I början när man har en inflammerad muskel så gör den ju ont precis hela tiden, även när den är i vila. Likadant med utmattningen, det var jobbigt precis hela tiden först. Men, när muskeln fått vila ett tag så gör den inte längre ont – i vilande läge. Dit börjar jag komma nu! Nu mår jag bättre så länge det är lugnt och vilsamt, jag känner igen mig själv på ett annat sätt, och det känns himla hoppingivande! Men, likt muskeln så är det ju än så länge så att även en mycket lätt ansträngning lämnar en med ont ett tag, och jag är såklart känslig för stress även i liten form.
MEN ÄNDÅ!
Det känns väldigt, väldigt skönt att det börjar hända något. Ska jag försöka göra någon slags bedömning på hur mycket jag fyllt på mina batterier så skulle jag vilja säga att det är någonstans strax över 6-7% ungefär? Inte längre på illrött men än så länge utan marginaler så att säga. Det är också i den där känslan – när man känner sig som vanligt lite – som frustrationen uppstår. Men den får jag nog liksom bara lära mig att hantera misstänker jag.
Nu ska jag vila innan barnen kommer hem, jag har varit på en lång promenad med Nala (eller ja, runt Munksjön men med henne är det rätt långt ändå) och vi är båda rätt trötta. Kram på er!
Som en katt, älskar en plats i solen när den tittar fram!
De senaste dagarna har varit lite sisådär, med en ljusglimt*. Känslan som har dominerat har varit FRUSTRATION rakt över.
Frustration över att jag börjar känna att jag VILL göra saker men inte orkar. En sak om dagen känns ibland väldigt, väldigt lite. Knepig känsla av frustration att man inte kan effektivisera återhämtningen? Jag FATTAR att det är en del av problemet, att jag inte SKA effektivisera hela tiden, men det skaver lik förbaskat.
Frustration över att jag längtar som en tok efter ett vi ska få komma in i nya huset. Vi står mest och stampar just nu, ingen idé att packa mer och inte så mycket mer att förbereda, utan bara en stor vilja att få börja komma IN i huset.
Taggigt kan man nog kalla mitt humör i helgen.
Frustration eftersom jag har en känsla av att delar av jobbet inte förstår vad en utmattning är utan tänker att det är något hittepå för att jag ska få vara ledig. Jag ska erkänna att jag kan ha fel här, men lite småsaker har ändå gett mig känslan. Det är frustrerande i sig att vilja få folk att förstå liksom.
Frustration över att vi inte gjort nåt av den här helgen – eftersom vi dels inte orkat, dels har det varit skitväder och dels är det svårt att få huvudet att släppa huset. Avskyr känslan att en vecka eller helg bara försvinner utan att man fått ut något av det.
Det ska tilläggas att humöret blev något bättre efter ett träningspass, det ger ju ändå en känsla av att man gjort nåt vettigt och ger utlopp för viss frustration – även om den också bygger på lite för att man inte orkar som man vill där eller.
Måste säga att det känns himla bra att börja sätta någon form av plan! Sen är det väl alltid så att en plan som bara gäller en själv är den som är lättast att sätta åt sidan, men jag ska verkligen jobba för att hela året ska användas för att jobba fram nya rutiner och bra vanor.
Lite lösa funderingar och sånt som jag vet är viktigt, från andra utmattade, poddar och lite forskning får bli en grund till det hela. Jag kommer ha svårt att sätta en tidsram för själva sjukskrivningen och utmattningen såklart, eftersom jag inte VET hur det kommer bli med det.
Först och främst – jag måste ju låta min kropp och min hjärna läka från ”stressinflammationen” som pågår. Det gör jag genom att göra sådana saker som fyller på i mina batterier (läkarens råd) och att vila där jag behöver vila. Det här är jättelätt och jättesvårt samtidigt. Första veckorna var jag så trött så vilandet kom helt självmant, nu börjar jag ändå få en känsla av att jag VILL göra saker och då är det knepiga att känna efter vad jag orkar – även när det är roliga saker jag gör. Det finns också så MÅNGA saker jag gärna vill göra, sånt som jag inte prioriterat eller hunnit med på flera år, och då blir det lite frustrerande när man inte orkar mer än en grej om dagen.
