Jag kliver ur bilen och knatar in i tjejernas omklädningsrum. Det är tomt där, söndagar är det inte så mycket folk, och även om det är en hel del tjejer i vanliga fall på kickboxingen brukar det vara lite tunt på sparringen. Det är skönt att byta om, att känna att man skalar av all vardag och kliver i den här kostymen, som är bara jag, ensam.

Byxor, BH, linne, sedan är det dags att linda händerna. Mest för att jag har veka handleder, men det gör också att de lånade, lite stora, handskarna sitter bättre. Börjar sakta men säkert känna mig laddad, och går in i salen. Barfota – det är alltid så vi tränar – på mjuka mattor. Plockar åt mig sparringutrustning, benskydd, fotskydd och så handskar. Hjälm och tandskydd har jag egna.

Idag blir vi 7 st, ungefär som vanligt. Träningen börjar, och jag kör uppvärmning ihop med A, en kille i min ålder som har energi som en duracellkanin men som är en bit kortare än mig. Vi börjar uppvärmningen med att ”brottas” lite idag, vi puttar på varandra och försöker få den andre ur balans. Jag är helt klart i underläge, han är jätteduktig på både kickboxing och ju-jutsu (eller någon annan form av kampsport, jag minns inte riktigt) och jag drattar i mattan. Det är en rolig övning, vi fortsätter med att börja köra enkla slag och sparkar mot varandra – löst än så länge, det är bara uppvärmning. När vi är klara säger tränaren till oss att det är dags att börja – idag kommer vi köra 20 ronder totalt, 2 ronder med varje partner innan vi byter.

Det var ett par veckor sedan jag sparrades sist, så första ronden går riktigt apdåligt, jag får inte in något flyt och knappt några slagserier eller sparkar fungerar, men sakta kommer jag in i det igen under andra ronden. Det är en otroligt speciell känsla, du står mitt emot nån du tycker är rätt trevlig men som du ska försöka slå. Det finns inget annat runtomkring, det enda du kan göra är att försöka följa, försöka tänka och försöka komma ihåg vad du lärt dig. Blocka, parera, och titta, DÄR kan jag få in en spark. Man lär sig väldigt, väldigt mycket effektivare att hålla garden när man sparras än när man kör teknikträning, av ren självbevarelsedrift om inte annat. Även med väldigt hänsynsfulla motståndare, fullt med skydd och sparringhandskar så är det INTE skönt att få en box rätt på näsan. Eller i magen för den delen, jag är dålig på att skydda den, jag borde krypa ihop mer och dra ner huvudet, men det kommer inte automatiskt än, så jag får några rejäla träffar i magen. Sen är ronden slut, jag tackar A och går till nästa motståndare – idag är det tre nybörjare med och jag hamnar med en av dem.

Att köra med nybörjare är på en gång både jättesvårt och lättare, är det någon som inte är så våldsam är det skönt, för det går långsammare och man hinner tänka och parera mer ”rent”. Är det däremot någon med som tycker att han är en riktig fighter med, men som inte har kontroll, då blir det INTE roligt – slagen blir hårda och okontrollerade och man får bara försöka hålla sig ”vid liv” genom ronden. Men idag är det snälla nybörjare, och vi kör på ganska bra.

Efter några ronder är det dags att köra med A igen, och precis innan ronden är slut så får han in en lyckoträff (eller snarare olycksträff) rakt på min ena lunga, som det känns. Det är första gången det händer, och jag viker mig som en fällkniv och försöker desperat få lungorna att börja fungera igen, så jag får luft. Det tar säkert inte mer än 20 sekunder, men sen är jag på benen igen, A kollar av att jag mår bra, och när jag väl fått in luft igen så känns det helt ok. Däremot misstänker jag att jag kommer känna av revbenen i morgon, men jag vet att det inte var menat att ta så illa, så jag tar inte illa upp.

I slutet på träningen är jag så svettig att det faktiskt rinner oavbrutet över hela kroppen, och för varje rörelse jag gör droppar det om mig ner på mattan. Det har varit en bra träning idag, jag har lärt mig lite nytt och fått mer erfarenhet, så när det är dags att stretcha känner jag mig helt enkelt lycklig. Där och då finns inga andra bekymmer, ingen annan verklighet och ingen annanstans att ha sin uppmärksamhet – jag är helt enkelt närvarande till 100% och jag LÄR mig saker. För varje gång blir jag lite starkare, lite snabbare och lite ”smartare”, dvs jag kan läsa av motståndaren och åtminstone ge lite motstånd tillbaka. Det känns fantastiskt bra, och jag vill aldrig sluta, men nu är kroppen helt slut och det är dags att stretcha. Efter träningen sitter vi kvar en stund, pratar om ditt och datt, och bara njuter av känslan en liten stund, innan det är dags att återvända till verkligheten.

(vad tycker ni om den här typen av inlägg, knepigt eller roligt att läsa?)