Tankar

För vem gör jag det här?

/ LindaG / Lämna en kommentar

Ett inlägg på Underbara Claras fotoutmaning #fångafebruari.

Det här är det lättaste inlägget av alla att skriva och svara på, för svaret är så otroligt självklart för mig – det är enbart för MIG SJÄLV jag gör detta. Att blogga ger mig utlopp för min lust att skriva och en skön möjlighet att reda i och rensa huvudet på det som ligger och skvalpar däri just nu. Att instagramma gör jag för att jag ÄLSKAR vackra bilder, både att se på och att fota själv, där orkar jag sällan skriva så långa texter däremot.

Att få en möjlighet att dela med sig av bilder (på ren hobbynivå) är väldigt roligt bara det.

Det kunde ju ha varit ett enkelt val att ha sökt sig till en av de stora arenorna för bloggar, där du får betalt och får en betydligt större läsarskara än en privat liten blogg har – men med det kommer viss styrning av inläggen och krav på både frekvens och längd. Att skriva är en av de frizoner jag har där det bara är luststyrt, jag väljer precis själv när, hur långt och om vad, vilket är den frihet som behövs för att det fortfarande efter drygt 11 år ska vara lika roligt att blogga!

Kan du inte bara skriva för dig själv då, kanske ni undrar, varför i hela världen delar du du med dig av personliga saker ut till ”allmänheten”? Det är faktiskt lite svårare att svara på, men dels är det nog en grundläggande känsla att om jag skriver något så vill jag även att någon läser det jag skriver. Den andra stora delen är ju just det här att det är totalt frivilligt att läsa om vad jag tar mig för, jag kan alltså skriva om stort och smått utan att göra någon stor och svår avvägning huruvida det jag ska skriva om är intressant för någon annan att ta del av. För det vet ni ju vid det här laget, jag har ett rätt vanligt liv så just spänning och inspiration är kanske inget jag bjuder på särskilt ofta, men jag hoppas att jag bjuder på lite vardagsigenkänning, en och annan reflektion som kanske gör att någon känner sig mindre ensam eller bara en känsla av sällskap.

Det sista är lite intressant och en gnutta lurigt, för JAG känner mig mindre ensam när jag skriver. Jag vet ju att ni läser, och även om det sällan är gensvar på inläggen som så så får jag lite kommentarer här och där när jag träffar er som läser – alltså känns det som ni finns med mig när jag skriver. Det som är lurigt är att ibland kanske det kan vara lätt att anta att det jag skriver om är allt som händer och att det därför blir överflödigt att prata en längre stund, men jag skiljer ju på privat och personligt här så den absolut största delen av mig hamnar ju inte på bloggen, såklart.

Jag är i alla fall så väldigt glad över er som läser, från kompisar till kollegor, gamla som nya och en del som ”bara” känner mig från bloggen. Det känns som ni är med mig när det är jobbigt och jag har fått så mycket stöd när det varit tufft, och om jag får önska något så är det att kanske någon av er fått ut åtminstone något, en liten hjälp eller tanke av det jag skrivit.

Det jag kan lova framöver är att jag inte planerar att sluta blogga inom överskådlig framtid, men jag skulle nog vilja påstå att jag även kan lova att det kommer bli en hel del roliga små projekt här på gården framöver – som ni såklart får följa med på.

Hönshuset är till exempel ett projekt att ta tag i framöver, så vi kan ha höns (igen)!

TACK för att ni läser, det gör mig så glad, jag önskar att ni alla får en fantastisk helg och en skön fredag*!

*(Min kommer spenderas i stillhet med covid-hosta och snuva, men det kunde varit mycket värre)

För en gångs skull – stackars vita, medelålders män!

/ LindaG / Lämna en kommentar

Att utmattning är ett samhällsproblem är inget nytt, men kanske jag kan känna att byggbranschen (ihop med bla vården såklart, speciellt i det här läget) tyvärr är lite överrepresenterad här. Och, till skillnad från tex i vården, så är det ju en mansdominerad bransch där jag upplever att kanske män lite stereotypt tycker det är väldigt svårt att prata om. Jag är väldigt öppen med att jag varit och fortfarande rehabiliteras från utmattning, och det jag möter varenda dag är män som ser så ledsna ut med ett ENORMT behov av att få prata om det här med någon. Att ”machokulturen” fortfarande lever i byggbranschen är ett faktum som tex Sveriges Byggindustrier jobbar med i detta nu, och kanske är man rädd att ses som svag om man på något sätt drabbas av utmattning bland manliga kollegor?

Jag överdriver inte när jag säger att jag möter dem varje dag, sedan jullovet tog slut och jag började jobba den 10 januari så har jag mött : en hantverkare, arbetsledare, en undertaksentreprenör, två elektriker och en golvläggare och en låssmed. Och då räknar jag bara upp de som har haft en faktisk sjukskrivning som utmattad, mörkertalet är som jag uppfattar det helt enormt då många istället för att sjukskriva sig verkar byta jobb eller bransch istället. När jag berättar om MIN utmattning så forsar det ur dem om deras egen, man känner rent fysiskt vilket behov det finns att få prata av sig en stund.

