Träning

Blöta fotbollsdrömmar?

/ LindaG / Lämna en kommentar

Sitter på Olivers fotbollsträning och bloggar lite tänkte jag. Eller ja, jag kan ju inte posta det förrän jag kommer hem och får en internetanslutning, men ändå. När det är så här pass schysst väder är det rätt ok att sitta här lite, speciellt när jag inte behöver passa Lukas mer än halva tiden – han får stanna hemma med maken tills han åker till sin träning. Det blir mycket pusslande!

Ida tyckte jag skulle skriva om saker som gör mig glad, ingen dum ide alls! Det finns många saker som gör mig glad, och de flesta är faktiskt ganska små. Såklart barnen ligger högst på den listan, men jag tycker att det är lite svårt att skriva om utan att det låter plastigt, och det är ju synd så jag väljer lite annat idag istället tror jag.

Ska man plocka fram sin vackra, ytliga sida så blir jag väldigt glad av att shoppa och att äta gott. Det är nog faktiskt de säkraste korten för att få mig på bättre humör, faktiskt ☺ På det liiiite mer djupgående planet är det ju få saker som slår en komplimang, oavsett om den gäller insida eller utsida

Jag blir mer genuint och långvarigt glad när jag känner att jag klarat av något jag inte trodde innan – som sparringen nu, eller att jag faktiskt kommit igång med att springa (har lyckats ta mig igenom mina 10 uppsatta joggingturer utan att ge upp).

***

Här efter kom Lukas ner vilket såklart inte gav så mycket mer tid att blogga. Dessutom började det ÖSregna lagom till vi skulle cykla hem, så nu har jag planterat två dyblöta små barn i badkaret medan jag själv sitter bredvid och småhuttrar. Jag tror faktiskt jag kryper ner med, när jag tänker efter…

Andra prioriteringar

/ LindaG / 2 kommentarer

Det känns faktiskt som jag börjar få lite rutin på det här livet nu – kickboxing minst 2 ggr i veckan, 3 om möjligt, och så springa 1-2 ggr med. Löpningen är inte hemsk. Det kändes som jag borde utveckla det lite mer kanske, men det är i alla fall en mening som är sann 😉

Jag missade ju att skriva lite om helgen med – i lördags hade vi gäster, Glenn, Tina och barnen, som alltid jättetrevligt! Vi hade ju lite tur på kvällen med när det blev varmare, så vi strosade runt här på Hisingstorp en sväng, det är roligt att se hur trädgårdar och hus växer upp och inreds.

I söndags var vi en sväng i stadsparken och undersökte den nya klätterställningen. Jag och Oliver lekte följa John och klängde runt precis överallt, oerhört roligt! Det är så skönt med, att känna att man har kontroll på kroppen och att man orkar (nåja) leka och vara med på ett helt annat sätt. Dessutom har jag fått omprioritera en massa saker känner jag, det finns inte tid till en massa annat, så städning, matlagning och inredning på det stora hela har liksom fått halka efter en del. Men det är inget jag sörjer direkt, det GÅR helt enkelt inte att hålla på med allting till 100% hela tiden, inte samtidigt i alla fall! Och på det här sättet blir man mer MED, lite mer fokuserad på det som är viktigt – barn, familj och jag själv (japp, faktiskt är jag med där med).  Det är ju inte klokt vad jag är redig 😉

Full koncentration i klätterställningen.
Alltså det är hopplöst att ta en bild på Lukas som inte blir suddig, men han gillade i alla fall att krypa i det långa röret!
Fina stora killen!
Helt galet, Lukas är 2 år om mindre än en månad – vad hände?

NU ska jag äta lite mer av vad jag kom på är den perfekta ”efter-träningen-men-LCHF” maten, eller vad man ska säga, nämligen kalvsylta! Maken hulkar lite, men jag tycker att det är sjukt gott… 0,5 kolhydrater, 8 % fett och 12% protein – perfekt!

Sparring ur min synvinkel

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag kliver ur bilen och knatar in i tjejernas omklädningsrum. Det är tomt där, söndagar är det inte så mycket folk, och även om det är en hel del tjejer i vanliga fall på kickboxingen brukar det vara lite tunt på sparringen. Det är skönt att byta om, att känna att man skalar av all vardag och kliver i den här kostymen, som är bara jag, ensam.

