Nej men alltså, det har varit en sån konstig vecka. Inte mindre än tre, stora och oväntade nyheter helt orelaterade till varandra, och alla kom med egna orosmoment och tankar. I dag kände jag mig helt manglad liksom, så vi bestämde lite kort att vi skulle ta en dagstur på Västanåleden, med bara Filip eftersom de stora grabbarna sovit över hos kompis/mormor. Vi plockade ihop saker till att göra kolbulle, lite ved och knatade iväg.
Han är så himla duktig Filip på att gå, han blir 4 år om två månader men han orkar nästan lika mycket som de stora killarna. Han gick hela vägen till grillplatsen (och lite förbi och ner till stranden eftersom grillplatsen var upptagen) och sen klättrade han mer än halvvägs hem – den vägen som går uppe på ”bergssidan” så att säga. Och det var INGEN lätt väg idag, hälften lera, hälften is och fruset (iofs var det nog tack vare att en del var fruset som det ändå gick ta sig fram). Vi var ute i 4½ timme allt som allt, och som vanligt så känns det så skönt att ha varit ute och rört sig.
I går firade vi ju maken som fyllde år, ett par presenter och sen mest lite gott att äta, men nog så han helst firar – undan all uppmärksamhet. Lovar att det kommer ett recept på efterrätten Glass-Tiramisu under morgondagen, för det var en höjdare.
För övrigt så har vi väl kommit fram till att efter vårt magplask i valpletande så har vi ställt oss i kö hos Pohlhöjdens kennel, som förhoppningsvis paras under våren och FÖRHOPPNINGSVIS får nån pälsad liten valp till oss. Det känns just nu som om vi kommer ha otur, men vi får väl se. Det blir väl som med barnen, man får kämpa i två år innan det tar sig, hoppas inte att det tar riktigt lika lång tid med valp O.o
