Jag har blivit sjukskriven. För stress, eller säger man för utmattning? Men jag har nog aldrig varit med om någonting som gett mig så mycket motstridiga känslor som det här?! Jag ska försöka förklara, så kanske det klarnar även för mig.

För det första, jag är HELT slut i huvudet nu, två veckors extremt intensivt jobb som förekommit av nästan ett år med hög arbetsbelastning mentalt. I fredags efter att jag varit på skolan en halv dag så letade jag efter min bil i en kvart i p-huset, för jag hade ingen aning om vart jag parkerat den. När jag skulle lämna över mitt projekt idag så kände jag mig nästan packad, totalt rörig, sluddrig och fick inte hjärnan att funka hur mycket jag än ville. Jag är sjukt trött i huvudet – inte minst för att när Filip väcker mig varje natt så kör kropp och hjärna igång på maxfart med jobb”smet” (känns så i huvudet) och det tar jättelång tid att komma ner i varv igen. Jag har haft en konstant massiv huvudvärk i två veckor pga spänningar i nacke och axlar, och jag har haft en massa ont i magen av stress. Det är nästan ett år sedan jag sökte till vården för jag var helt säker på att jag fått problem med sköldkörteln eftersom jag känner en stor, fysisk klump som trycker i halsen, men det var ju ”bara” stress. Så ja, jag fattar att jag behöver vila.

Det är inte hållbart att lägga 120% av sin energi på jobbet bara för att komma hem till sin familj och redan ligga på minus. Jag är så himla ARG på mig själv för att jag hamnat här? Så jävla onödigt av mig, så inkompetent att jag inte lyckats göra något annorlunda så att jag inte hade behövt sjukskriva mig.

Samtidigt – jag är inte sängliggandes, jag sover inte hela dagarna (men absolut en liten stund mitt på dagen) och kanske konstigast av allt så känner jag mig inte direkt just deppig – nåt jag liksom fått för mig att det hänger ihop med en utmattningssjukskrivning? Sen kan det väl komma, för all del, men inte just idag.

Jag känner däremot typ ALLT annat.

Jag känner mig lättad, för att jag kommer få vara hemma och vila helt utan barn, jobb eller andra krav. Jag känner mig misslyckad, för att jag hamnat här.

Jag känner mig just som jag gör nåt förbjudet – för det känns jättekonstigt att vara hemma och få vila ”bara”, när jag inte är typ sängliggande eller sjuk (som i typ influensa-sjuk, och då hade jag väl ändå jobbat en del hemifrån).

Får jag vara glad för att jag kommer hinna gå långa höstpromenaden med Nala? Får jag hämta Filip en liten stund tidigare från dagis för att dels hinna vara med honom lite mer och samtidigt inte få den där massiva stressen just när mat ska vara färdig, läxor ska hjälpas till med och det ska skjutsas till aktiviteter som alltid inträffar mellan 16-18? Får jag INTE hämta honom tidigare en dag bara för att få tid för mig själv? Är det över huvud taget tillåtet att njuta av att faktiskt FÅ möjlighet att vila – alldeles bara för min egen del? Eller ja, det här är ju lika mycket för min familjs skull som min egen, jag har inte haft NÅT tålamod med mina stackars barn det här året och det är ju helt galet.

Jag kommer inte få behålla mitt projekt, för att inte jobbet tycker att det är en bra ide att gå tillbaka till det som gett en stress. Jag fattar väl det på ett sätt, men samtidigt gör det mig väldigt ledsen, för det projektet betyder mycket för mig, jag är stolt över hur vi ändå tagit oss framåt och jag hade verkligen velat se det klart – men inte under sån tidspress eller själv på posten som platschef. Det känns som ett misslyckande, helt enkelt.

Det är 1000 känslor till som cirkulerar i huvudet kring detta, det växlar hela tiden (hjälp, det är rätt utmattande bara det när jag tänker efter) och jag vet på det hela taget inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det hela. Vad gör jag? Hur funkar det här? Kan jag få ihop det så jag kan gå klart min utbildning som är en dag i veckan? Det hade känts rent för jävligt att inte göra klart nu när det bara är den här terminen kvar – det är dessutom inte så tunga ämnen riktigt som tidigare terminer – och kanske kan det också vara bra att ha en rutin kring något? Jag har också bestämt mig för att se till att jag tränar – är det något forskningen visar så är det ju att träning är enormt viktigt i att kunna hantera stress.

Förresten, JÄTTESTORT TACK till alla fina meddelanden, hälsningar och erbjudande om hjälp jag redan fått av de som förstått, ni anar inte hur glad det gör mig!

Nu ska jag bara försöka förhålla mig till att jag inte har en aning vad som händer i veckorna framöver, hur jag kommer reagera när jag får vila och hur det kommer kännas efter ett tag, och hur lång tid ”ett tag” är.

Lika hattigt som det här inlägget är, lika hattigt är det i min hjärna nu. Ni får ha lite överseende!