Jag har plockat fram några av mina favoriter till sommaren, ifall någon (mer)
har matidé-torka!
 |
| Medelhavsomeletter – perfekta att ta med i picknickkorgen och även goda ljumna. |
 |
| Grillad fläskrullad med polenta |
 |
| Lindonesisk sallad. Så sjukt gott…. |
 |
| Quiche Lorraine – en god paj året runt, men extra god med en nyplockad sallad…. |
Det var ett litet urval av mina favoriter sommartid! Håll utkik framöver för ett sammandrag av de godaste tillbehören, och de godaste desserterna…
Del 28 i bloggutmaningen.
När jag började skriva, för 5 år sedan, då var Lukas nyfödd och jag skrev mest för att få formulera hela meningar i allt vad det innebär att ha en bebis och en 3½-åring. I takt med att livet ändras och justeras kring barn och familj, jobb och fritid, så ändras innehållet lite i bloggen, mer recept, mer bakat, sötsaker och mat… Men så, för ungefär 3½ år sedan så började jag med kickboxing, och på ett år så ändrades mitt fokus till mer träning, och den nyfunna insikten om styrketräningens fördelar.
Med tiden blev ju även det en del av vardagen, och nu blandar jag hej vilt, det handlar om barn, träning, mat och vardag, eller helt enkelt vad som faller mig in.
Varför jag skriver sen då, tja, det här är min ventil och mitt sätt att få ordning på tankar som far omkring. Här får jag tänka färdigt och formulera mig som jag vill, och det gör att jag även får mer ”ordning” i mitt huvud. Att fundera över hur man vill skriva om en viss sak i bloggen gör att man vänder och vrider lite mer på problemet än vad man kanske annars gör, man förenklar och förtydligar, och det hjälper ju såklart till.
Sen är det ju det här med att andra läser, det är egentligen inte därför jag skriver, men jag tänker ändå att det kanske kan hjälpa den som är nyfiken att förstå mig, kanske? Och så finns ju såklart fördelen att kompisar man kanske inte träffar så ofta man vill ändå kan ”uppdatera” sig – om de vill, såklart. Roligt är det i alla fall, och i 5 år har jag hållit på nu!?!? Galet!!!!
 |
| Vi får väl se vart jag är på väg framöver, och vad bloggen kommer att handla om om ytterligare fem år…?!? |
Del 27 i träningsbloggutmaningen.
Om 10 år hoppas jag att jag fortfarande kan använda min kropp med lika stor glädje som idag – att jag är frisk, stark och i bra form, så att de hinder man stöter på i livet åtminstone inte blir värre av att ens kropp inte vill samarbeta med en…
Jag hoppas också att vi tränar ihop ibland, hela familjen, och att mina barn har vuxit upp på ett sådant sätt att träningen är lika naturlig som vila, och lika rolig som allt annat i livet. För det är en jätteviktig sak för mig, inte att på något sätt sätta press på att barnen ”ska träna”, utan att inspirera dem och visa att det är roligt och skönt att röra sig. Om 10 år är de ju tonåringar, och jag önskar så att TV-spelstid och fester varvas med träning, för att de själva vill det och mår bra av det. Det önskar jag…
Haha, ja det var ju det med träning när man är iväg… Nästan alltid tänker jag att jag ska packa med löpardojorna (gjorde även det när vi var i Spanien) och träningskläder, men sen när det kommer till kritan så blir det sällan av. Det är ovant att springa i sån värme, och ärligt talat, på semestern vill jag inte ställa klockan för att ge mig ut tidigt…
EN gång har det faktiskt hänt, det var när vi ”satt fast” en vecka utanför Paris förra året, vädret var halvdant och vi kunde inte göra så mycket, så tillslut fick min kropp ett pattryck och jag sprang 5 km – vilket var galet skönt, speciellt när man åkt mycket bil och suttit still.
Så ja, även i år kommer jag packa ner träningskläder och skor, så får vi väl se om andan faller på eller inte, i vilket fall tycker jag att ev. träning under semestern ska vara precis så prestigelös och kravlös som semesterlivet i övrigt är!
