I dag jobbar jag, fast hemifrån eftersom halsont och huvudvärk inte gett med sig helt, även om det inte är mycket kvar. I vanliga fall hade man ju bara tagit en Ipren och åkt och jobbat som vanligt, men nu känns det både som man skulle bete sig dumt genom att ge sig ut OCH typ fånigt att stanna hemma. Damned if you do, damned if you don’t, liksom.

Tycker man börjar få en sån konstig overklighetskänsla med, med meddelanden från en massa länder om att det är utegångsförbud och att folk inte får träffas i större grupper än två och två. Och nu fick det visst bara vara bordsservering på restauranger här hemma med. Så länge man jobbade som vanligt så tyckte jag att det kändes ungefär som vanligt, men nu när vi ändå blivit lite isolerade hemma en vecka så känns det så konstigt och overkligt allt.

Det är svårt att veta riktigt hur man ska förhålla sig till allt, för på ett sätt känns ju allt som vanligt och ändå vet man ju vid det här laget att det här kommer få stora konsekvenser för ekonomi och konjunktur och allt sånt som jag egentligen inte ALLS orkar sätta mig in i så mycket som jag antagligen borde. Det är mest jobbigt att inte riktigt veta vad som händer om en vecka, eller ens i morgon… För mitt i allt så känns det ju typ fånigt att ens tänka att hela världen har stängt ner pga en influensa, fast det är det som hänt? Eller är det bara en halvdålig film man slötittar på med ett öga medan man sköter vardagens alla bestyr?

Jag är ju inte den människan som är bäst lämpad att bli instängd i hemmet heller, och det är inte direkt barnen heller. Den som klarar det bäst är nog maken som är betydligt mindre rastlös än vad jag är. Till och med när jag sitter och skriver det här på min lilla självutnämnda kafferast så känner jag att det bokstavligen kryper i kroppen på mig. Oavsett virus eller ej så hade jag ju ändå inte kunnat träna sedan en vecka tillbaka eftersom jag är hängig och det mår jag inte bra av. Jag saknar GRYMT mycket att vara riktigt, riktigt trött i kroppen, så att man kan lägga sig på kvällen och känna sig sådär BRA utmattad, men där hjärnan fått tid att bara fladdra runt. Måste nog komma ut på en promenad strax, känner jag. Det som räddar mig lite är att det varit så fint väder att jag kunnat vara ute lite, även om det är iskallt i vinden.