Blåögda skrivarreflektioner

Vad sjukt vädret blev, strax efter jag skrev förra inlägget så drog ju världens dimma in, så från en klarblå himmel med strålande sol blev det helt grått på ungefär tre minuter. Sen blev det strålande sol och blå himmel igen efter trekvart?!?

Samma vy med ca två veckors tidsskillnad. 

MEN, det var inte det jag tänkte skriva om, utan jag tänkte skriva om att skriva 🙂 Som den totala novis jag är i den här idén om att skriva en bok så slås jag hela tiden av insikter som troligtvis beror på att jag helt naivt bara gav mig in i projektet, hals över huvud så att säga. Jag har ju inte gått några kurser eller på något sätt förberett mig på nåt sätt förutom att jag läst mååååååånga böcker genom åren, så mina insikter ter sig förmodligen som extremt självklara för de som skrivit innan. Men här är dagens reflektioner i alla fall:

  • Jag pendlar mellan att känna att jag inte kommer få in allt jag vill skriva i en enda bok och att känna att jag inte har material alls nog för mer än en kort novell.
  • Det svåraste är lite överraskande att brodera ut all text och beskriva allt så mycket, jag är van både sedan skola och jobb att hålla texter korta och koncisa, utan ”ordbajs”, och nu när jag i princip ska fylla en bok med beskrivningar känns det oerhört ovant.
  • Det är absolut ingen idé att sätta sig och skriva om inte barnen sover/är i skolan/är hos kompisar. Med (vakna) barn i närheten blir skrivandet helt upphackat och osammanhängande. Bloggen funkar ju oftast ändå, men där är det så korta texter jag skriver åt gången.
  • Att skriva som jag först tänkte mig, dvs att man liksom skriver texten i ”färdigt format” går typ inte. Det jag skriver först blir alltför kompakt och ”ryckigt”, men nu när jag ändå insett det så känns det samtidigt enklare – jag skriver helt enkelt precis det jag känner ska hända och så får jag gå tillbaka senare och fylla ut, fylla i och brodera ut för att det ska kännas som en bra text. Skulle jag skriva min handling rakt upp och  ner skulle boken bli alldeles ”stressig” att läsa har jag märkt.
  • Fan vad svårt det är att komma på namn till karaktärer?
  • Jag vet inte hur andra gör, men jag ser liksom boken som en film i mitt huvud. Det svåra är helt klart att förmedla hela bilden jag har i huvudet så att även den som läser ser (ungefär) samma saker som mig. Det är himla lätt att anta att saker är självklara, för att de är det för mig.

5 reaktioner på ”Blåögda skrivarreflektioner

  1. Vilka fina höstbilder du lagt ut! Så vackert. Det som är så fantastiskt med att läsa en bok är att alla får egen uppfattning, en egen bild av det som skrivs. Den bilden du har framför dig när du skriver kommer ju ingen annan att se men det betyder inte att det uppfattas fel. Har du försökt att dela upp filmen du ser till flera små frekvenser? Lärde mig det när jag läste litteratur. Se hela händelsen men dela upp ett litet avsnitt åt gången och skriv det. Du kan och du kommer att lyckas! Har du någon som läser det du skrivit? Någon som kan ”bolla” med dig?
    Ha det så bra.
    Anneli

    Gilla

  2. Instämmer på det mesta! Skitsvårt med karaktärer, bra att försöka bara få ur sig historien först och sen gå tillbaka och brodera ut och skriva ”fint” och verkligen sant att man ser allt som en film i huvudet. Tänkte på det häromdagen, att jag ser det som en film, och undrade om det är så för alla. Men så är det nog? Att se något som en film är ju naturligt eftersom det är så man upplever verkliga livet också – saker sker framför ögonen på en. Vet inte hur man annars skulle ta sig an en berättelse, tänka på den som text direkt? Låter svårt… 🙂

    Och heja dig!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s