Det är nog första gången i mitt liv jag tyckt synd om så många medelålders, vita män, en grupp som liksom inte har så många sociala motgångar mot sig annars. Men gemensamt för de JAG pratat med är att de är snälla, vill väl och kämpar (nästan ihjäl sig) för att få ihop vardagen så inte någon annan ska bli lidande – kanske blir det som för mig att familjen får lida för all energi tar slut på jobbet. De pratar lågt och sneglar sig gärna omkring så ingen annan hör, ingen manlig kollega som kan tolka det som en svaghet. Jag vet inte hur jag ska få dem att förstå att det inte ÄR en svaghet, det är inte ens deras fel utan systemfel och orimliga krav som inte ger den som är snäll och vill göra sitt bästa för alla andras skull en chans att säga nej och stopp.

Byggbranschen ligger på så många sätt efter många andra delar av samhället, både med normer, teknik och ledning. Min personliga tro är att om man ska hålla som människa i ett byggföretag så kommer det krävas att man tar ett gemensamt omtag på hur många tjänstemän som ska finnas, hur många ansvarsområden en och samma person kan ha och en annan grundinställning till hur mycket som ska hinna presteras på en arbetsdag. Min känsla är att åtminstone en del andra branscher kommit längre här, vi kämpar fortfarande med machokultur, ojämställdhet och rasism, utmattning känns långt bort då.

Det är sällan jag skriver något sånt här, mycket för att jag tycker det är svårt att få med alla aspekter på liknande områden, det är lätt att man blir ignorant, missar något eller bara bli ensidig. Men nu kunde jag inte låta bli, det jag vill säga till er mest är att ni är inte svaga, ni är ABSOLUT inte ensamma och att det blir lättare om man pratar om det. JAG ser er, och ni är alltid välkomna att prata med mig!

Mätfri och kravfri

/ LindaG / Lämna en kommentar

Igår såg jag bilder från vänner i mitt flöde som hade åkt längdskidor och jag blev så SJUKT sugen att åka. Efter att ha frågat runt i x antal grupper på facebook och instagram samt försökt tyda skidspår.se (USEL användarvänlighet på den sidan för övrigt – kan inte nån göra en enkel och bra sida som är lätt att uppdatera?!?) så fick jag tips om att Rallarleden från Bottnaryd och nästan till Axamo (inte spårat det sista) skulle spåras i går kväll. I morse vaknade jag och det kändes som ett stort projekt att komma iväg, var på vippen att hoppa av men hade ändå letat fram allt igår, så jag åkte.

Och ni vet ju – jag älskar det ju. I nästan 2 timmar (drygt 1,5 mil) åkte jag med ett jättesmile på läpparna – folk log tillbaka och hejade för att de nog blev lite smittade (eller tyckte jag var helknäpp) – för det är ren och skär lycka för mig att åka längdskidor så här i skogen! Sista tjugo minuterna var nog leendet lite ansträngt pga skoskavet från helvetet, men vad sjutton. Under den här tiden hann jag ju såklart filosofera MASSOR och har säkert formulerat 15 blogginlägg i huvudet, men nu är jag trött och ni får ta det som det blir 😉

Jag åker i ullunderställ och ulltröja, med en vanlig mössa och tumvantar. Förutom att jag alltid känner mig himla mysig i min favorittröja (ppa är typ 0 kr på den nu) så ger det en bonus att man måste inte känna att man åker snabbt eller ens bra, något som jag tänker kanske blir svårare i värsta proffs-kitet.

Har en massa funderingar om varför jag älskar det så mycket, men tror att det dels är världens frihetskänsla att skida fram själv men sen även känslan av att jag är kapabel. När jag försökt mig på jogging och sånt så känner jag mig bara stor, tung, klumpig och DÅLIG förutom dödsångesten som kommer eftersom jag är så sjukt dålig på att andas och springa på ett avslappnat sätt. Men här? Här glider man ju fram, det är lagom svårt och lätt att anpassa hur jobbigt det är med vilken takt man håller. Det KÄNNS som man åker fort (jag åker inte fort, inte jämför med alla sportnissar som flyger fram) och arbetet fördelas liksom på ett bra sätt på hela kroppen. Alltså blir det BARA roligt!

Miljöerna runtomkring gör ju sitt med, givetvis, jag åker helst inte på korta motionsbanor eller elljusspår, jag trivs bäst här, lite mer mitt i skogen. Har inga stora krav på spåren heller, men det är skönt om det FINNS spår. Njöt för övrigt av att jag hade nyvallade skidor (tack till mig själv som gjorde det innan jag lade in dem förra vintern) och bra fäste – skin-skidor är verkligen toppen!