Byxor, BH, linne, sedan är det dags att linda händerna. Mest för att jag har veka handleder, men det gör också att de lånade, lite stora, handskarna sitter bättre. Börjar sakta men säkert känna mig laddad, och går in i salen. Barfota – det är alltid så vi tränar – på mjuka mattor. Plockar åt mig sparringutrustning, benskydd, fotskydd och så handskar. Hjälm och tandskydd har jag egna.

Idag blir vi 7 st, ungefär som vanligt. Träningen börjar, och jag kör uppvärmning ihop med A, en kille i min ålder som har energi som en duracellkanin men som är en bit kortare än mig. Vi börjar uppvärmningen med att ”brottas” lite idag, vi puttar på varandra och försöker få den andre ur balans. Jag är helt klart i underläge, han är jätteduktig på både kickboxing och ju-jutsu (eller någon annan form av kampsport, jag minns inte riktigt) och jag drattar i mattan. Det är en rolig övning, vi fortsätter med att börja köra enkla slag och sparkar mot varandra – löst än så länge, det är bara uppvärmning. När vi är klara säger tränaren till oss att det är dags att börja – idag kommer vi köra 20 ronder totalt, 2 ronder med varje partner innan vi byter.

Det var ett par veckor sedan jag sparrades sist, så första ronden går riktigt apdåligt, jag får inte in något flyt och knappt några slagserier eller sparkar fungerar, men sakta kommer jag in i det igen under andra ronden. Det är en otroligt speciell känsla, du står mitt emot nån du tycker är rätt trevlig men som du ska försöka slå. Det finns inget annat runtomkring, det enda du kan göra är att försöka följa, försöka tänka och försöka komma ihåg vad du lärt dig. Blocka, parera, och titta, DÄR kan jag få in en spark. Man lär sig väldigt, väldigt mycket effektivare att hålla garden när man sparras än när man kör teknikträning, av ren självbevarelsedrift om inte annat. Även med väldigt hänsynsfulla motståndare, fullt med skydd och sparringhandskar så är det INTE skönt att få en box rätt på näsan. Eller i magen för den delen, jag är dålig på att skydda den, jag borde krypa ihop mer och dra ner huvudet, men det kommer inte automatiskt än, så jag får några rejäla träffar i magen. Sen är ronden slut, jag tackar A och går till nästa motståndare – idag är det tre nybörjare med och jag hamnar med en av dem.

Att köra med nybörjare är på en gång både jättesvårt och lättare, är det någon som inte är så våldsam är det skönt, för det går långsammare och man hinner tänka och parera mer ”rent”. Är det däremot någon med som tycker att han är en riktig fighter med, men som inte har kontroll, då blir det INTE roligt – slagen blir hårda och okontrollerade och man får bara försöka hålla sig ”vid liv” genom ronden. Men idag är det snälla nybörjare, och vi kör på ganska bra.

Efter några ronder är det dags att köra med A igen, och precis innan ronden är slut så får han in en lyckoträff (eller snarare olycksträff) rakt på min ena lunga, som det känns. Det är första gången det händer, och jag viker mig som en fällkniv och försöker desperat få lungorna att börja fungera igen, så jag får luft. Det tar säkert inte mer än 20 sekunder, men sen är jag på benen igen, A kollar av att jag mår bra, och när jag väl fått in luft igen så känns det helt ok. Däremot misstänker jag att jag kommer känna av revbenen i morgon, men jag vet att det inte var menat att ta så illa, så jag tar inte illa upp.

I slutet på träningen är jag så svettig att det faktiskt rinner oavbrutet över hela kroppen, och för varje rörelse jag gör droppar det om mig ner på mattan. Det har varit en bra träning idag, jag har lärt mig lite nytt och fått mer erfarenhet, så när det är dags att stretcha känner jag mig helt enkelt lycklig. Där och då finns inga andra bekymmer, ingen annan verklighet och ingen annanstans att ha sin uppmärksamhet – jag är helt enkelt närvarande till 100% och jag LÄR mig saker. För varje gång blir jag lite starkare, lite snabbare och lite ”smartare”, dvs jag kan läsa av motståndaren och åtminstone ge lite motstånd tillbaka. Det känns fantastiskt bra, och jag vill aldrig sluta, men nu är kroppen helt slut och det är dags att stretcha. Efter träningen sitter vi kvar en stund, pratar om ditt och datt, och bara njuter av känslan en liten stund, innan det är dags att återvända till verkligheten.

