I morgon är det äntligen dags för min intervju, snälla håll tummarna för mig! Efter den så hade jag en liten fundering på om jag skulle be mormor passa Lukas en stund och ta med mig Oliver till knaggebobacken i Mullsjö. Tänkte i så fall hyra skidor till honom och åka lite i övningsbacken de har, där är inte ens en lift (men den är gratis), men jag tror den kan funka bra om man vill prova på lite. Vet inte alls hur han kommer reagera, om han är för liten eller om det går bra, och då känns det som det är smartast att börja med något som inte blir så dyrt. Jag lärde mig åka i hans ålder ungefär, om jag inte minns fel, men jag är inte helt säker.

Dag 24 – det här får mig att gråta

Jag är verkligen inte typen som gråter (jag lägger INGA värderingar i huruvida man gråter eller inte, det är bara ett konstaterande). Jag kan däremot bli tårögd och snyftig av sorgliga saker som involverar barn eller gamla människor, ta tex de första 10 minuterna i filmen ”UPP”, det får mig att torka ögonvrån varenda gång, och då har jag nog sett den ett tiotal gånger med Oliver eller så.

I vuxen tid kan jag bara komma på två saker, eller rättare sagt personer, som fått mig att gråta. Den ena är min man och det är väl inte helt överraskande, har man varit ihop i 11 år så har man sina upp och ner. Den andra är en vän, som vid ett par tillfällen träffat alltför ömma punkter. Som tur är så har det inte inneburit slutet på vänskapen för varken maken eller vännen =)

Åh förresten, på mina morföräldrars begravning med, såklart, men det känns väl liksom mer naturligt.

Nåväl, nu ska jag kura ihop mig i soffan, försöka sluta äta upp all Rocky Road och börja läsa en ny bok, Dan Browns senaste. Jag älskar verkligen böcker, när jag var mindre (läs: när jag inte hade barn) slukade jag lätt ett tiotal i veckan, och det är inte ens en överdrift. För- och nackdelen med det är att jag utan problem läser ut en rejäl roman på 2-3 timmar, ibland vill man ju att det roliga ska räcka längre än så… Förresten, kan ju ta och slänga ut mitt bästa boktips – Terry Pratchetts böcker om Discworld. Det är en slags humoristisk spegling av verkligheten fast i lite fantasystil (här tappar jag alltid bort alla, men TESTA ändå, det här är inte vanlig fantasy!). Hans böcker är de smartaste och mest underhållande av alla böcker jag läst!

Blev visst lite blandade ämnen idag, men så kan det ju bli ibland =)

I dag har det varit städdag hemma, lite förberedande städning inför julstädningen hemma (låter det pretto? Det handlar mest om att få undan all skit som man aldrig hinner med annars, jag har inte sett bänken i tvättstugan på ett halvår). Stackars Lukas har blivit förkyld igen så det har varit väldigt ledset här i kväll, men ingen feber i alla fall.

Oliver och jag har gjort en egen variant av Rocky Road med, istället för att lägga godiset i smält choklad så la vi den i min fudge, det blev asgott!

Just nu sitter jag och äter resterna av osten från igår med rostebröd och te, samtidigt som vi slötittar på Robinson – väldigt slappt och gött!

Dag 22 – det här upprör mig

Oj, här skulle jag faktiskt kunna skriva hur mycket som helst, till skillnad från de senaste ämnena. Men jag får väl försöka välja en sak, och det är något jag hörde om på P3’s Radiohjälpen häromdagen.

I korthet handlade det om en familj som var på semester i Thailand (ber om ursäkt om jag inte har alla fakta rätt, men det är svårt att lyssna riktigt aktivt med två barn). Det var en flicka på 3 år och en pojke på 7 år som lekte på stranden, och av någon anledning hade väl inte föräldrarna full uppsikt för rätt som det var kom den lilla flickan och sa ”De tog honom”. Jag tror nästan att MITT hjärta stannade när jag hörde den meningen, och jag kan inte ens föreställa mig hur föräldrarna måste reagerat. Pappan i familjen stannade kvar i en och en halv månad och letade, men tvingades tillslut åka hem – tomhänt.

Sådana här saker, speciellt när det rör barn, går så totalt rakt in i hjärtat att man nästan går sönder. Det gör lite för ont för att jag ska orka tänka på det, så oftast blir min reaktion att helt enkelt inte tänka på det, naivt och oansvarigt kanske, men jag orkar verkligen inte släppa in en del dåliga saker. Så nu tänker jag återgå till att titta på Robinson och tänka på något gladare, jag känner åtminstone att jag gör något litet för att hjälpa till – jag är världsförälder för UNICEF – det är inte mycket men allt är mer än inget!