Det här var även sista gången jag använder runkeeper tror jag, det var mest för att få veta hur långt jag åkt av ren kuriosa, men annars är ju en av de bästa sakerna jag gjort mot mig själv att jag numer inte loggar någonting överhuvud taget. Inga steg, ingen fart, ingen daglig rörelse, inte antal träningspass, inte vad jag äter eller någonting alls. Det har varit lite svårt ibland att bara låta bli – som att själva mätande tillför något – men jag mår SÅ mycket bättre av att inte mäta något alls. Friheten av att bara göra för min egen skull och inte för mätandets skull har extremt stor betydelse för hur roligt jag tycker att något är har jag kommit fram till. Det här har tagit mig flera år att komma hit, att inte koppla ihop tex vad jag gör och vad jag äter (fredagsfys före fredagsmys), nu går jag enbart på vad jag känner att jag vill och vad kroppen behöver och mår KANON av det. Kan varmt rekommendera att man testar, om man vågar, vet att trenden går mot det motsatta när alla har en pulsklocka och registrerar det mesta, men för mig är det en extremt ångesttriggande känsla (speciellt nu när jag är mer medveten om den).

För att försöka avsluta det här utan att få ner ALLT jag funderat på så vill jag bara säga att jag är tacksam till ett så himla fint avslut på ett av de bästa ”jullov” jag varit med om, och det kommer nog lite fler inlägg framöver med allt annat som poppade fram i huvudet idag. Kram på er!

Livsnjutaren

/ LindaG / 1 kommentar

Jag sitter vid köksbordet och tittar ut över de fantastiska vyerna. Det har snöat igen, och nu vid åtta-snåret på morgonen är börjar det precis ljusna och jag fastnar bara i att titta ut, med en kopp morgonkaffe och lite svaga ljud från Bolibompa i vardagsrummet känns det bara så … fridfullt. Det här har nog varit det mest fridfulla jullovet någonsin, trots att det kanske inte låter så om man ska beskriva det, för det har varit ganska många besök av släkt och vänner (iofs korta) och även lite projekt här hemma. Men besöken har varit så efterlängtade efter de här åren och våra två jullovsprojekt (kontoret och skafferiet) är små och hanterbara när man är två vuxna hemma.

Finns inga foton som gör det här riktig rättvisa känner jag.

Så jag sitter här – och njuter. Då slår det mig, jag har ju ALLTID varit en livsnjutare, det har varit en central del av min identitet från tidig barndom, och nu känner jag det igen! Det är små saker jag njuter av, som att fota ett vackert grässtrå med frost på, att få ta en morgonkaffe i lugn och ro (helst med en lite chokladbit till när inte barnen ser), att laga och äta lite extra god mat, att ta ett litet glas vin en tisdagskväll och att titta på fantastiska vyer. Det är bara det att inget av det finns ju tid och ro för med stress i kroppen, men nu, nu känns det rofyllt inuti. Eller ja, i de stunder då det är lugn runtomkring åtminstone, en fyraåring är ju inte alltid så rofyllt att ha kring sig, även om det är roligt.

Tycker det är roligast att fota makron, just för att man får leta efter det där lilla vackra i allt annat.

I all enkelhet så försöker vi ha ett mysigt lov med barnen, de har fått spela mer än den vanliga, ganska strikta tiden, vi har fikat och ätit ihop, de har badat på Rosenlund och lite sånt. I går när det kom snö igen så tog vi med grejor upp på kullen till att värma äppelmust och steka ägg över elden till äggmackor – bara småsaker men otroligt mysigt. Så som jag inledde med, det här har varit ett av de bättre julloven ändå – kanske även för att förväntningarna har varit ganska oansenliga. Det som kvarstår av lovet kommer fortsätta i samma anda, ett och annat besök, lite fix med skafferiet och så lite små saker för barnen. Precis lagom rofyllt!

Mina ambitioner 2022

/ LindaG / 3 kommentarer

Nej nyårslöften och dylikt blir det inte, men nyåret är ändå en bra tid att både sammanfatta året som gått (första och andra halvan) och att lägga upp någon form av plan eller ambition för året som kommer. Om inte annat så för att det är bra att medvetet fundera över vad man har för önskningar och förväntningar på framtiden – såklart med insikten om att det kan hända en massa saker som man inte kan påverka och som kan ändra allt.