(vad tycker ni om den här typen av inlägg, knepigt eller roligt att läsa?)

Nu jävlar…

/ LindaG / 1 kommentar

För ett tag sedan hade vi nån tjej från sportlife från jobbet som var där och informerade lite bland annat (de som är fast anställda får ju gå och träna där jättebilligt, dock inte jag i dagsläget nu då). Dessutom hade hon med sig en Tanita-våg, och av någon dum, DUM anledning hoppade jag på den för att kolla läget med fettprocenten. Jag tänker faktiskt inte ens säga vad det gav, men jag blev helt knäckt, på riktigt, av den enkla anledningen att jag tycker mig ha kommit i ganska vettig form nu. MEN det var jag tydligen ensam om att tycka, eller i alla fall var inte vågen eller tränaren på min sida…

Så, resultatet blev att efter att ha deppat ihop totalt i några dagar så kör jag nu stenhårt LCHF och ska öka löpningen så mycket jag bara kan, för av nån anledning har jag gett mig DEN på att jag ska bli vältränad nu! Det blir ju 2-3 kickboxingpass i veckan á 1½ timme, och hittills ett joggingpass ungefär, men jag ska försöka klämma in ytterligare ett någonstans tänkte jag. Det har ju faktiskt gått lite, lite lättare nu när jag hittat en ”lunk”, dvs en takt jag kan hålla ett tag utan att tappa andan helt.

På tal om andan, förresten, så går jag just nu på en kur med kortison för att se om jag kan förbättra mina lungvärden och få reda på vad det är som är ”fel”. Det är åtminstone väldigt mycket lättare att springa när jag tagit bricanyl, så något strul är det ju, men frågan är exakt vad.

Vid det här laget vet ni nog alla vilken genomgående karaktär jag (inte) har, men jag känner mig faktiskt förbannad nog för att springa med det som motivation än så länge, och gissningsvis ett tag framåt med.

Sist, och helt orelaterat till allt ovanför, måste jag bara skicka en liten hälsning till världens bästa praktikant, Alice (inte min praktikant men min kollegas) som slutade hos oss idag efter 1½ år  och som tar studenten om 1 vecka! Länge leve Alice! =)

En hel värld bort

/ LindaG / Lämna en kommentar

Som så ofta när jag bloggar sitter jag i badrummet – det är inte så illa som det låter, barnen badar och jag sitter helt enkelt bredvid och vaktar (ja, Lukas då, Oliver klarar sig ju själv). Ganska ofta är det en av de få stunderna på dagen det är lite lugn och ro, och eftersom jag ändå inte kan göra nån direkt nytta härifrån kan man lika gärna passa på att blogga lite.

Den som hänger med vet att vi varit i Malmö med jobbet i två dagar på konferens. Kort sagt kan man säga att vi håller på och gör om hela företaget, från grunden, så det har varit intressanta dagar med mycket information, även om de rent konkreta sakerna inte är satta än. Ett resultat av den här omorganisationen är att jag inte får en fast anställning nu när min projektanställning löper ut sista juni, utan bara en förlängning, nåt som jag har varit ganska deppig över även om jag förstår varför. Den nya organisationen verkar bli bra, och jag pendlar mellan att verkligen tycka att det blir toppen och sen lite mer deppigt eftersom jag inte vet om jag har jobb framåt eller inte, även om det låter positivt.

Så, rent psykiskt har det varit ganska mycket, först avsluta mässan, sen omorganisation och en massa annat som händer, så det känns lite som jag har varit på en annan planet ett tag…. Jobbigt men roligt också, liksom. Gillar mest inte ovissheten….

Fysiskt har det varit lite mindre träning än vanligt pga ren och skär tidsbrist, men under en mässa kan man väl säga att det är inte mycket tid man spenderar sittandes still i alla fall. Efter bussresan och en hotellnatt (jag sover alltid asdåligt första natten jag är borta) så var jag så trött att jag somnade som en sten i soffan i går vid halv åtta, en stund innan Oliver gick och lade sig till och med.. Tre timmar senare släpade jag mig över till sängen och stöp som en fura, orkade inte varken tvätta smink eller borsta tänderna (händer ALDRIG) utan jag somnade och sov som en klubbad säl.

