Jag sover i Filips rum när telefonen ger ifrån sig ett pling som indikerar att den yngsta familjemedlemmen är vaken och redo att börja dagen.

Klockan är 06:15 och jag stapplar ograciöst bort till vårt sovrum för att hämta honom. Som vanligt möts man av ett brett leende, även om jag är lite väl nyvaken så är vi ändå morgonmänniskor, han och jag.

Vi lämnar maken i sängen och går ut i vardagsrummet. Jag sätter Filip vid fönstren mot baksidan och tar på mig träskor, dags att släppa ut hönorna. På morgnarna är jag varm av mig och kliver ut i trädgården i bara nattlinnet.

Solens strålar värmer redan mitt ansikte men luften är sval mot mina bara ben, mättad av fukt från nattens dagg. Det är helt tyst ute förutom en mångfaldig kör av fågelkvitter, inga bilar och inga människor än så länge. Hönorna kluckar förnöjt när jag släpper ut dem på gräsmattan, som senaste veckan bytt ton från brun-grå till krispigt grön. I trädgården har små knoppar förvandlats till nya små blad och ger löfte om att det snart är mer än gräsmattan som skiftar färg.

Jag blir stående i några minuter och bara njuter av känslan att det snart är sommar, innan Filip bankar på rutan och vill ha sällskap.

Den här morgonen kommer jag spara, tänker jag, och går in och försöker få ner den på bloggen. Här fastnar bara en bråkdel, men känslan, den finns kvar i min kropp.

Bild av Henrik Rosén, tack!