Jag tycker inte jag är så lätt-stressad i största allmänhet, jag brukar kunna ta saker med både ro och en nypa salt – när det gäller allt utom en sak.

När jag är hemma (speciell själv) med alla tre barnen och ALLA vill ha något/uppmärksamhet/hjälp/svar/beslut/domslut av mig PRECIS hela tiden och samtidigt, då känns det som hela jag går sönder. Jag blir sur, trött och stressad och får såklart samtidigt dåligt samvete eftersom varje liten sak är rimlig, men jag orkar inte. Låt mig måla upp en ögonblicksbild från i dag (och det här är ändå efter hell-hour när barnen fått mat)…

Vi har slut på mjölk och fil, så jag ska gå till affären med Filip. Filip har redan tagit på sig sina gummistövlar och kört ur vagnen genom dörren och står nu vid grinden och ropar ”öppna”. Oliver vill följa med, mejl vill testa mina gamla inlines, jag går och hämtar dem i garaget. Lukas är ap-allergisk och behöver hålla sig inne, vill spela lite så länge och av anledningar jag inte orkat gå in på just nu så har vi glömt kontrollerna till ps4 så jag messar maken och frågar var de är. Han svarar inte direkt (de jobbar över i kväll) så jag letar lite samtidigt. Nu står Filip ute vid grinden och SKRIKER, jag försöker hjälpa Oliver med mina inlines men såklart spricker söner och de går sönder. Lukas vill kolla Netflix om han inte kan spela, med ett halvt öga på mobilen castar jag via min telefon.

Alltså det ÄR ju bara småsaker och en röra men jag kan inte för mitt liv hålla det ifrån mig, utan blir SÅ stressad. Vi har ju inte ens nån tid att passa, men jag kan liksom inte hantera det. Maken har inte alls samma problem, men visst, i ärlighetens namn tjatar de tre gånger mer på mig än honom.

Är det bara jag? Hur hanterar man det här? Jag tror jag går i bitar av alla saker jag ska hjälpa till med ibland…

Mvh, hon som för stunden känner sig som världens sämsta morsa.