Här kommer min lista på punkter, utan inbördes ordning, jag måste och vill jobba med det kommande året (och såklart alla framåt sen):
Träna är en sådan där hygienfaktor som måste göras. Det är såklart ofta roligt också, men jag måste inse att jag inte KAN prioritera bort den. Absolut minsta nivå är 2 pass per vecka, men jag kommer sikta på 3. Däremot anpassas den såklart till vart jag befinner mig, kroppsligt, nu tex kan jag inte jobba med någon intensiv, pulshöjande träning, eftersom kroppen då reagerar som om det vore stress.
Promenader får jag ju liksom ”gratis” i och med hund, att vara ute en stund varje dag (ok, inte om det VRÄKER ner regn som häromdagen) är helt nödvändigt.
Vila – det funkar INTE att ta vila ”när jag är klar med X eller Y”. Jag behöver lära mig att ta vila när jag behöver den, och inte när den ”hinns med” (=aldrig).
Tid med barnen – en återkommande punkt när jag pratat med terapeuter och kommit in på barnen är att de behöver få en liten stund ”ensamtid” med båda oss föräldrar varje vecka. Den enda som får det nu är Filip, i övrigt har det inte funnits ork eller tid – det här är mitt absolut värsta dåliga samvete det senaste året, ihop med att mitt tålamod och humör varit helt galet dåligt. Jag tror att jag måste ”boka in” detta med, för att det inte ska försvinna i vardagsbruset.
ROLIGA saker – det som först fick stryka på foten när allt blev stressat. Att göra saker man verkligen tycker är kul, att få skratta (tror senaste riktigt goa skrattet var på en fnissig lunch med K för några veckor sedan, innan dess minns jag inte ens). GUD vad jag saknar att skratta. Tror vi gjorde det en del på jobbet innan med, men minns knappt?
Relationen, något som per automatik hamnar lite bakom när man har barn och som inte funnits någon energi till att jobba med alls, måste också bli prioriterad och få tid.
Jobba, när det blir dags, med en lagom stor arbetsinsats. Det här kommer bli svårast, att lära sig att arbeta i takt och tempo så att jag som standard snarare ligger på 70% av min kapacitet – för att kunna växla upp till 100% vid korta stunder – istället för att jobba i 140% av min kapacitet hela tiden (återigen på inrådan av både läkare och terapeut). Än så länge får jag stresspåslag bara av att skriva om jobbet, det här får ligga lite längre fram.
Så, det här är ramarna för konkreta saker jag behöver se över. Utöver det så vill jag ju som sagt gärna landa i lite mer vilken typ av person jag vill vara, men det kanske kommer lite längre fram, när jag inte längre är sjuk av stress. Framöver kommer jag försöka gå in lite mer på exakt hur jag ska lägga upp strategin för varje punkt.
Eftersom jag VET att ni är jättemånga som både varit utmattade, ÄR utmattade och kanske håller på att bli, så kan vi väl hjälpas åt? Säg till om jag missar nåt, säg till om ni vill hänga med på resan, eller kom med tips 🙂 Ta hand om er! Jag ska ta hand om mig 🙂
*Vad sjutton ska vi kalla det? Hälsoåret är ju Claras ord, och kanske mer inriktat på fysisk träning, men jag kommer ju skriva om mitt eget år en massa gånger här, borde ha ett bra utryck för det?
Jag har börjat fundera lite på framtiden – hur JAG vill vara och må i framtiden. Hur jag ska se till att jag inte hamnar här igen, sjukskriven, utan hur jag får ihop allt på ett mycket mer hållbart sätt. Det är ju liksom inget man löser på en kvart sådär, men jag håller på och sätter ramarna för en plan, med lite skissartade streck runt kanterna.