Om det är en sak jag lärt mig under det gångna året är att det inte funkar att prioritera bort mig själv. MEN, jag märker också att om jag inte öronmärker och bokar in tid för det så kommer den tiden att försvinna i ett hav av måsten och andras behov. Det här är skitsvårt, men det är ju det mesta som är värt något så jag får väl öva! Vad behöver jag då avsätta tid för? Jo:

  • Jag ska fortsätta träna minst 2 gånger varje vecka. Än känns det inte som jag kommer någonstans och kroppen svarar himla dåligt, men förr eller senare ger det sig väl. Jag TAPPAR åtminstone inte mer muskler nu.
  • Tid för vänner och relationer, det här är något jag saknar så mycket till vardags, att sitta och småtjöta om stort och smått med kompisar. Svårt som f-n att få till, för det hänger ju inte bara på mig och alla kompisar har ju familjer med där man behöver hitta tid (och bara tajma så alla är friska är ju nästan omöjligt). Kanske man kunde lägga upp någon återkommande tid ändå, så att det finns NÅT inbokat? Kanske ett par timmar varannan månad, till en fika, en AW eller bara en promenad?
  • Tid för vila och återhämtning – det är ju lättare på så sätt att behöver jag vila så kan jag inte längre trycka det framför mig, men vitsen är ju att få in vila och återhämtning INNAN jag blir sådär akut trött. Också en svår balans att hitta och i väldigt stor utsträckning en övningssak, det är än så länge mycket ”trial and error”, bland annat på grund av att behovet ändras hela tiden utifrån förutsättningarna.
Tid för att fota – lättare att se allt smått omkring sig då
  • Tid för egna nöjen, oj vad svårt det här är! Eller rättare sagt är det så himla lätt att prioritera bort… Men tid med vänner kvalar ju in här med, sen handlar det om att ibland välja att göra det hemma som är roligt framför det som måste göras – tex är det ju roligare att måla om ett rum än att ta hand om disken, eller att odla tomater istället för att klippa gräset.
Om inte annat ska vi väl åtminstone kunna odla lite kruktomater – får se om vi hinner/orkar bygga stora lådor till bl.a. Brandywine.
  • Dessutom ska det alltid finnas en bok här hemma som jag vill läsa i. Inga mål med läsningen, inget mått på hur mycket jag ska läsa, men det ska ALLTID finnas något här hemma jag kan läsa när jag vill.

För övrigt så är det jag ser fram emot mest med detta året att uppleva alla årstider här på gården – att se vad som växer och vart, att odla och skörda eget och att bara se hur naturen här runt förändras.

Vad ser du fram emot mest? Och har du avgett några löften?

Juldepp före… julpepp?

/ LindaG / 4 kommentarer

Innan jag började skriva det här inlägget så var jag tvungen att gå tillbaka och läsa om jag inte redan skrivit typ samma inlägg något av de föregående åren. Men jag har inte riktigt det, jag har hastigt snuddat vid att jag tycker julen känns ensam men jag har aldrig skrivit mer än så. Kommer inte skriva allt jag känner nu heller, men i egenskap av personlig terapi så tänkte jag ändå försöka förtydliga min känsla, för min egen skull.

För det är lite fult, det där att vi firar julen ensamma här hemma. Hur jag än vänder och vrider på tanken så känns det ändå som ett misslyckande att inte fira julen ihop med en massa släkt. Det är svårt att skriva om utan att förklara precis allt och allt skriver jag inte om här, långt därifrån (fast det ibland kanske inte verkar så). I alla fall.

Makens familj firar med sina familjer, så de går så att säga bort naturligt. Min bror med familj ska fira med svägerskans familj i år – inga konstigheter alls. Och vi.. tja. Jag har ingen relation med min pappa längre, och mamma vill såklart inte lämna honom själv på julen. Så det är bara vi här, och det känns tomt och tråkigt. Julen ska väl vara den tiden då man suckar över mormor som vill ge alla för mycket mat, nån som drar dåliga skämt, nån som bråkar lite, nån som halvslumrar i soffan framför Kalle (ok, det kan jag väl göra oxå om det är så), men ni fattar. Och då har vi ändå en FAMILJ, jag sitter ju här med man och barn, jag har liksom ingen RÄTT att känna mig ensam kan jag tycka. Men det tar ju ändå inte bort känslan av att julafton bara känns tom.

Finns väl ändå ingen högtid som är så känslomässigt komplicerad som just julen. Det finns heller ingen som är så tacksam att fota?

I år kom den lite tidigare, juldeppen. Eller vad man nu ska kalla den, men känslan av att det känns lite meningslöst – det enda killarna vill är att få julklappar och äta julgodis till de mår illa, det är ingen som bryr sig direkt om jag julpyntar eller så, det gör jag mest för mig själv. Jag brukar liksom släpa med mig övriga familjen in i julen, vi bakar lussekatter och dekorerar pepparkakshus, men jag vet egentligen inte för vem – för det känns inte som det är för barnens skull och egentligen innebär det bara merjobb för mig. Men jag har väl någon bild i huvudet att man vill skapa minnen hos dem, fast jag vet inte om nåt av det ”jag” tycker är viktigt som fastnar.

Minst av allt vill jag ju att nån annan ska smittas av min juldepp ju. Det och känslan av att jag skäms är kanske anledningen till att jag bara fjäderlätt snuddat vid ämnet tidigare. Nuförtiden är jag tydligen lite mer filterlös här ändå, min förhoppning är att jag dels ska må lite bättre själv och kanske, kanske känner någon annan igen sig och får lite tröst av att inte vara ensam. Kanske är hela den deppiga känslan bara pms och om några dagar känns allt fantastiskt mysigt och juligt igen. Vem vet, det här är bara jag som svamlar ändå.

