Skit och pannkaka

Herregud vilken dag det har varit… Men jag får väl börja från början. Det börjar bli riktigt mycket att göra på jobbet nu, ”min” mässa går om 1½ vecka och det är mycket kvar att göra innan allt är klart, så även om jag är tämligen stress-resistent så känner man ändå av det till en viss del. Dessutom har jag varit så SJUKT trött i kroppen hela veckan, träningarna har varit som om de var kolasmet på golvet (önsketänkande?). Min gissning är att det är pga de galet höga halterna av pollen, för är det inte det så är det väl nån sjuka på G, och det vägrar jag!

Nåväl, igår var i alla fall en helt ok dag, en stund på A6 för lite nödvändig shopping med familjen, och på kvällen var vi bjudna till kompisar på god mat och lite vin – det var jättetrevligt och helgens höjdpunkt =)

Däremot blev det ju såklart lite bakslag idag, eftersom barnen kom i säng lite för sent i går – Lukas har varit på sitt allra värsta humör sedan han vaknade i morse (och det är INTE ett trevligt humör) och Oliver har inte legat så jättemycket efter han heller. Själv är man ju såklart då lagom seg och har bra tålamod, eller hur det nu var… I alla fall, på förmiddagen gick vi en promenad hela bunten, det var jätteskönt i vårsolen, även om det var segt i kroppen det med. Trots allt fick jag efter maten lite energi, så jag lyckades på något sätt släpa mig ut i joggingspåret (eller ja, hästspåret om vi ska vara noga), den här gången förberedd med Bricanyl. Och visst, andningen gick lättare och jag sprang en del snabbare, men herregud vad kroppen inte ville vara med!

Skönt att Lukas faktiskt är riktigt nöjd med att sitta i vagnen, så länge det rör sig och händer lite runt omkring. Kan behövas i sommar….
Oliver är ju jätteduktig och cyklar lätt en lång runda med oss när vi går promenad!

Efter den lilla rundan och kanske inte så mycket mindre irriterad eftersom det var trögt, så bestämde jag mig för att det var lika bra att dra till sparringen med, om inte annat får man ju ur sig lite aggressioner där! Det gick faktiskt över förväntan, och först nu känner jag mig hyfsad i humöret. Det gör lika mycket till att få slå på någon som att bli slagen, konstigt nog. På något sätt känns det ”skönt” att få ont när man känner att allt är skit, och jag lär ha en helt ny uppsättning blåmärken tills imorgon. Det låter nog lite knäppt, men på ett sätt kan jag faktiskt förstå alla som gör sig illa med flit, på något sätt känns det mer hanterbart med en fysisk smärta snarare än en psykisk. INTE för att jag tycker att det är bra eller någon vettig utväg, jag bara säger att jag lite kan förstå hur de tänker.

 Nåväl, nu ska jag göra klart mitt fotoalbum, skulle verkligen behöva få det levererat innan lördag så jag har NÅT att ta med till pappa då. Åh, förresten, det är nämligen så att min far fyller 60 år nästa helg och han har bjudit oss till Göteborg för att gå på liseberg (om det är väder) och att gå ut och äta. Ska bli kanonroligt, jag får skjuta på min gradering men det får helt enkelt lösa sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s