Jag lyckades faktiskt ta mig samman så pass mycket idag att jag sprang 5 km i alla fall, tiden blir bättre och bättre även om det går långsamt, och jag kände mig extremt duktig efteråt 😉 Testade en ny grej idag med, en app som heter Zombies, run! tror jag. Lite roligt, den går i gång med GPS när man går eller springer, du får en story berättad och emellanåt måste du sprinta i 1 minut för att komma ifrån Zombies =) Det var sjukt jobbigt, speciellt som de där sprinterna inte kommer när det passar en själv utan lite när som, och naturligtvis precis i uppförsbackarna då… Ganska kul tillbehör (gick att köra ihop med runkeeper) om man är lite spelnörd!

Nu börjar visst badet att spåra ur, så det är bäst jag plockar upp de små innan de dränker varandra…

En bit mot mål!

/ LindaG / Lämna en kommentar

Som jag skrev tidigare så är det galet stressigt just nu, så den där fina, spända klumpen i magen har inte riktigt velat släppa. Resultatet blir naturligtvis och tråkigt nog en väldigt irriterad mamma med kort tålamod =( Nåväl, eftermiddagen löpte ändå på i ganska jämt (men högt) tempo, med fotbollsträning för Oliver och jakt av Lukas för mig. Efter var det dags för lite mat för barnen och lite småplock (skinka och ost) för mig, och eftersom jag kände att jag var lite på bristningsgränsen så tänkte jag att vad sjutton, barnen lägger sig om en kvart och maken är strax hemma, jag tar ett glas vin, inte sådär jättekonstigt.

Det som däremot var konstigt var att ungefär en halvtimma senare, när barnen låg i sängarna och maken klev innanför dörren, så fick jag lust att ut och springa. Eller snarare den här krypande känslan man kan få att ”herregud jag måste ut härifrån nu, jag bara sticker”. Så, med ett glas vin som barlast sprang jag alltså, och dessutom valde jag tydligen den långa rundan (dvs 5 km). För första gången hade jag oxå musik i öronen, det gjorde sitt till med! Så, 5 km gick faktiskt i samma fart som min 3 km runda, jag orkade verkligen inte stressa ihjäl mig utan jag gick en del, men jag lyckades åtminstone ta mig runt!

Så, det känns som åtminstone ett steg i rätt riktning, 5 km! Nu är det bara att sikta på nästa mål – att faktiskt springa hela vägen runt….

Trytande motivation

/ LindaG / Lämna en kommentar

Fan.

Jag AVSKYR känslan av att vara riktigt dålig på något. Jag ställer oftast rätt höga krav på mig själv, men det är faktiskt (utan att försöka skryta) väldigt sällan jag inte känner att jag klarar av något på ett OK sätt, men när det gäller den förbannade joggingen så är det banne mig riktigt j*a trögt!

Av 5 joggingturer har jag kört de senaste två med Bricanyl (ful-bricanyl, jag fick egentligen ut en efter att jag fått en nötallergi-reaktion som satte sig i halsen), det HAR gått lättare att andas, men jag är ändå skitdålig på det. Idag kändes det ändå bättre, jag tyckte att jag sprang snabbare än innan, men det gjorde jag visst inte såg jag på min runkeeper =/ Eller ja, de två gångerna jag sprungit med bricanylen har jag ju sprungit snabbare än utan i alla fall.

Jag har en riktig tränings- och motivationssvacka nu känner jag. Började köra ”på riktigt” med LCHF för en vecka sedan, och det gör faktiskt att träningen känns ganska mycket lättare än annars (det är suveränt att äta LCHF vid träning rent allmänt faktiskt!), men psyket är trögt och motivationen sinar. Det känns liksom inte som om det HÄNDER nånting just nu, jag blir inte smalare, starkare, snabbare eller smidigare, det står bara still. Men ok, kickboxingen är fortfarande så rolig att det inte är någon jättegrej att övertala sig själv att gå dit, men joggingen är klart trögare. Jag tror min räddning är att jag är lite förbannad på mig själv för att jag är så dålig….