Kram på er, i alla fall, till er alla som läser, som bryr sig, som kommenterar, som följer i smyg, som läser i hemlighet eller som är trogen följare. Till mina vänner, såklart, störst kram till er!

Tacksamheten

/ LindaG / Lämna en kommentar

Nu är det lite tyst här igen, men det är ju för att jag inte orkar så mycket när jag kommer hem från mina få timmar på jobbet. Denna veckan har det också varit lite andra småsaker inbokade, så jag har varit rätt slut trots nästan enbart vila utöver det. Men ändå, tänkte bara hoppa in och skriva lite kort – maken pratar i telefon med sin bror och när man hör någon annan så som berättar om huset och flytten så blev det ändå lite extra tydligt…

Det får bli lite bilder från den otroligt vackra promenaden häromdagen till det här inlägget…

Jag känner mig så hemma här! Och jag känner mig så himla lyckligt lottad… Tänkte jag skulle bara dra allt som jag är SÅ glad över att vi dels haft tur med och dels en massa saker som vi jobbat för att de ska bli bra och som BLIR det med.

Först och främst – barnen trivs! Lukas kom hem med en kompis från åk6 efter 2 dagar i skolan, som han sedan dess hängt med nästan varje dag. Filip har funnit sig mycket väl tillrätta på dagis här i Ölmstad som vi ju hade sån TUR med att få plats på – han är bara av någon anledning bekymrad över att ”taket på dagis är för stort”?!? Efter lite diskuterande kom vi fram till att det är taket på kyrkan som de är i källaren på som av någon anledning bedöms vara ”för stort” enligt vår 4-åring. Äldsta går ju kvar på Junedal men det funkar bra det med, bussarna går ändå en gång i halvtimmen så det är helt ok.

Sen känns det som det mesta i huset är både välbyggt och i gott skick, extremt glädjande! Rakt och fint byggt, med mycket omsorg lagt på listning mm som jag skrivit om innan. Problemet vi hade med lite bakterier i vattnet verkar ha kommit av att det stått i princip still i somras, nu har vi spolat ur brunnen och jag har haft en vattenrenings-kille här och alla är rörande överens om att brunnen är i kanonskick och likaså filtrering mm. Likaså avlopp med trekammarbrunn och allt vad det heter, det verkar även det vara relativt nytt och i bra skick.

Det är bra med belysning här ute, samtidigt som det är en SÅN stjärnhimmel här ute där det inte är en massa ljus som stör. Vi har bergvärme i huset, och vattenburen golvvärme i det klinkergolv som är i större delen av huset, garaget är uppvärmt så det håller åtminstone ca 8-10 grader (OCH vi har röjt så vi kan köra in BÅDA bilarna i det!!!), det är automatiska garagedörrar och det är LJUVLIGT att sätta sig i bilen utan att behöva skrapa rutor.

Köket är ju helt nytt, bra planerat och bra utrustning – förutom spishällen som var kass men vi har köpt en ny så nu är det toppen med! Och sen vet ni ju… två kaminer och såklart le grand finale – den öppna spisen i köket…

När man åker till eller från gården så känns det bara så självklart att det är här vi bor. Inte ett uns ånger, bara en sån där lugn skön känsla i grunden toppad av ett fladder runt maggropen som i någon form av ängslig förtjusning undrar om det verkligen är sant att vi bor här?! Tacksamhetskänslan är enorm, till att vi vågade, till att det fanns till salu, till att allt gått bra med barnen…

Nej fasen, jag skulle ju bara skriva lite hastigt, jag måste lägga mig nu. Tänkte uppdatera lite om jobb och om utmattningen, men det får bli i morgon eller en annan dag. Ta hand om er – och känn er välkomna att svänga förbi på en kaffe om ni har vägarna förbi!

Positiva överraskningar och lite dum i huvudet

/ LindaG / Lämna en kommentar

Det känns på samma gång som den här veckan försvunnit i en blinkning samtidigt som det känns som vi bott här i en livstid. Precis så som jag antar att det är för de flesta som flyttat?

Men, vi har ju bara bott här en vecka, och som väntat så märker man saker med huset man inte sett på kvarten (!!!) man har på sig på visningen. Jag inbillar mig att det oftast är negativa saker man märker, men här har det verkligen varit tvärtom??? Det här huset är fantastiskt rejält byggt! Det är råspont i alla väggar bakom gipset, vilket är en DRÖM när man ska hänga upp hyllor, speglar eller annat. Det är en grymt fin tak- och golvlist satt i precis hela huset, inklusive skafferi och ”maskinrum” (där vi har bergvärmepump och sånt) som är satt med mycket omsorg. Fönster och dörrar är liksom rejäla, även om utsidan av fönstren behöver lite kärlek nästa sommar, inga billiga ”kartongdörrar” här inte. Det finns mer saker, men jag får nästan återkomma känner jag, för det var egentligen inte det här jag hade tänkt skriva om, jag är bara överhuvudet förälskad i vårt nya hus 😍

Har liksom knappt varit inne eller ens nere vid stallet än, men tycker i alla fall att det är makalöst vackert i höstsolen.