Faktiskt kommer en del inspiration från Underbara Claras hälsoår som hon hade förra året – ett år där hon bestämde sig för att prioritera sin egen ( i detta fallet fysiska) hälsa efter 3 förlossningar. Hon avsatte tid i kalendern för träning och prioriterade det framför annat, frigjorde tid i sin jobbkalender och bestämde sig för att hon själv var ett projekt att satsa på.
Jag tänker att jag vill göra något liknande. Att prioritera mig själv i ett år, för att bygga upp en hållbar, stabil grund. På det sättet kommer jag även jobba med familj och relation, eftersom det såklart hänger ihop. Än är det mest en lös tanke som sagt, och jag har inga klara riktlinjer, men jag kommer lägga upp en RIKTIG plan för det här, med start i min sjukskrivning. Den kommer även röra fysiken, eftersom träningen har fått stryka på foten (som så mycket annat) det senaste året, men till största delen vill jag att den ska handla om att jag vill komma fram till hur jag vill leva mitt liv och vilken sorts person jag vill vara för de som betyder mest.
Är inte det här en bra bild på en väg framåt så säg – en massa hinder och många sätt att ta sig runt, men där borta, efter alla motgångar, där lyser solen.
Så, när jag nu har en möjlighet att ”starta om” och börja lite på nytt efter allt som varit, då väljer jag att jag ska jobba med mig själv. Låter ändå som en plan, eller hur?
Det är ett sånt mischmasch av tankar i mitt huvud just nu, jag har himla svårt att få grepp om nån av trådarna och göra något vettigt av dem, men det brukar ju hjälpa att skriva här. Kanske ni också vill hjälpa till, är det något ni skulle vilja veta mer om (eller kanske mindre?)
Tankarna som flyger handlar om allt från utmattning rent fysiskt, träning och planen för fysisk återhämtning till känslan av att jag inte har något värde när jag inte producerar eller presterar något alls. Det är funderingar om vem jag har varit, hur min personlighet ändrats de senaste åren och vem jag kanske kommer att bli? Andra tankar är huruvida mina inlägg på instagram och bloggen får någon annan att må dåligt – eller att tänka att jag minsann inte verkar särskilt utmattad som hinner/orkar fota och skriva. Jag funderar lite på hur det egentligen går för mig, om det går framåt och hur jag ska ta mig framåt. Jag har lyssnat på podden Dumma Människor och reflekterat lite över deras inlägg om stress. Jag funderar på ytligheter som utseende och ålder, men det vete sjutton om det går att skriva om ens.
Ja ni hör ju, det är en salig röra. Men jag älskar ju att skriva här, det får mig att känna att jag har ER där på andra sidan, som kompisar och stöd, och det hjälper mig att reda i mitt eget huvud. Det finns ju åtminstone trådar att dra i så att säga. Jag vet nu att det är få av er som kommenterar, men OM nu nån skulle vilja att jag skrev om nåt särskilt så släng iväg ett meddelande, kommentar eller DM.
Vad ska vi börja med? Kanske det dåliga, så avslutar vi på ett bättre sätt…
Ja ok, det är pissväder, så har vi det överstökat. Jag har en stackars liten unghund här som har väldigt ont i tassen och som tar de chanser hon får till att slicka på bandaget – tratten satt i ca 3 minuter (knyter jag hårdare så kväver jag henne), så nu har jag varit en hemsk person och strött lite vitpeppar på bandaget för att det ska bli äckligt att slicka på. Får se om det funkar. I dag hoppar hon på tre ben, och vi tycker både hon och jag väldigt synd om henne.
Ok, vi kan både tycka synd om henne OCH tycka att det här ser lite roligt ut va?