Antar att jag helt enkelt hamnat på en ”platå”, där det inte händer så mycket. Men hur länge ska den vara då… *gnällig* Jag har ju inte direkt världens tålamod eller karaktär direkt….

Nu till nåt helt annat och om möjligt förmodligen ännu mindre intressant 😉 – jag har klippt mig. Det blev riktigt kort, min frisör fick fria händer (Anette på Mix studio). Hon är sjukt duktig, och frisyren blev jättefin, om än ganska många cm kortare än jag kanske tänkt mig. Har dock redan märkt ett par fördelar – det är sjukt smidigt när man duschat eftersom det torkar på ett par minuter, och det var lätt att styla, två bra saker när man tränar ganska ofta och måste stå och greja med håret varje gång. Dessutom lär det växa snabbt i sommar, om jag nu vill ha längre hår i höst igen.

Har haft ännu kortare än detta förr, men aldrig en sån bra klippning.

Skit och pannkaka

/ LindaG / Lämna en kommentar

Herregud vilken dag det har varit… Men jag får väl börja från början. Det börjar bli riktigt mycket att göra på jobbet nu, ”min” mässa går om 1½ vecka och det är mycket kvar att göra innan allt är klart, så även om jag är tämligen stress-resistent så känner man ändå av det till en viss del. Dessutom har jag varit så SJUKT trött i kroppen hela veckan, träningarna har varit som om de var kolasmet på golvet (önsketänkande?). Min gissning är att det är pga de galet höga halterna av pollen, för är det inte det så är det väl nån sjuka på G, och det vägrar jag!

Nåväl, igår var i alla fall en helt ok dag, en stund på A6 för lite nödvändig shopping med familjen, och på kvällen var vi bjudna till kompisar på god mat och lite vin – det var jättetrevligt och helgens höjdpunkt =)

Däremot blev det ju såklart lite bakslag idag, eftersom barnen kom i säng lite för sent i går – Lukas har varit på sitt allra värsta humör sedan han vaknade i morse (och det är INTE ett trevligt humör) och Oliver har inte legat så jättemycket efter han heller. Själv är man ju såklart då lagom seg och har bra tålamod, eller hur det nu var… I alla fall, på förmiddagen gick vi en promenad hela bunten, det var jätteskönt i vårsolen, även om det var segt i kroppen det med. Trots allt fick jag efter maten lite energi, så jag lyckades på något sätt släpa mig ut i joggingspåret (eller ja, hästspåret om vi ska vara noga), den här gången förberedd med Bricanyl. Och visst, andningen gick lättare och jag sprang en del snabbare, men herregud vad kroppen inte ville vara med!

Skönt att Lukas faktiskt är riktigt nöjd med att sitta i vagnen, så länge det rör sig och händer lite runt omkring. Kan behövas i sommar….
Oliver är ju jätteduktig och cyklar lätt en lång runda med oss när vi går promenad!

Efter den lilla rundan och kanske inte så mycket mindre irriterad eftersom det var trögt, så bestämde jag mig för att det var lika bra att dra till sparringen med, om inte annat får man ju ur sig lite aggressioner där! Det gick faktiskt över förväntan, och först nu känner jag mig hyfsad i humöret. Det gör lika mycket till att få slå på någon som att bli slagen, konstigt nog. På något sätt känns det ”skönt” att få ont när man känner att allt är skit, och jag lär ha en helt ny uppsättning blåmärken tills imorgon. Det låter nog lite knäppt, men på ett sätt kan jag faktiskt förstå alla som gör sig illa med flit, på något sätt känns det mer hanterbart med en fysisk smärta snarare än en psykisk. INTE för att jag tycker att det är bra eller någon vettig utväg, jag bara säger att jag lite kan förstå hur de tänker.

 Nåväl, nu ska jag göra klart mitt fotoalbum, skulle verkligen behöva få det levererat innan lördag så jag har NÅT att ta med till pappa då. Åh, förresten, det är nämligen så att min far fyller 60 år nästa helg och han har bjudit oss till Göteborg för att gå på liseberg (om det är väder) och att gå ut och äta. Ska bli kanonroligt, jag får skjuta på min gradering men det får helt enkelt lösa sig.