Det jag hade tänkt skriva om var egentligen en liten kort avstämning om utmattningen. I går hade jag en timme med en coach/terapeut som jag får hjälp av via jobbet, och under en ganska hårt pressad vecka så har jag ändå kommit till några insikter. Men, för att göra en liten snabb återkom på det här inlägget så kommer här punkt för punkt hur det ser ut just nu:

Träna : Jo men jag HAR faktiskt rullat i gång med träningen, även om den blivit lite åsidosatt just veckan för flytten. Minst två gånger i veckan, och jag har börjat känna de positiva effekterna träningen har (och även de negativa, har skavsår på rumpan efter en massa sit-ups, hahahaha), och även börjat jobba ner tröskeln till ett träningspass. Målet kvarstår med 2 pass i veckan, men gärna 3 om det finns möjlighet.

Promenader: Näst intill obefintligt just nu, det har inte hunnits med, men det har blivit en del utevistelse och fix åtminstone. Det känns ok, under förutsättningarna.

Magiska solnedgångar har upplevts genom små utflykter ”på markerna”

Vila: Jag har börjat lära mig! Jag tänker såklart som vanligt att jag ska vila när X eller Y är klart (och så gör man ända ner till Ö innan man vilar), men nu kliver jag aktivt in och bryter genom att välja att vila när jag behöver det, inte efter jag ”förtjänat” det. Funkade såklart inte mitt i intensivaste delen av flytten dock.

Tid med barnen: Nope, nix, den har inte varit något vidare… Undantaget Filip till viss del, som ju är lite mer hands-on krävande på den punkten. Men, också ok med att det är tillfälligt minskat krav på detta mitt i flytten.

Roliga saker: En av de saker jag pratade med terapeuten om, det här är svårare än de andra punkterna? Dels för att jag inte riktigt vet känns det som, vad jag tycker är roligt att göra bara för MIN skull? Men jag saknar att träffa lite kompisar, kanske. Det ÄR dock himla kul med en viss del av småfix här hemma, så försöker varva ett tråkigt ”måste” (typ packa upp en kartong) med nåt jag verkligen bara njuter av, typ ställa i ordning lite fint med ljus och prydnadssaker på en hylla. Arbete pågår, och som del av min uppgift av terapeuten ska jag även komma fram till vad jag tycker är riktigt roligt på jobbet.

Relationen: Näe, bara.

Jobba; Ska börja 25% till nästa onsdag, känns just nu ganska nervöst. För jag HAR ju även konstaterat att hjärnan är fysiskt skadad (eller vad man ska säga) och inte hunnit reparera sig. Jag KAN inte multitaska och känner mig ibland rätt korkad, helt enkelt. Känns liksom jätteutsatt att börja jobba, även om jag ju egentligen inte ska prestera nåt utan snarare arbetsträna. Nervöst.

Oj, nu blev det jättelångt om något ni säkert känner är lite uttjatat, men för min egen skull vill jag följa upp min återhämtning och år av omställning, så jag inte tappar något på vägen. Jag ser att det går framåt, och det känns bra! Sen har jag även känt på när det blir alldeles för mycket (flytt) och att det går att komma igen efter det.

Nu ska jag gå och lägga mig, önskar er en bra fredag!

En känsla av skam

/ LindaG / Lämna en kommentar

Hej på er, nu är det längesedan jag var inne här igen. Och vet ni vad, det har varit för att jag har typ skämts? Den här veckan med flytten har varit jättejobbig och jag har känt att jag inte har kunnat skriva om det för jag har tyckt att det har varit mitt eget fel som flyttat mitt i en utmattning.

Men vet ni vad, jag hade inte kunnat göra annorlunda. Vi visste inte i somras när vi köpte huset att jag skulle vara utmattad när flytten skulle gå – och även om vi vetat det så hade jag aldrig kunnat tacka nej till det här huset ändå. Att då försöka mörka att det varit skitjobbigt känns ju egentligen fånigt, men som sagt så har jag typ skämts för att vi skulle flytta mitt i allt. Som om jag skulle behöva hålla skenet uppe eller nåt, jag vet inte.

Inte ens en grådisig höstdag har jag ett uns ånger över att det är HÄR jag spenderar min grådisiga höstdag!