Sen det mer diffust dåliga – jag har haft en sån himla oroskänsla i kroppen i typ tre dagar nu. Jag är VÄLDIGT sällan orolig, och framförallt inte mer än en kort stund, så det här känns väldigt otrevligt. Har inte helt kommit fram till vad det är som gör mig orolig, men jag lutar åt att det är att jag tänkt lite på jobbet – det har jag inte gjort så mycket innan. Har en massa dåliga tankar om det nu, som jag begriper troligen inte stämmer men som ändå ställer till det i huvudet på mig. Det handlar om att jag får en känsla av att man är kass på sitt jobb, att alla andra är bättre, att jag är rädd att bli tvingad tillbaka för tidigt, att alla tycker jag är dålig som blev sjuk osv. Jag VET att det bara är saker som sitter i mitt huvud, men det hjälper inte just nu.
Känns så himla avlägset just nu
Mer väntat dåligt är att det känns rätt surt att jag verkligen inte orkar typ något. Det känns ovant och ”dåligt” av mig, fast jag vet att det är just därför jag behöver vila.
Ok, bra saker då? Jo men två åtminstone. Jag har sovit lite bättre, åtminstone några stunder under några nätter. Det var längesedan jag kände att jag fick nån djupsömn, men nu har jag faktiskt känt några gånger att jag faktiskt sovit GOTT. Väldigt skönt! På lite samma tema så har jag känt att jag haft lite energi när barnen kommit hem – en fantastisk känsla när det finns lite tålamod och ork att VARA med dem.
Ledsen, det blev visst överhängande negativt, men det är som det är just nu och jag tänker att det mesta nog ger med sig om ett par dagar. Det verkar ju bli en fantastisk helg rent vädermässigt, och det brukar hjälpa för mitt humör. Kram på er, och ta hand om er!
Jag har blivit sjukskriven. För stress, eller säger man för utmattning? Men jag har nog aldrig varit med om någonting som gett mig så mycket motstridiga känslor som det här?! Jag ska försöka förklara, så kanske det klarnar även för mig.
För det första, jag är HELT slut i huvudet nu, två veckors extremt intensivt jobb som förekommit av nästan ett år med hög arbetsbelastning mentalt. I fredags efter att jag varit på skolan en halv dag så letade jag efter min bil i en kvart i p-huset, för jag hade ingen aning om vart jag parkerat den. När jag skulle lämna över mitt projekt idag så kände jag mig nästan packad, totalt rörig, sluddrig och fick inte hjärnan att funka hur mycket jag än ville. Jag är sjukt trött i huvudet – inte minst för att när Filip väcker mig varje natt så kör kropp och hjärna igång på maxfart med jobb”smet” (känns så i huvudet) och det tar jättelång tid att komma ner i varv igen. Jag har haft en konstant massiv huvudvärk i två veckor pga spänningar i nacke och axlar, och jag har haft en massa ont i magen av stress. Det är nästan ett år sedan jag sökte till vården för jag var helt säker på att jag fått problem med sköldkörteln eftersom jag känner en stor, fysisk klump som trycker i halsen, men det var ju ”bara” stress. Så ja, jag fattar att jag behöver vila.
Det är inte hållbart att lägga 120% av sin energi på jobbet bara för att komma hem till sin familj och redan ligga på minus. Jag är så himla ARG på mig själv för att jag hamnat här? Så jävla onödigt av mig, så inkompetent att jag inte lyckats göra något annorlunda så att jag inte hade behövt sjukskriva mig.
Samtidigt – jag är inte sängliggandes, jag sover inte hela dagarna (men absolut en liten stund mitt på dagen) och kanske konstigast av allt så känner jag mig inte direkt just deppig – nåt jag liksom fått för mig att det hänger ihop med en utmattningssjukskrivning? Sen kan det väl komma, för all del, men inte just idag.
Jag känner däremot typ ALLT annat.
Jag känner mig lättad, för att jag kommer få vara hemma och vila helt utan barn, jobb eller andra krav. Jag känner mig misslyckad, för att jag hamnat här.
Jag känner mig just som jag gör nåt förbjudet – för det känns jättekonstigt att vara hemma och få vila ”bara”, när jag inte är typ sängliggande eller sjuk (som i typ influensa-sjuk, och då hade jag väl ändå jobbat en del hemifrån).
