I går satt vi och började kika lite smått på vår resplanering till sommaren. Vi har ju hyrt ett hus i Mougins (vid Cannes) i två veckor, så långt är vi klara, men vi ska ju bila fram och tillbaka med. I och med att framförallt Lukas inte kommer vara mer än 3 år så vill vi inte ta längre pass än max 6 timmar per dag (om inget oförutsett händer då), och då visar det sig att det blir troligtvis 4 övernattningar på vägen ner, och en extra på vägen hem om vi stannar i någon nöjespark så som vi har tänkt. Det är 11 (!) hela resdagar, allt som allt…
Efter vi räknat på det lite så kände jag mig, vad ska man säga, milt skeptisk. Inte så mycket på att barnen inte klarar att resa, det går säkert utmärkt, men mer på att det innebär att vi kommer vara på varandra i nästan 4 veckor. Just nu klarar inte barnen att vara i samma rum i mer än 30 sekunder innan de börjar bråka… Oliver verkar dessutom vara inne i den inte så förtjusande fasen att gnälla på precis ALLT (det kunde ju varit LITE roligare att åka skidor, lite godare fika, lite mer saft, och får han inte spela snart?). Det. Går. Mig. På. Nerverna.
Jag har försökt tänka igenom det hela så pedagogiskt jag bara kan, vi har åtskilliga gånger förklarat för honom att det inte är ok att gnälla om allt, förklarat HUR han ska säga det han vill säga, vi har hotat, lockat, tja, gjort allt det som man säkert både ska och inte ska göra. Tänker att det kanske är jag som är överkänslig och att han inte egentligen ÄR gnällig. Jag vet inte… Känns inte jätteinspirerande att planera en lång resa i dagsläget, men mycket kan ju hända på ett halvår, så vi får väl hålla tummarna eller nåt.
Dessutom känner jag hur det smittar av sig. Jag blir också gnällig, och om det är något jag HATAR när jag själv är så är det gnällig. Tycker absolut man kan få klaga eller gnälla någon gång sådär, men inte utan nån vettig anledning och inte hela tiden på samma sak, åtminstone inte utan att man aktivt försökt göra något åt saken först. Så, nu har jag väl gnällt av mig med för stunden 😉
