En liknelse

Det har varit en rätt skön dag idag, alla barnen på skola/dagis och jag fick dricka mitt morgonkaffe i lugn och ro – DET är något jag verkligen njuter av att göra i tysthet, utan en massa måsten och tjat. Sov lite bättre än jag gjort på länge, det och så en tupplur efter lunchen gör att axlarna sjunkit ner en liten bit för stunden.

Vet att det är många som kanske har lite svårt att relatera till begreppet stress, men en väldigt bra jämförelse är att säga att det är som när en muskel blivit inflammerad av att vara väldigt överansträngd över en lång tid. Till slut funkar den inte längre, och även när du gör rörelser som INTE involverar den muskeln så kommer den ändå krampa och göra ont. Efter den fått vila ordentligt kan man röra försiktigt på övriga kroppen lite, och efter ännu längre tid kan man börja involvera även den inflammerade muskeln igen, försiktigt. Men du kan såklart inte använda den som du gjort innan – någonsin – för då kommer den ju såklart bli inflammerad igen, lite lättare den här gången. En muskel som varit överansträngd länge har dessutom troligen fått fler bieffekter än bara inflammation, du har troligen använt andra delar av kroppen fel för att kompensera och det blir lätt en snedbelastning, precis som både kropp och hjärna får sig en törn av utmattning.

Ibland kan man ju undra om saker inte har en mening ändå, utan Nala hade jag inte kommit ut så mycket på det här fantastiska promenaderna i skogen nu – hon är ju alltid ett sällskap och hon kräver dessutom inte mycket av en, men hon är ju alltid en anledning att komma ut och ta en promenad!

Jag orkar göra små saker för mig själv, en varje dag. Antingen en längre skogspromenad med Nala, ett kort besök på Backamo eller ett träningspass – förutsatt att jag får vila (och helst sova än så länge) direkt efter. Försöker komma ihåg att jag heller inte får använda hela min resurs (som nu är väldigt liten) under dagen, utan kanske max 30%, eftersom det ju kommer hem en hel familj sen med. De har inte fått någon % av min ork det senaste året, för den har varit helt slut långt innan jag kommer hem från jobbet – och att jag ska ha ork kvar till alla kommer hem är något jag faktiskt måste lära in på nytt. Som många saker, märker jag. Att man måste ha tid och ork för det där roliga i vardagen med, i ren självbevarelsedrift så skalar man ju bort allt som inte är direkt relaterat till överlevnad krasst sett.

Tänker att jag nog kommer bli klokare av det här, och väldigt, väldigt mycket gladare (igen), men än så länge är det mycket jag måste tänka aktivt på för att inte köra på. Tekniskt sett så håller jag fortfarande på att varva ner – och det kommer ta ett tag inser jag innan jag kan tänka på att varva upp igen, även om det kommer börja med småsaker mest för skojs skull.

Ska INTE bara skriva om utmattning framöver, utan istället ska jag nog försöka fota lite mer, och kanske blir det en del inredning med. För även om jag just nu absolut inte kan fatta beslut om ens jag vill köpa den ena eller andra blomkrukan så blir jag verkligen glad och får energi av att kolla på lite inspiration och inredning till det nya huset. Och DET, det är verkligen något jag längtar efter och ser fram emot! Drygt 3 veckor kvar bara!

En reaktion på ”En liknelse

  1. Pingback: Sex, sju procent kanske? | godatankar.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s