Ondska eller miljö?

Urk, känner mig riktigt hängig sedan nån gång i går, så där så man har ont i huvudet och kroppen och känner sig allmänt matt. Känns precis som om jag håller på att få typ influensa, men det bryter liksom inte ut utan ligger bara där och gör att man mår dåligt, men inte så dåligt att man är sjuk ”på riktigt” och därmed kan vara hemma och sova. Det KAN vara så att det bara är trötthet med eftersom Filip dragit till med ett gäng helt hopplösa nätter pga okänd anledning, jag vet inte riktigt.

I vilket fall, det jag egentligen funderat på de senaste dagarna har varit min bok. Jag VILL verkligen fortsätta skriva så jag måste:

  1. Hitta lite tid till detta när jag har ork samtidigt (HA. HA. HA. )
  2. Komma vidare med min huvudstory – ELLER?!?!

Angående punkt två så vet jag inte riktigt hur jag ska göra här, för jag har inte en klassisk ”antagonist” eller motståndare/skurk här. Egentligen känner jag att bara miljön och dess utmaningar bör vara nog, men då är det å andra sidan svårt att hitta en story som inte känns platt och långtråkigt. Hittar man på en ”ondskefull organisation” som ska ligga bakom så känns det bara extremt löjligt och barnsligt å andra sidan. Min hjärna jobbar rätt hårt med det här just nu känner jag och jag vill verkligen komma framåt! Försöker jag då hitta lite hjälp i allmänna skrivtips mm så går det inte riktigt applicera på den här typen av story tycker jag, men jag har kanske fel? Hjälp?

abandoned-grass-light-571249.jpg

Tänker ju mig att en hård miljö i sig är ett hinder stort nog och skulle själv vilja läsa om hur någon hanterar det, men det känns ändå som det blir platt om boken BARA handlar om det ju. 

Tid att läsa i alla fall

Hrm, ni som har gott minne minns kanske min relativt plötsliga dröm att skriva en bok? Jag har faktiskt inte släppt den tanken, men jag har tvingats landa i att just nu finns det INGEN tid till det här alls, jag har inte ens haft nog tanketid över för att komma på hur jag vill att den boken jag påbörjat ska fortsätta och framförallt sluta. Ibland kommer jag att tänka på boken och då blir jag så himla sugen igen, men eftersom jag redan nu varit himla stressad så tänker jag att det ändå får vänta lite. Jag vet ju att det kommer en tid när man får lite mer tid trots barn, men den tiden är inte just nu med den yngsta i den uppmärksamhetskrävande åldern av 15 månader…

Men håll ut, tänker jag till mig själv åtminstone, någon gång kanske jag hinner! Det bästa med det är att det inte kräver någon ekonomisk insats, har man bara en dator så har jag det jag behöver. Skönt!

book-book-pages-chapter-5834.jpg

Tills dess försöker jag åtminstone att få tid att i alla fall läsa eller lyssna på böcker, i korta stunder.

En ny riktning

Nu på morgonen kom helt plötsligt min skrivlust tillbaka igen. Den har legat på is i en månad nu, jag har inte kommit framåt i hur handlingen skulle fortsätta. Nu tror jag att jag har bearbetat klart det och insett att jag måste ändra på handlingen. Min framtidsdystopi-värld (om det nu är ett ord) och mina huvudkaraktärer tror jag fortfarande på och även en liten del av den handling som redan finns, men själva huvudploten måste jag ändra.

Med det sagt så kan jag ju också säga att jag inte har något att ersätta den med? Hm… Men kan känner i alla fall att jag måste släppa den gamla, vilket i sig öppnar upp för nya möjligheter. Fasen vad jag skulle vilja bolla mer med er och skriva mer här, men kollar jag på skrivbloggar så verkar folk vara EXTREMT hemlighetsfulla med vad de skriver, det finns kanske en anledning till det? Eller ska jag köra på min magkänsla och delge er lite grova drag för att kunna få lite feedback?

pexels-photo-66100

Ja, det får bli en ny riktning och det känns bra! Men vart ska vi….

Huvudbry

Jag har kört fast.

Med min bok, alltså. Jag har fått ihop någon slags introduktion till mina huvudkaraktärer och några mindre händelser, men nu får jag inte alls till det känns det som. Min tilltänkta huvudstory har för stora luckor och jag kan inte komma på hur jag ska fylla dem just nu, så jag kommer ingenstans.

Tycker det är svårt  att lämna ut texten för åsikter med, har märkt att det blir alldeles för mycket detaljer kring skrivsätt och enskilda stycken, den texten jag har nu är ju bara ett råmaterial så det är ju inte DET jag vill fokusera på nu utan bara att få fram storyn.

Hmm. Vet inte om jag behöver tänka om kring min huvudstory och kanske dumpa den, men ändå fortsätta där karaktärerna är nu, för jag känner mig hyfsat nöjd med det som hänt hittills. Men vad ska då huvudstoryn bli???

pexels-photo-237189

Antagonist javisst?

Jag har inte haft så himla mycket inspiration till min bok på sistone nu, pga lite omständigheter som inte hör hit. Däremot så funderar jag lite på den när jag får en lugn stund över och en av de saker jag klurat över är det här med en antagonist.