Tips inför bilresan

/ LindaG / Lämna en kommentar

*pust*

Har nu landat i sängen efter kvällens träning – visserligen ihop med nybörjarna eftersom maken tränar vid 18 när den avancerade gruppen kör, men fysen på nybörjarträningen är nästan värre än den vi kör annars. Dessutom hade vi ju ”hemma-fys” i lördags med storstädning och löpning, och i går var det sparring, så nu känner jag mig HELT slut i hela kroppen…. Skönt men lite jobbigt med.

Hur som helst, jag tänkte jag skulle skriva lite om semestern – eftersom vår vecka på Gran Canaria blev misslyckad i det stora hela så kände jag nästan direkt när jag kom hem att jag ville ha något roligt för hela familjen inbokat – så att man har något att längta till. Det som började med en vag tanke om att åka ner och gå på Hansa Park i Tyskland i 2 dagar vidareutvecklades snabbt till en 10 dagars bilsemester i norra Tyskland…! Tänkte skriva mer om det en annan dag faktiskt, för idag tänkte jag mest ge MINA tips, råd och erfarenheter när det gäller bilsemester.

Hotell är ju ganska tråkigt att ligga på, jag föredrar helt klart Gasthaus om man kan välja. Mindre, mer personligt, mysigare och oftast även billigare – även när man väljer lite bättre ställen. Du kan hitta nästan alla gasthaus i Tyskland (och även andra länder) på http://www.linksundrechts.com/ , sidan i sig är ingen höjdare, man får helt enkelt maila de ställen man vill fråga om rum på (på tyska med då – men det går att hanka sig fram även på dålig skoltyska), inte som på hotellbokningar där du bara klickar. Men men, det är väl en del av charmen det med.

Hittade två riktigt bra sidor med tips för resande familjer, och med en oerhört bra kartöversikt där alla intressanta ställen är markerade – superenkelt att planera semestern utifrån det! Sida ett är den tyska turistbyråns sida: Germany travel (direktlänkad till familjesidan). Sida nummer två är en svensk sida, http://www.barnensturistguide.se där man kunde hitta jättebra tips i flera länder – jag kommer nog titta i Sverigesektionen med till sommaren när jag får tråkigt.

Alla är ju olika, men jag trivs bäst när det är lite planerat, speciellt med små barn. Då slipper man hamna i en sits där man får åka runt och leta bara för att få ett rum, eller för att hitta en vettig restaurang. Vi har valt 2-3 nätter på varje ställe nu, men det är ju för att Tyskland är målet i sig och inte bara en genomfartsled som det blir om man ska bila till tex ett hus eller lägenhet man hyrt. Dessutom har jag då kunnat boka ett gasthaus med pool och ett precis vid stranden, så vet jag att barnen kommer ha roligt även om det är något som kör ihop sig (ja om de inte blir sjuka igen då, men då vet jag inte vad jag gör).

Så, nu orkar jag inte mer ikväll, mer en annan dag!

Running man

/ LindaG / Lämna en kommentar

Efter att verkligen ha grejat och stått i hela dagen fick jag tydligen nån typ av hjärnsläpp, för jag fick nämligen för mig att vi skulle ut och springa. Vi. Jag och min man. Han som är byggd för att springa och utan att ha tränat på flera år kan ta och springa 5 km utan några problem – jämför med mig som får kämpa som en galning, även när jag är i bra form.

Sagt och gjort – vi gav oss ut. Jag har nog inte riktigt förstått hur extremt mycket jag måste kämpa för att få luft förrän jag sprang bredvid honom – efter bara typ 20 meter kunde jag inte svara honom utan att stanna till, jag får helt enkelt inte luft annars! Under rundans gång är det liksom det enda jag verkligen kämpar med – att få luft. Benen orkar, kroppen känns pigg, men bröstkorgen är helt slut. Så – jag börjar undra lite om det inte möjligen skulle kunna vara ansträngningsastma? Jag ÄR ju i ganska bra form, men så fort jag ska just ut och springa så är det stört omöjligt att få luft. Men jag vet inte, kanske jag bara inte är i så bra kondition som jag tror, eller åtminstone har jag tänkt det fram till nu, när jag såg hur lätt det gick för maken att andas (och jag är i alla fall inte i sämre kondition än honom).

Man kanske skulle ta och kolla upp det här lite… tänk vad coolt att kunna springa och faktiskt andas utan att behöva kämpa för det!