E n sak i taget, tack

Sakta så puttar ett lugn undan stressen i min kropp – bit för bit. Stressen ligger fortfarande nära till hands, men stunderna med lugn blir åtminstone fler och längre hela tiden. Några saker funkar bättre – min roll som förälder till barnen har t.ex. absolut blivit MÅNGA gånger bättre sedan jag gick hem, istället för att orken för längesedan är slut när jag möter dem efter skola och dagis så har jag (oftast) åtminstone lite kvar, vilket gör kvällarna så himla mycket trevligare! En annan bra sak är att jag märker att jag kör bil oerhört mycket lugnare, nu kan jag behöva sätta på farthållaren för att hålla uppe farten (inte på 40 vägar, det går inte köra i 40???) men på landsväg och motorväg, istället för att sätta på den för att inte köra alltför fort.

Vår grind, från vår trädgård och ut mot vägen. Till vänster här går det kossor ibland, som hälsar en välkommen 💕

En negativ sak som kvarstår är att jag absolut tappat all huvudräkning, det är bara de mest basala som funkar på rutin. Jag kan heller inte klura på invecklade problem, det är som hjärnan bara slår av och då blir det väldigt märkbart att den här stressen har tagit väldigt mycket mer på mig än jag trodde från början. Jag har oxå svårt att behålla den röda tråden, i min text får jag läsa om en massa gånger och ändå blir det nog virrigt ibland.

En sak som är både positiv och negativ – men i vilket fall en ren konsekvens av den här utmattningen – är att jag inte alls klarar av multitasking. Det kan ju låta som en helt negativ sak, men efter att ha lyssnat på ett avsnitt av Dumma Människor där just multitasking avhandlas och där forskning visar att det är MYCKET mer ineffektivt än att göra en sak i taget så kanske det här borde räknas som något positivt. Därmed inte sagt att jag inte ibland FÖRSÖKER multitaska, det gör jag av ren vana hur ofta som helst, men om det inte varit en god idé innan så är det definitivt inte nu. Just att göra en sak i taget är något jag verkligen medvetet övar på sedan jag lyssnade på det poddavsnittet, och jag tycker mig känna att det gör stor skillnad. Men det är SVÅRT, det är dels lätt att tänka att man får mer gjort och sen är det även himla svårt att inte ”se” de andra sakerna som behöver/man vill göra liksom i periferin, där de ligger och stör när man är ovan.

I dag till exempel, åkte jag ut till gården på förmiddagen. Hade en tanke att jag skulle målat klart mitt skafferi som min ”dagens uppgift”, men när jag kom ut där var det så makalöst fantastiskt höstväder så jag valde istället något som egentligen inte alls är prioriterat just nu, nämligen att klippa ner alla totalt vildvuxna björnbär som tagit över kökslanden. I mitt huvud drog det lite fram och tillbaka, mitt gamla jag hade absolut sprungit runt och försökt få så mycket gjort som möjligt, men nu fick mitt nya jag öva aktivt på att släppa allt annat för att bara ha en fantastiskt skön dag i trädgården. Eller ja, skön förutom att det var såna sjuka taggar på björnbären – dessutom så mycket att jag fyllde ett helt släp till brädden med bara det (nån som har tips på hur man får död på dem, till nästa år? Eller ska jag bara försöka gräva upp rötterna?).

Missade helt att ta före- bild, den här är lite mitt i. Var en enorm björnbär till vänster!
Åtminstone björnbär borta. Skulle behöva röja en massa annat med, men det får väl bli till våren. Förresten, det vore en fantastisk inflyttningspresent, att få en timme trädgårdshjälp!

Varje gång hjärnan ville fundera på om det inte vore mer effektivt att göra något annat så tog jag liksom ett aktivt tag om mig själv – på ett vänligt sätt – och vände tillbaka uppmärksamheten på att just bara vara närvarande i det jag gör just nu. Det låter kanske lätt, och är inte jättesvårt när det gäller en sån här sak, men det räcker att barnen vill ha min uppmärksamhet samtidigt som jag gör något annat så är det helt plötsligt jättesvårt att bara göra en sak i taget. Det lär bli ännu värre på jobbet, misstänker jag.

Bara en kort passus, förresten. det faktum att jag har något så oerhört positivt just i denna utmattning som vår gård är nog en räddning på många sätt. Men, jag är lite orolig för att någon ska tro att jag på något sätt ”valt” att vara utmattad just nu, eller på något sätt ”fuskat” för att jag har turen att kunna vara på vår nya gård. Jag hoppas verkligen inte att så är fallet, jag har aldrig någonsin fuskat till mig en endaste sjukdag. Att jag faktiskt har detta fantastiska stället nu gör att hela min vardag känns positiv istället för tung och mörk, så jag är så oerhört, oerhört glad för att timingen nu faktiskt är som den är, det är bara oron för att någon ska tro att jag utnyttjar systemet som är ett litet moln på den himlen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s