Får jag vara glad för att jag kommer hinna gå långa höstpromenaden med Nala? Får jag hämta Filip en liten stund tidigare från dagis för att dels hinna vara med honom lite mer och samtidigt inte få den där massiva stressen just när mat ska vara färdig, läxor ska hjälpas till med och det ska skjutsas till aktiviteter som alltid inträffar mellan 16-18? Får jag INTE hämta honom tidigare en dag bara för att få tid för mig själv? Är det över huvud taget tillåtet att njuta av att faktiskt FÅ möjlighet att vila – alldeles bara för min egen del? Eller ja, det här är ju lika mycket för min familjs skull som min egen, jag har inte haft NÅT tålamod med mina stackars barn det här året och det är ju helt galet.
binary comment
Jag kommer inte få behålla mitt projekt, för att inte jobbet tycker att det är en bra ide att gå tillbaka till det som gett en stress. Jag fattar väl det på ett sätt, men samtidigt gör det mig väldigt ledsen, för det projektet betyder mycket för mig, jag är stolt över hur vi ändå tagit oss framåt och jag hade verkligen velat se det klart – men inte under sån tidspress eller själv på posten som platschef. Det känns som ett misslyckande, helt enkelt.
Det är 1000 känslor till som cirkulerar i huvudet kring detta, det växlar hela tiden (hjälp, det är rätt utmattande bara det när jag tänker efter) och jag vet på det hela taget inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det hela. Vad gör jag? Hur funkar det här? Kan jag få ihop det så jag kan gå klart min utbildning som är en dag i veckan? Det hade känts rent för jävligt att inte göra klart nu när det bara är den här terminen kvar – det är dessutom inte så tunga ämnen riktigt som tidigare terminer – och kanske kan det också vara bra att ha en rutin kring något? Jag har också bestämt mig för att se till att jag tränar – är det något forskningen visar så är det ju att träning är enormt viktigt i att kunna hantera stress.
Förresten, JÄTTESTORT TACK till alla fina meddelanden, hälsningar och erbjudande om hjälp jag redan fått av de som förstått, ni anar inte hur glad det gör mig!
Nu ska jag bara försöka förhålla mig till att jag inte har en aning vad som händer i veckorna framöver, hur jag kommer reagera när jag får vila och hur det kommer kännas efter ett tag, och hur lång tid ”ett tag” är.
Lika hattigt som det här inlägget är, lika hattigt är det i min hjärna nu. Ni får ha lite överseende!
I dag har jag varit hemma hela dagen, sjukanmäld. Hemma för att det tog stopp på jobbet, jag var helt slut och såg ingen ljusning på överskådlig tid. Valde mig själv, och skrev in att jag var sjuk på telefon och jobbmail. Tagit det lugnt, gått en lång promenad med Nala, läst i en bok och kollat tv. Sovit en stund i soffan.
Legat i soffan och sett vilka söta blommor det är på bordet.
Känner mig lugn just nu, accepterar att jag inte kan ha det så här, och kramar lite om mig själv – rent mentalt. Lyssnade på en podd om hur man känner sig nöjd, mycket tänkvärt.
Jag kan inte vara helt slut efter en dag på jobbet, jag har en familj jag vill ha ork att vara med. På tal om familj förresten, jag har inte varit själv hemma, O är hemma med huvudvärk och ont i kroppen med.
Nu ska jag ta hand om mig lite mer, träna en stund och sen åka hem och vila framför en bra serie.
Jag ska nog kunna ta mig ur det här med, till en annan vardag för den jag har nu funkar ju inte. Nu får verkligheten anpassa sig efter mig istället för tvärtom.