Jag ÄR glad för allt vi gjort som underlättat – det hade absolut kunnat vara en värre flytt – men lik förbaskat så har veckan innehållit mer skrik, bråk och sammanbrott från samtliga i familjen än vad det senaste året gjort. Inte så konstigt kanske. Två av barnen har dessutom varit sjuka, Filip och L, och så har Nala varit mitt i sitt första löp så henne har vi fått passa på för att hon inte ska bloda ner överallt (har aldrig läst om det här nånstans så antingen är det nåt folk tycker är så otroligt naturligt att man inte lägger märke till det eller så är det en sån där konstig sak som det inte skriv om fast det är jobbigt). Lägg på två stressade vuxna, varav den ena har jobbat nästan hela tiden, så ser ni nog situationen.

Men, nu har det gått nästan en vecka, allt mest akut är uppackat, köket är möblerat och typ klart förutom småsaker, TV och soffa finns på plats och allas sovrum är åtminstone färdiga i grunden – nu är det tavlor och vägghängda hyllor som ska upp. Tack och lov för det stora garaget dit vi kunnat köra saker sedan i somras, nu kan man vid behov eller när andan faller på ta en låda i taget och packa upp.

Matplatsen i köket är färdig och används ju såklart hela tiden. Allt runtomkring är inte uppe, men funktionen och åtminstone en del estetiskt är på plats med.

De två stökigaste rummen än så länge är hallen (pga allt samlas såklart här, både som ska upp och som ska ner och slängas) och så vardagsrummet. Vardagsrummet är färdigmålat på de två väggar som ska målas, nu är det tapeter på de två andra som saknas. Här behövs också lite nya möbler, vi har haft (som resten av Sveriges befolkning) ganska mycket Bestå förvaring som med åren gulnat och blivit riktigt trist. Tanken är att det ska in lite mörka träslag här, men sen var det ju det där med att typ allt är slut på IKEA med… Vi har heller inte riktigt vare sig hunnit eller orkat åka och köpa saker heller, varje gång man åker iväg så försvinner ju flera timmar – inte för att vi bor längre bort utan för att det alltid tar sån jäkla tid att göra ärenden. Sjuka barn går ju heller inte att dra med sig, ju. MEN – i morgon ska vi för övrigt påbörja en express-inskolning av Filip nu då, på Ölmstad förskola (har jag SAGT att han fick plats?!?!?!).

En grynig bild på sovrummet, men det har varit prio att få ordning här och kök, så att man har något lugnt ställe att vila på där inte övrigt stök stör.

Hallen är en lite svår nöt att knäcka, den är jättestor, fin och rymlig, men det finns liksom ingenstans att ha förvaring? Det är fönster, dörrar eller öppningar överallt.. Och en familj på FEM kräver som alla vet ENORMT mycket hallförvaring, speciellt så här års när alla ska ha ett gäng uppsättningar av både skor, vantar, jackor och mössor. Den ställer till det lite för oss nu, för snart måste just alla vintersaker packas upp men det finns ingen plats.

Annars har vi kunnat använda nästan allt av våra möbler, så förutom lite garderober och som sagt lite nytt till vardagsrummet så har vi allt vi behöver. Visst ja, och stolar till vårt gamla köksbord som nu är matsalsbord.

Utmattningen då? Ja det gick ju åt skogen dagarna precis runt flytten, det var liksom bara att få det gjort. Men, sedan i måndags har jag åtminstone kunnat lägga mig ner långa stunder i soffan och vila – med hjälp av ohemult mycket skärmtid för minsta barnet. Morgnarna har varit fantastiska faktiskt, tack vare eldstaden mitt i köket som jag nog redan lyckats överexponera på mina sociala kanaler 😉. Jag är oftast den som kliver upp först, tätt följt av Filip, och att då tända en brasa, sätta på kaffe och sitta i ett hyfsat färdigt kök och ta morgon har verkligen en lugnande effekt. Doften av björkved med lite knastrande från brasan lägger sig lite som en filt över all stress – gissar att det är något djupt inrotat i människan.

Japp, det står en gammal TV bredvid, i väntan på någon placering.

Så nu då? Jo, planen är att vila så fort jag känner minsta antydan till trötthet. Nästa vecka, på onsdag, ska jag börja jobba 25% förutom att jag går i skolan 25%, vilket just nu känns jobbigt, men vi får väl se. I morgon skolar vi som sagt in Filip, då blir det lite lugnare här hemma med, och nästa vecka är det ju skola för de stora barnen vilket också innebär ett större lugn här hemma.

Jag ångrar inte en sekund att vi flyttat hit, och jag fattar nu att jag inte behöver skämmas för att erkänna att det varit pissjobbigt att flytta (ska ALDRIG göra det igen om jag kan styra över det). Att det hamnade mitt i en utmattning kunde jag inte styra över, och jag har ändå gjort det jag kunnat (som att ta hjälp med flytten) för att avlasta och underlätta. Så, nu ska jag vrida på stolen så jag sitter mot brasan, och läsa en stund i min bok. Hoppas ni får en bra onsdag, så lovar jag att jag kommer vilja skriva mer framöver om själva huset!

