Först och främst, ett vansinnigt stort tack för alla gratulationer till mitt nya jobb, ni anar inte vad det värmer! Men, nu måste jag skriva lite om en HELT annan sak, nämligen ett bekymmer vi har som växer sig större för varje år här hemma…

Det där med speltid. 

Eller, egentligen är det inte DET som är ett bekymmer, vi har begränsad speltid för våra barn och det funkar väldigt bra på det stora hela (förutom att vi absolut inte gör det enkelt för oss själva). Bekymret uppkommer när framförallt Oliver som ju nu är 12, ska hänga med kompisar. Så vitt vi ser det så har inga av hans kompisar några som helst regler eller begränsningar runt spel och speltid – en del har åtminstone lite regler kring VAD de får spela, men det är ungefär så långt det sträcker sig. Så, när Oliver vill hänga så vill ju kompisarna i princip enbart spela, och hans (ganska många och fantasifulla) alternativ till att bara spela (för de FÅR ju såklart också spela, naturligtvis!) får mest suckar och pustande om att det han föreslagit är tråkigt eller jobbigt. Och när till och med Oliver börjar tycka att det är jäkligt tråkigt att hänga med kompisar som inte kan göra NÅT annat än att spela så blir det ju riktigt tråkigt!

Här sitter man ju lite i en rävsax – ska man låta honom spela hur mycket som helst för att inte bli utanför?!? När jag VET att han mår bättre av begränsad tid med spel? Nej – vi KAN bara inte låta honom göra som kompisarna, vi som ändå spelar båda två (alltså jag och maken) uppmuntrar gärna bra, ”riktiga” spel (ej mobilspel typ) ser också att för mycket spelande dödar kreativiteten, för att inte tala om hur illa det är rent fysiskt att sitta still så mycket. Men FAN för att hans kompisar får spela så mycket de vill för det gör ju vår och hans sits så jäkla dum!

Ett enkelt exempel är ju när det kommer snö – första dagen kanske det är ett par barn i backen, men efterföljande dagar är det BARA våra barn som är ute (och har vansinnigt kul!) i pulkabacken, helt enkelt för att vi kräver att de ska vara ute och leka också! Och visst, det går väl an att ha roligt i pulkabacken med lillebror, men jag fattar ju att man som 12-åring också behöver egna kompisar. Men de egna kompisarna behöver man ju GÖRA saker med också, och PRATA med, inte bara spela med…. Och nej, jag upplever inte att de umgås så mycket ens över spelen, det är ganska lite kommunikation dem emellan även när de spelar ihop. 

Så vad gör man?!?! Vad gör ni?!?