En antagonist är ju typ motparten till ens huvudkaraktär, en ”fiende” om man så vill förenkla det hela lite. Det är ju lätt att hitta antagonister i tex lite mer ungdomsbetonade filmer (och böcker) till exempel, i hjältefilmerna finns det en ond skurk, i Bond-filmer ett ond organisation ledd av en ond ledare, i Harry Potter har vi Voldemort osv. Men det finns ju även filmer utan en mänsklig antagonist, jag tänker överlevnadsfilmer och katastroffilmer, kan man räkna själva omvärlden som antagonist där? Kan en antagonist vara en vulkan eller en snöstorm?

starwars-lego-80757

Jag har lite svårt att sätta fingret på min antagonist i min bok känner jag. Omgivningen är visserligen en stor utmaning, men för min grundhistorias skull så behöver jag någon form av grupp eller organisation som antagonist känner jag – om jag nu inte ska släppa det spåret alls. Där blev det med ens svårt, för det blir fruktansvärt lätt en känsla av ”specter”, dvs den onda organisationen som är agent 007’s motpart, det blir lite platt och barnsligt på något sätt. Jag vill att både mina karaktärer och min antagonist ska vara mer smutsgrå till karaktären snarare än vitt/svart, det är då det blir intressant. Nu är ju inte det en enkel sak i sig, av någon slags inbyggd tanke så blir gärna min huvudperson ganska god om man nu kan kalla det det, jag får tänka till lite och svärta ner henne mer när jag går tillbaka och redigerar tror jag.

Hur gör ni, antagonist eller ej, hur skapar ni den/det och hur arbetar ni med konceptet?

Skrivdrömmar

På grund av en massa anledningar jag inte tänker gå in på nu så har det inte blivit något skrivande på min bok den senaste veckan, och nu har jag verkligen ett himla sug efter att skriva känner jag. Samtidigt känner jag mig inte direkt på ett bra ställe just nu, men kanske det kan bli bra ändå, om bara lusten att skriva infinner sig?

Som jag skrev som kommentar på Annelies inlägg så drömmer jag just nu våta drömmar om att ta med mig laptopen och sätta mig i ett lugn hörn på ett lugnt café och dricka te (eller vin??) och bara skriva. Ja ok, nu ser jag kanske nån scen ur nån dålig amerikansk film framför mig, ni får ursäkta. Eller skulle man bli helt oinspirerad då, nollställd av att möjligheten helt plötsligt är för stor? Nåväl, med 3 barn, jobb och make så blir stunderna inte många där jag (med gott samvete) kan sätta mig en längre stund för en sådan onödig lyx som att skriva, men kanske att möjligheten kommer dyka upp  någon gång framöver.

Har för övrigt insett hur extremt ”hattig” (hafsig typ, det här är nog ett lokalt slanguttryck??) texten är nu, varje stycke är skrivet helt för sig självt i och med att stunderna blir korta och sällan, men jag tänker att det nog ska gå att få ihop sen när man går igenom hela boken? Jaja, den som lever får se, om jag någonsin kommer så långt.

pexels-photo-414630

PS, eftersom jag har NOLL bokrelaterade bilder så har jag plockat gratisbilder från Pexels till de här inläggen, ifall någon undrar. 

Första intrycket

Haha, häromkvällen hade jag jätteroligt med Canva och satt och hittade på bokomslag till min tilltänkta bok (lagom kaxig när jag bara skrivit 11%, jag vet). Canva är ju sjukt roligt att jobba med, det är där jag gjort både headers och lite annat smått och gott, superenkelt, snyggt och lättanvänt, kan verkligen rekommendera det!

I vilket fall, ville mest få fram känslan i boken, ni får strunta helt i den dåliga titeln och min cheesy byline, det här var bara för att leka runt lite. Hittade en perfekt bild på Jonna Jintons blogg (som jag fick tillstånd att låna, tack Jonna!) och här är det första jag spånade fram som hade rätt känsla, på ett ungefär.

Boken om Linn (1).png

Hur roligt som helst att sitta med, man skulle ju kunna göra sånt hela dagarna. Och vilken GRYM skillnad det blir på förväntningen på en bok baserat på dels titel och även bokomslag! Så, vilken känsla får ni av den här??? Vilken typ av bok tror ni det är?

Slutet gott…eller?

Via Annelie fick jag tips om en sida med worksheets eller mallar att använda sig av när man funderar runt sitt skrivande. Tex hittade jag en mall som rörde hur boken ska sluta och insåg då att jag inte vet?!?

