Oliver leker med kompisar nästan jämt när vi är hemma, och det är två vänner det blir oftast – dels Alicia som han går i skolan med och dels (stor-)Lukas. Båda bor bara ett par hus bort, så de springer mellan varandra för att leka mest hela tiden, men Lukas går inte i Olivers klass eller ens skola, så de träffas inte på dagarna om det inte är ledigt.

Just nu är storLukas här, de har lekt sedan 12-snåret nånting och de leker så otroligt bra ihop. De pratar OAVBRUTET (kan bli lite jobbigt, men det är oxå väldigt kul att höra vad de säger) och kallar varandra ”kompis” hela tiden.

-‘Kom kompis, nu gör vi det här’
-‘Kompis, så här gör vi’

En bild från besöket på Upptech får det bli, han är inte så benägen att låta mig fota honom längre, han är ju upptagen med annat så klart.

De pratar ihop sig i låååånga lekar, inte långsamma däremot – snarare tvärtom, och där bollar de fram och tillbaka hela tiden vad som ska göras och hur. Helt fascinerande att höra på, det är knappt att det går att hänga med i svängarna. De är väldigt snälla med varandra och noga med att båda får bestämma, och jag tror faktiskt att så otroligt många timmar som de har lekt så har det bara blivit lite ”bråk” en endaste gång, och inte nån stor grej då heller! Jag är så glad att han har en så bra kompis bara ett par hus bort! Hoppas att de kommer följas åt alltid, så att de kan fortsätta vara bästa kompisar länge, länge… =)

Som jag skrivit om tidigare så har inte den senaste perioden erbjudit något vidare sköna nätter direkt, Lukas har vaknat i princip varje natt och varit hysterisk / arg / ledsen eller vad det nu är, i låååånga perioder. I natt tror jag han skrek i mellan 30-60 minuter… Och det var bara ett av ”passen”. Under den här tiden kan vi inte göra någonting – försöker vi trösta blir det värre, går vi blir det värre, försöker vi hjälpa till på något sätt så blir det värre… ja ni fattar. Man får bara ligga / sitta och vänta på att han ska bli färdig – det är så synd om honom (och lite om oss med).

Har försökt googla lite idag, det verkar som man kan testa två saker främst – det ena är att låta honom sova längre på dagarna så sömncykeln blir mer ”rätt”, det andra är att väcka honom 15 minuter innan en sån här period brukar infinna sig. Det senare känns lite riskabelt, har på känn att jag i så fall antingen skulle få en väldigt pigg unge vid 23-snåret, eller att han skulle bli vansinnig för att jag väcker honom… På dagis sover han oftast 1½ timme innan de väcker honom, men han behöver kanske sova mer. På helgerna sover han oftast längre, och då har vi heller inte haft så mycket problem med nattskräck… Någon som har erfarenhet och tips?

Tänk att man kan ha så växlande humör… Så go’ och glad oftast ändå…

Kan tänka mig att det hela hänger ihop lite med ”utvecklingssprånget” (läs: tvåårstrotsen) nu med, det kan ju störa sömnen en del med sägs det ju.