E n sak i taget, tack

/ LindaG / Lämna en kommentar

Sakta så puttar ett lugn undan stressen i min kropp – bit för bit. Stressen ligger fortfarande nära till hands, men stunderna med lugn blir åtminstone fler och längre hela tiden. Några saker funkar bättre – min roll som förälder till barnen har t.ex. absolut blivit MÅNGA gånger bättre sedan jag gick hem, istället för att orken för längesedan är slut när jag möter dem efter skola och dagis så har jag (oftast) åtminstone lite kvar, vilket gör kvällarna så himla mycket trevligare! En annan bra sak är att jag märker att jag kör bil oerhört mycket lugnare, nu kan jag behöva sätta på farthållaren för att hålla uppe farten (inte på 40 vägar, det går inte köra i 40???) men på landsväg och motorväg, istället för att sätta på den för att inte köra alltför fort.

Vår grind, från vår trädgård och ut mot vägen. Till vänster här går det kossor ibland, som hälsar en välkommen 💕

En negativ sak som kvarstår är att jag absolut tappat all huvudräkning, det är bara de mest basala som funkar på rutin. Jag kan heller inte klura på invecklade problem, det är som hjärnan bara slår av och då blir det väldigt märkbart att den här stressen har tagit väldigt mycket mer på mig än jag trodde från början. Jag har oxå svårt att behålla den röda tråden, i min text får jag läsa om en massa gånger och ändå blir det nog virrigt ibland.

En sak som är både positiv och negativ – men i vilket fall en ren konsekvens av den här utmattningen – är att jag inte alls klarar av multitasking. Det kan ju låta som en helt negativ sak, men efter att ha lyssnat på ett avsnitt av Dumma Människor där just multitasking avhandlas och där forskning visar att det är MYCKET mer ineffektivt än att göra en sak i taget så kanske det här borde räknas som något positivt. Därmed inte sagt att jag inte ibland FÖRSÖKER multitaska, det gör jag av ren vana hur ofta som helst, men om det inte varit en god idé innan så är det definitivt inte nu. Just att göra en sak i taget är något jag verkligen medvetet övar på sedan jag lyssnade på det poddavsnittet, och jag tycker mig känna att det gör stor skillnad. Men det är SVÅRT, det är dels lätt att tänka att man får mer gjort och sen är det även himla svårt att inte ”se” de andra sakerna som behöver/man vill göra liksom i periferin, där de ligger och stör när man är ovan.

I dag till exempel, åkte jag ut till gården på förmiddagen. Hade en tanke att jag skulle målat klart mitt skafferi som min ”dagens uppgift”, men när jag kom ut där var det så makalöst fantastiskt höstväder så jag valde istället något som egentligen inte alls är prioriterat just nu, nämligen att klippa ner alla totalt vildvuxna björnbär som tagit över kökslanden. I mitt huvud drog det lite fram och tillbaka, mitt gamla jag hade absolut sprungit runt och försökt få så mycket gjort som möjligt, men nu fick mitt nya jag öva aktivt på att släppa allt annat för att bara ha en fantastiskt skön dag i trädgården. Eller ja, skön förutom att det var såna sjuka taggar på björnbären – dessutom så mycket att jag fyllde ett helt släp till brädden med bara det (nån som har tips på hur man får död på dem, till nästa år? Eller ska jag bara försöka gräva upp rötterna?).

Missade helt att ta före- bild, den här är lite mitt i. Var en enorm björnbär till vänster!
Åtminstone björnbär borta. Skulle behöva röja en massa annat med, men det får väl bli till våren. Förresten, det vore en fantastisk inflyttningspresent, att få en timme trädgårdshjälp!

Varje gång hjärnan ville fundera på om det inte vore mer effektivt att göra något annat så tog jag liksom ett aktivt tag om mig själv – på ett vänligt sätt – och vände tillbaka uppmärksamheten på att just bara vara närvarande i det jag gör just nu. Det låter kanske lätt, och är inte jättesvårt när det gäller en sån här sak, men det räcker att barnen vill ha min uppmärksamhet samtidigt som jag gör något annat så är det helt plötsligt jättesvårt att bara göra en sak i taget. Det lär bli ännu värre på jobbet, misstänker jag.

Bara en kort passus, förresten. det faktum att jag har något så oerhört positivt just i denna utmattning som vår gård är nog en räddning på många sätt. Men, jag är lite orolig för att någon ska tro att jag på något sätt ”valt” att vara utmattad just nu, eller på något sätt ”fuskat” för att jag har turen att kunna vara på vår nya gård. Jag hoppas verkligen inte att så är fallet, jag har aldrig någonsin fuskat till mig en endaste sjukdag. Att jag faktiskt har detta fantastiska stället nu gör att hela min vardag känns positiv istället för tung och mörk, så jag är så oerhört, oerhört glad för att timingen nu faktiskt är som den är, det är bara oron för att någon ska tro att jag utnyttjar systemet som är ett litet moln på den himlen.