Del 25 i träningsbloggsutmaningen.
Jag började gå på simskola när jag var 5-6 år nånting, och sen simtränade jag tills jag var omkring 15 skulle jag tippa på (kommer inte ihåg exakt när jag slutade faktiskt), men det var liksom aldrig nån jättekärlek för min del, utan något som man bara ”gjorde” – som att borsta tänderna… Bristen på motivation och det faktum att man som tonåring kommer på att man faktiskt kan välja saker själv (och att dessutom vattnet alltid är så j***a kallt) gjorde att mitt engagemang i sporten så att säga gick i en nedåtgående spiral, och när de 4 träningspassen i veckan helst skulle utökas om man skulle fortsätta fick jag nog och lade helt enkelt av. Den största påverkan simningen fick var väl mina breda axlar, de är ju där för att stanna liksom…
Badminton har jag testat (jag har inget bollsinne), och av någon anledning som enbart mitt tonåriga jag vet så har jag även dansat några terminer, jazzbalett och tom vanlig balett tror jag. Det här var väldigt förvirrat, jag var dubbelt så lång som alla små nätta danstjejer och hade ingen koll på långa armar och ben, och var rent generellt för klumpig, men min kompis dansade ju så då är det klart att jag också skulle göra det? Ungefär lika logiskt som att fråga bästa kompisen vad för färg hon hade på sin foundation för den var ju så snygg på henne….
I 20-års åldern började jag ju med kickboxing, och det höll i sig ett par år innan den tränaren fick någon form av hybris och höjde avgiften typ tiofallt, inte så bra när man är student. Efter det blev det en och annan sväng till gymmet och friskis, men det var aldrig nåt jag kom igång med eller fattade riktigt, det var mer ett man borde väl träna lite… Att testa de fria vikterna var då helt främmande, som mest drog man lite planlöst i nån maskin samtidigt som man pratade med en kompis och kände sig lite awkward på gymmet.
Så, därför vill jag nog ändå påstå att jag som 36-åring faktiskt är i mitt livs form (eller ja, det går ju lite upp och ner men på det stora hela så), något jag aldrig i mitt liv kunnat gissa i tonåren…
Idag tipsade mamma om att jordgubbarna utanför ICA kostade 20 kr litern – mer ok än midsommarhelgens 59 kr – så jag åkte och köpte 15 liter för att göra sommarens sats av rårörda jordgubbar, skönt att ha det avklarat ifall resten av skörden regnar bort liksom.
Oliver var snäll och hjälpte mig skiva dem, och eftersom vi skulle äta lite kvällsmat med så tyckte jag det passade bra med en omgång amerikanska plättar till de nygjorda jordgubbarna, och en klick vaniljvisp på känns ju oerhört lyxigt dessutom. Behöver jag säga att det var gott?!?!
 |
| Ifall ni undrar över de små svarta prickarna på jordgubbarna så är det från en liten miniomgång jordgubbar där jag sötade med ett mynta- och basilikasocker – lite oväntat men väldigt gott! |
Del 21, 22 och 23 i träningsbloggutmaningen!
Efter träning
Den bästa efter-träningskänslan jag får kommer faktiskt efter jag sprungit. Jag tror att det till stor del beror på att jag tycker att det är så himla motigt, så när jag väl kommit ut en runda så är jag lite extra nöjd med mig själv. Känslan efter ett styrkepass är inte alls densamma, det är ju mer bara ”vardag” och ger inte den där extra kicken, även om det såklart känns skönt i kroppen. Efter HIIT-passen på lördagar är det också lite extra skönt, just för att man kört slut på sig ordentligt och dessutom är det ju alltid lördagsfika på Rosetten efteråt – mums!
 |
| HIIT ger en skön känsla i kroppen efter ett pass! |
Ett intervallpass
Som bekant så hatar jag ju att springa, så mitt bästa intervallpass blir helt klart sparring på kickboxningen! Det är perfekt, 2 minuter högintensiv träning, 1 minut vila, och upprepa det i en timme… Beroende på vem man kör mot kan man styra intensiteten lite, mot en nybörjare blir det lite mer ”laid-back” och avslappnat för att en ovan utövare ska få en chans att komma inpå – men mot de som kört ett tag gäller det 110% koncentration och aktivitet, där känns det om du fuskar helt enkelt!