Frågan är nu då, behöver jag veta redan nu exakt hur boken ska sluta? Hittills har det ju faktiskt hänt saker som jag inte alls hade planerat från början och jag är inte helt säker på vart berättelsen kommer ta mig i slutändan. Det var liiiite lättare att svara på frågan vilken känsla man vill lämna läsaren med, jag vill nog att den som läser ska känna att allt inte är svart eller vitt och att det blir någon slags tankevurpa. Om det sedan ska bli ett ”slutet gott”-slut eller raka motsatsen, det vet jag inte än. Jag är lite allergisk mot de mest positiva sluten, samtidigt som ett alltför negativt slut kan vara nästan plågsamt (typ som när man ser på Game of Thrones och någon av ens favoritkaraktärer DÖR? Det är fan inte schysst!).

bokslut

När jag bläddrar igenom de worksheets jag hittar så inser jag att det är en massa saker jag inte aktivt funderat på innan, men hittills har det funkat väldigt bra att skriva sammanhängande ändå. Men kanske att man ändå behöver göra vissa saker klart för sig? Eller ska jag fortsätta att bara låta historien berätta sig själv?

Kort sagt, hur ska det här sluta….

 

Undrar vad som händer härnäst?

Wow, två kvällar i rad nu har jag fått till ett sånt himla gott flyt i mitt skrivande, inte för att det varit några långa stunder men ändå ungefär en timme effektiv skrivtid vardera kvällen. Det blir på kvällen, efter alla barnen lagt sig, så det är lite av en tävling mot klockan att hinna/orka skriva något innan jag blir alltför trött.

Upplevde för första gången idag att det blev sådär himla spännande att jag själv nästan har suttit och hållit andan medans jag skrivit. Jag har inte egentligen riktigt haft en jätteklar tanke i förväg på hur just den här händelsen skulle te sig och nu när jag skrev så var det som om historien liksom berättade sig själv. Det var spännande att se vad som hände och varje mening som växte fram var lite av en överraskning, jag vet inte hur jag ska kunna förklara det riktigt men det var otroligt roligt att skriva i alla fall!

I texten jag skrivit nu är det mycket som kommer behöva fyllas ut och förklaras, men jag har faktiskt redan lyckats få ihop 9% av målet jag har satt upp på 80 000 ord – inte taget HELT ur luften för det verkar vara ett ganska vanligt mål, men samtidigt inget som jag känner att jag behöver förhålla mig strikt till. En riktlinje helt enkelt, för att få en uppfattning om hur mycket man behöver skriva för att få ihop en bok.

Liten hint om vad som händer 😉 Bild lånad från expressen. 

Nu känner jag mig däremot för trött för att fortsätta, trots att det är så spännande, så nu får min karaktär försöka hålla sig vid liv tills nästa gång jag hinner skriva. Jag har ju jobbat den tid jag ska den här veckan så resten är jag föräldraledig, vi får väl se om jag kan få en stund till att skriva när Filip sover, men Oliver är ju fortfarande hemma sjuk med så det är nog inte så troligt… God natt på er!

Blåögda skrivarreflektioner

Vad sjukt vädret blev, strax efter jag skrev förra inlägget så drog ju världens dimma in, så från en klarblå himmel med strålande sol blev det helt grått på ungefär tre minuter. Sen blev det strålande sol och blå himmel igen efter trekvart?!?

Samma vy med ca två veckors tidsskillnad. 

MEN, det var inte det jag tänkte skriva om, utan jag tänkte skriva om att skriva 🙂 Som den totala novis jag är i den här idén om att skriva en bok så slås jag hela tiden av insikter som troligtvis beror på att jag helt naivt bara gav mig in i projektet, hals över huvud så att säga. Jag har ju inte gått några kurser eller på något sätt förberett mig på nåt sätt förutom att jag läst mååååååånga böcker genom åren, så mina insikter ter sig förmodligen som extremt självklara för de som skrivit innan. Men här är dagens reflektioner i alla fall:

  • Jag pendlar mellan att känna att jag inte kommer få in allt jag vill skriva i en enda bok och att känna att jag inte har material alls nog för mer än en kort novell.
  • Det svåraste är lite överraskande att brodera ut all text och beskriva allt så mycket, jag är van både sedan skola och jobb att hålla texter korta och koncisa, utan ”ordbajs”, och nu när jag i princip ska fylla en bok med beskrivningar känns det oerhört ovant.
  • Det är absolut ingen idé att sätta sig och skriva om inte barnen sover/är i skolan/är hos kompisar. Med (vakna) barn i närheten blir skrivandet helt upphackat och osammanhängande. Bloggen funkar ju oftast ändå, men där är det så korta texter jag skriver åt gången.
  • Att skriva som jag först tänkte mig, dvs att man liksom skriver texten i ”färdigt format” går typ inte. Det jag skriver först blir alltför kompakt och ”ryckigt”, men nu när jag ändå insett det så känns det samtidigt enklare – jag skriver helt enkelt precis det jag känner ska hända och så får jag gå tillbaka senare och fylla ut, fylla i och brodera ut för att det ska kännas som en bra text. Skulle jag skriva min handling rakt upp och  ner skulle boken bli alldeles ”stressig” att läsa har jag märkt.
  • Fan vad svårt det är att komma på namn till karaktärer?
  • Jag vet inte hur andra gör, men jag ser liksom boken som en film i mitt huvud. Det svåra är helt klart att förmedla hela bilden jag har i huvudet så att även den som läser ser (ungefär) samma saker som mig. Det är himla lätt att anta att saker är självklara, för att de är det för mig.