Mina nya (eller ja, inte supernya) kollegor tycker nog att det är lite konstigt, det här med att blogga. Dels kanske det är något som i större utsträckning lockar tjejer – baserat på hur få män jag vet som bloggar, dels kanske det är för att många i byggbranschen inte är så värst intresserade av teknik eller sociala medier i största allmänhet.

Ibland får jag ändå frågan varför jag bloggar, vad får jag ut av det? Mitt spontana svar blev att jag använder bloggen för att själv få sätta ord på sånt jag fundera på, det hjälper mig att nysta ut tankar och sånt på ett liknande sätt som jag tänker en psykolog gör – man får inga svar men man får hjälp att själv reda ut sig tills man kan svara på sina egna frågor.

I dag kom jag faktiskt på ytterligare en anledning.

Det började med att jag fick ett sånt längt efter min lilla mormor, som är borta sedan 10 år tillbaka (eller så, skäms nu men är världens sämsta på datum förutom namn). Jag längtade efter henne så som hon var när hon var pigg och fick en sån önskan att hon liksom skulle finnas runt mig här. Jag önskade och tänkte att hon skulle se MIG, allt jag försöker, vad jag vill, vad jag kämpar med, vad jag känner och hur mycket jag försöker överallt. Att hon skulle se anledningen till att jag gör vissa saker, allt jag kämpar med för att jag vill ge barnen de bästa förutsättningar jag kan tänka ut själv, fast det är motigt och man tvivlar mest hela tiden på om man gör rätt. Att beslut jag fattar kan vara SÅ jobbiga inombords fast jag inte visar det, att jag så gärna vill prestera bra på mitt jobb, och egentligen allt annat jag känner.

Efter en stund så slog det mig lite ändå, jag vill ju bara (som alla andra) att någon ska se MIG. Inte en förälder, ett barn, en kollega, en sambo, en student utan liksom HELA mig, vilket ju liksom inte är så görbart i vardagen där man hela tiden behöver ha olika roller och anpassa sig efter förutsättningarna. Bloggen är en chans att åtminstone få visa lite mer av mig, även om såklart den öppna formen gör att mycket aldrig kommer ut här.

Det här låter ju melodramatiskt och tonårsaktigt när jag läser det själv (det är ju inte så att jag har nåt större djup än någon annan), ni får väl gömma er bakom en skämskudde, men jag kände ändå att man kanske får bjuda på att man får en del insikter lite sent. Och nånting måste ju ändå locka er som tittar hit, för ni blir ju bara fler. Kan jag bjuda på ett skratt eller kanske ett uns igenkänning så är det bara en bonus för mig!

PS, känner att denna blogg inte har levererat så mycket roliga recept på sistone, det är ändå därför de flesta tittar in här, men jag ska försöka hinna hitta på lite till påskhelgen tänker jag. Några särskilda önskemål??

I dag har jag fått ha en sån där fantastiskt rolig och givande timme med vår grymma coach på jobbet. Det är SÅ kul, känns lite som en timmes terapi med en kompis, och man är utan undantag på jättegott humör när man går därifrån.

I dag fick jag välja lite själv vad jag ville jobba med för ämne, och då bestämde jag mig för att jag skulle bli mer ”approachable”. Det finns inget jättebra ord på svenska tycker jag, ”lättillgänglig” stämmer inte och ”tillmötesgående” känns formellt, stelt och gammaldags. Jag har fått höra att jag kan vara lite svårläst och kanske svår att komma nära, och jag skulle helt enkelt vilja ändra det så de människor jag känner och tycker om känner att det är lätt och gärna roligt att prata med mig. Förstår ni hur jag menar?

En punkt jag ska jobba med är att bli lite mer personlig. Här på bloggen har jag fått massa övning på det, jag kan i lugn och ro formulera mig, men framförallt så känner jag här att om nu nån tycker att det jag har att säga är ointressant så är det ju HELT valfritt att läsa liksom. När jag pratar med folk (gäller såklart inte nära vänner) så känner jag rätt ofta spontant att ”men hur intressant är det JAG har att säga då” och säger därmed inget. Eller så kortar jag bara ner det så mycket att det blir halvt osammanhängande och inte ska ta så mycket plats.

Jättedumt fattar jag ju på ett sätt, men jag känner så. Känner det ofta när jag skriver här med, men har lärt mig att köra på ändå.

För när jag själv ska fundera över varför jag tycker att en del människor är sådär jättelätta och roliga att prata med så är ju EN del av det att de är personliga och gärna delar med sig. Andra delar är är att de lyssnar och frågar och för en diskussion vidare, att de är öppna och inte dömande och att de är glada.

Nu är min ambition inte att jag ska bli en ”säljare”, dvs vara hej och tjenis med alla, det är inte JAG, utan att jag ska bli lite lättare att prata med för människor jag faktiskt umgås med, tex på jobbet eller i andra sammanhang. Så, pratar vi en stund, påminn mig gärna om jag känns svår eller opersonlig, så ska man väl kunna bli åtminstone lite bättre på det här med? Eller vad säger ni, är det något helt annat jag borde tänka på egentligen?