Saker som ger mig energi
Glada människor, måste nog komma allra högst på min lista. Klart familj och barn ger energi med, men det går ju också åt en del i ärlighetens namn. Men nån som är så där sprudlande glad, engagerad och gärna lite småjävlig – det ger mig energi i mängder!
 |
| Eller när man får lite pepp av en oväntad träningkompis, DET ger energi! |
Idag ska jag försöka ta mig till en naprapat, på tal om inget, jag lyckades nämligen sträcka (?) till ryggen i fredags när jag körde marklyft – dock första gången jag gör mig illa på styrketräningen, och då har jag ändå hållit på i över 3 år… Får se om han kan rätta till det lite, eller om det kommer gå över av sig själv. Det blir i alla fall bättre när jag rör mig (tex promenad eller yoga), så jag tror det mest är musklerna som är stela, jobbigast är när man nyser och det känns som hela ländryggen exploderar lite…
 |
| Pojkarna fick stå för grillningen ute i småregnet… |
 |
| …och inne fixade Tina en massa goda tillbehör. |
Jag ok, nu vet jag att jag hoppade fram ett steg i träningsbloggutmaningen, men de senaste två inläggen om favoritinspiratörer (har ju länkat vilka träningsbloggar jag följer, det är här ni hittar dem) och om sport på tv (på tv, hur kan nån vilja se sport på tv?!?) var så himlans ointressanta för min egen del kände jag.
Hur min träning förändrar mig
Ja för det första så har man såklart den fysiska ändringen, den som inte kom förrän jag började styrketräna ”som en hel karl”, och helt plötsligt blev både smalare och fastare. Nu har jag ju dessutom jobbat en hel del på rumpan med, så den börjar ta sig, och det är rätt coolt och se att man kan ändra formen på kroppen på det sättet – däremot tar det ju en jäkla tid, så hade det varit mitt huvudsyfte hade jag nog tappat sugen för länge sen. Nu ser jag det mer som en bonus, liksom!
Jag tror jag ser ganska.. atletisk ut, på grund av mina breda axlar (ungar, det är bara att simträna när ni växer upp så får ni dem garanterat) och liksom ganska stadiga kropp. Självklart – eftersom man aldrig är nöjd – har jag hela min uppväxt sneglat på alla små nätta tjejer och velat vara som dem, men nu är det ju som det är. Nu för tiden känns det rätt ”gött” att veta att man är stark. Att jag fixar det mesta själv lixom – även om maken fortfarande säkert är dubbelt så stark (helt otroligt vilken skillnad det är på tjejer och killar i den bemärkelsen). Sen får man ju som bonus lite bättre hållning och man känner sig helt klart mycket piggare när man tränar regelbundet – den där känslan att man har en trött ”slöja” över sig hela tiden finns nästan aldrig där längre, och jag tycker nästan det är sorgligt att jag inte kom på det tidigare bara…
Men en av de största vinsterna är nog ändå psyket, på ett sätt. Jag har utmanat mig själv – jag kan numera gå in i en ring och sparras utan att vara livrädd och jag kan lyfta min egen vikt (och lite till) i marklyft, och när man klarar av en utmaning man gett sig själv – då växer man. Det har varit mycket som har varit jobbigt de gångna åren, men jag tror ändå att jag klarat det lite bättre genom att jag tränat och utmanat mig själv. Det jag kämpar mest med är, som jag tjötat om innan, min självbild och så kosten, men min träning – den är jag tillfreds med, och mer därtill.
 |
| En lite oväntad bonus är att jag lärt känna nya människor, ett helt gäng faktiskt 🙂 |
 |
| Vad häftigt, att man kan ändra sin kropp och sin inställning till fysisk aktivitet så mycket, och vad underbart att helt plötsligt inte känna sig begränsad av att man inte ”kan” eller orkar. |
godatankar.com 