Alltså jag vet inte, i går fick Lukas superhög feber bara sådär, men han sov gott på alvedon och Ipren natten igenom och har varit feberfri ungefär till mitten av dagen. Däremot har jag blivit mer och mer hängig under dagen igen, med feberkänsla (jag får typ aldrig feber med min kroppstemperatur), ont i halsen och huvudvärk. Nu har Lukas feber igen, fast mer måttlig sådan.

Oliver är den enda som klarat sig helt (än) och både maken och minstingen är numer typ friska, med undantag för att näsan rinner lite på Filip men i övrigt har han varit pigg hela helgen. Min ögoninflammation har nu gått över i båda ögonen (fått salva) och i morse var andra ögat igenmurat när jag vaknade. Sexigt.

Vet inte riktigt hur vi ska göra i morgon, jag kommer ju vara hemma och Lukas får vara hemma, men beroende på så blir det möjligen dagis för Filip om maken inte jobbar hemifrån. Potträningen har gått framåt förresten, han har nu gått i princip helt utan blöja i 3 dagar och i dag skedde det bara en olycka – inte illa! Nätterna tar vi som nästa steg sen, orkar inte riktigt ta allt på en gång just nu känner jag.

För övrigt så går vi varandra på nerverna här hemma. Det är helt värdelöst att ha så långt mellan barnen just i en sån här situation, Det är helt omöjligt att tillgodose behoven hos en som är 13, en som är 9 1/2 och en som är 3, samtidigt som minst 1 vuxen är hängig. Alla har taggarna utåt och tålamodet är i princip noll och intet. Speciellt hos mig själv, ska erkännas, när jag hela tiden har någon på mig som vill något av mig och inte får många sekunder för mig själv. Det känns rent fysiskt som hjärnan är full med glödande bomull och det krävs HELA tiden en viljeansträngning för att inte skrika rakt ut – och då har jag ändå 3 hyfsat välartade barn som egentligen inte alls är särskilt irriterande. Det blir bara som ett konstant ljud eller oväsen, det är sjukt svårt att förklara, men jag är inget vidare på att hantera det helt enkelt. Jag blir kort och otrevlig och har som sagt NOLL tålamod. Men jag är inte ensam om att tycka det är jobbigt, de stora brorsorna går också och retar upp varandra i någon form av frustration av att de inte har något vettigt att göra och inte direkt kan träffa kompisar hellre.

TACK och lov att det har varit så fint väder att vi kunnat vara ute i trädgården en del i alla fall, annars hade nog min hjärna rämnat sedan länge. Är grymt glad över den sol som värmt när man suttit i lä på altanen. Maken tycker jag är helknäpp som går ut och ”drar igång projekt” när man är trött och hängig, men när jag nu inte har ork nog att tex åka iväg och gå en promenad helt själv så är det det näst mest avkopplande jag vet att pilla i trädgården. Ingen press, ingen stress, bara något som sysselsätter fingrarna samtidigt som hjärnan får vila och tankarna sorterar sig själva.

Jag som inte ens är sådär supersocial av mig tycker ändå det är jobbigt med isolering en vecka, kan tänka mig hur extroverta människor har det just nu då… Och hur har ni det, ni andra som är hemma? Är det bara jag som kryper på väggarna, eller hade gjort om jag haft någon ork?

*Det är inte ofta jag lyssnar på låttext, jag är ju som jag skrivit om tidigare en sån som lyssnar på musik för taktens skull. Men, just den här meningen Hoziers ”take me to church” tycker jag är så grymt skön. Den känns dessutom väldigt samtida med tanke på alla snabba, dömande kommentarer på sociala medier.