Ni har säkert varit med om det nån gång, känslan att det man gör för sekunden SKULLE kunna tolkas på ett komiskt eller felaktigt sätt och genast infinner sig en lust att förklara sig. Det kan vara när man går på systemet höggravid och köper vin till helgens gäster, jag VILL skrika ut i hela butiken att det inte är jag som ska dricka vinet med alkohol i, det är mina gäster! Jag får det numer i princip varje gång jag åker och tränar med jobbet och inte orkar lyfta typ nåt, jag vill SÅ gärna förklara att jag HAR varit i toppform och att det är en graviditet och tre barn sedan dess så jag har inte hunnit/orkat. Men mest av allt har jag just nu en skrikande lust att förklara något annat – och nu har jag bestämt att jag minsann ska unna mig att göra just det för er som läser här (troligen helt i onödan och ganska meningslöst, men ni väljer ju själva att läsa 😂
Jag har i princip inte pratat med någon de senaste veckorna som INTE vet att vi köpt en gård, dels läser många här, dels jobbar jag i en bransch där ”skvallret” sprider sig som en löpeld och sen har jag även mina stora barn där framförallt L berättar vitt och brett för exakt alla han ser att vi köpt en gård, vad den kostade, när vi flyttade och allt annat han kommer på. Så vad vill jag då förklara?
Får absolut en overklighetskänsla när jag tänker att vi ska bo här, med utsikt över ängarna, om bara ungefär 2 månader…
Jo, i min värld är det inte normalt att kunna köpa en gård för 7,7 miljoner, det är ju helt sjukt?! Så hur har vi kunnat göra det då? Vi är båda uppvuxna i familjer där våra föräldrar varit låginkomsttagare, man fick inte köpa något ”extra” men vi har ändå haft allt vi behövt (vilket man såklart INTE tyckte var crocker jeans när alla andra hade Levis i nian, hahaha). Både jag och maken pluggade på högskolan (det var ju så vi träffades) men ingen av oss fick ju några utbildningsrelaterade jobb när vi gick ut, mitt i it-bubblan. Istället hamnade jag som säljare i en sängbutik och maken på Kjell o Co – heller inga jättelöner direkt. Ändå tog vi det då extremt stora beslutet att bygga hus, här på Hisingstorp. Vi valde ett hus där vi inte behövde göra några direkta tillval eller ändringar, vi gjorde alla invändiga ytskikt själva (med hjälp) och vi höll vår budget! Maken körde ut jag vet inte hur många ton matjord med skottkärra (jag var såklart extremt höggravid och sen nyförlöst) och så lyckades vi bygga ett hus och då bara stå med ett lån på ca 3 miljoner. Eller ”bara”, det var ju galet mycket pengar, men tack vare en bra budget och vad som visade sig vara en sjukt bra investering så värderades huset upp redan innan det var klart, och vi klarade oss utan topplån från start. Himla tacksamt, med tanke på att räntan låg på över 4% om inte ännu mer, om jag inte minns fel.
Alltså, vi var så unga!? Men gissa om jag är glad nu, att vi vågade ta steget DÅ? Här hade vi bott i huset i två veckor, och varit föräldrar i typ 3,5 veckor… puh. Allt som inte var själva huset gjorde vi själva – trädgård, garageuppfart, altan och allt annat.
Sedan dess har vi byggt till, amorterat och sparat, bygg uterum, altaner och jobbat fram en trädgård. Vi har inga dyra vanor någon av oss, inga hobbies som tar en massa pengar och har bra koll på våra utgifter. Så har vi klarat oss genom föräldraledigheter och jobb-byten, tills där vi är i dag, men en snittlön mellan oss som ändå är lite över medel antar jag. För första gången sedan vi blev ihop för 22 år sedan så får vi en ganska stadig slant över och eftersom vi aldrig haft så mycket extrapengar så är den ganska lätt att lägga undan, att ha till det nya huset och allt däromkring.
Stackars maken fick jobba hårt… 😘
Som ni vet vid det här laget så sålde vi ju nyligen vårt hus för nästan lika mycket som vi köpte gården för – men även med den galet bra försäljningen så går det åt nästan en halv miljon åt pantbrev, lagfarter, mäklararvode och att betala in en uppskjuten vinstskatt från vår lägenhet vi hade innan huset. Men nu känner vi att det funkar och att det är värt den extra klumpsumman som hamnar på lånet.
Vi har haft tur, varit smarta, gjort genomtänkta men vågade val och vi har jobbat hårt – och just därför vill jag förklara mig. Av oklar anledning är det viktigt för mig att ingen tror att vi ”är rika” (kan inte riktigt förklara definitionen av det i mitt huvud, jag vet) eller bara obetänksamt köper ett för dyrt hus. Jag kan inte förklara riktigt varför jag vill förtydliga hela husköpet, men i grunden handlar det väl om att jag inte vill att någon får en bild av mig som är ”fel”? Sen kan jag själv tycka att det är rätt intressant med folks vardagsekonomi, ibland undrar man hur folk har råd med nya bilar hela tiden eller att resa på både skidsemestrar, sommarsemesterar och ett gäng SPA-vistelser.
Har ni läst hela vägen ner hit är jag sjukt imponerad, det här var nog både långt och hoppigt känner jag. Förstår ni min känsla av att vilja förklara sig? Har ni kanske frågor?
Nej, idag handlar inte inlägget om stress och vardagsliv, utan om det där som händer i världen. Att det är svårt att veta vad man ska skriva om när världen brinner och svämmar över omvartannat, Talibaner tar över ett helt land, det är dödsskjutningar nästan varje dag, kvinnor blir misshandlade och familjer förlorar en mamma, pappa eller ett barn i cancer. Allt det där är så himla stort och hänger hela tiden över en som ett stort åskmoln, samtidigt som man själv känner sig väldigt liten.
I mitt lilla gör jag det jag kan på rimligt vis för miljön, samtidigt som jag bollar allt annat. Mot krig kan jag inte göra ett smack mer än att läsa och bli så väldigt ledsen över alla som får sina liv förstörda. När jag är ute i går tittar jag på husen runtomkring och försöker förstå att i ungefär vart tionde hus så bor en familj där kvinnan och barnen upplever våld i sitt hem. Maktlös är liksom inte ett tillräckligt ord, det finns ett tyskt ord som heter Weltschmerz (världssmärta ungefär) som kanske mer stämmer.
Det jag gör känns så otillräckligt, jag är världsförälder och stöder wwf, jag försöker som sagt i mitt lilla liv göra miljövänliga val, men inget av det gör ju någon skillnad på riktigt.
Och vad ska jag skriva om – för i jämförelse med allt det här så är ju inte stress, ångest eller vardagsbekymmer något alls, samtidigt som det i mitt dagliga liv ju är något som påverkar såklart.
Att läsa om allt som händer har jag svårt för, jag orkar helt enkelt inte att ta till mig allt. Jag KAN inte läsa eller höra om barn som far illa för hela min kropp knyter ihop sig då. Jag är inte till nytta för någon av de som blivit av med hem eller nära och kära, det enda jag kan göra här är att försöka finnas för mina egna.
Jag tycker om att skriva här, jag tycker om att själv läsa om andras vardagssituationer, och jag älskar när jag får kloka kommentarer på mina inlägg. Samtidigt känns det ju jättekonstigt att bara ”låtsas som inget” på bloggen, men ändå har ju JAG inget att tillföra när det gäller vare sig krig, klimatförändringar eller andra saker, så det känns det inte som jag har något ”mandat” att skriva om ändå? Men blir det ignorant att bara skriva om sitt? Känns det inskränkt och korkat?
Hur tänker ni? De flesta av oss är ju lyckligt lottade och kan bara oroa oss för ”lyxsaker” som vardagsekonomi, husrenoveringar, problem med barnen, utbrändhet och andra saker som känns stora för oss men som hade känts små om jag just nu befunnit mig i Afghanistan till exempel.
Mvh, en som får ont i hjärtat av alla som far illa och som ändå oroar sig för att få dagisplats nära nya huset.
Det är så mycket lättare att se både det fula och det vackra i det som står en närmst. Som att se att det sakta, sakta börjar skifta från sensommar till höst i naturen.
godatankar.com 