Samlar energi

Nej men alltså, det har varit en sån konstig vecka. Inte mindre än tre, stora och oväntade nyheter helt orelaterade till varandra, och alla kom med egna orosmoment och tankar. I dag kände jag mig helt manglad liksom, så vi bestämde lite kort att vi skulle ta en dagstur på Västanåleden, med bara Filip eftersom de stora grabbarna sovit över hos kompis/mormor. Vi plockade ihop saker till att göra kolbulle, lite ved och knatade iväg.

Här är i alla fall fridfullt, det var ingen förlust att grillplatsen var upptagen.
Stenar och vatten – mer behöver han inte. Men ja, två sekunder efter jag tog denna bilden stod han upp till knäna i vatten, så sen fick vi ställa stövlarna på tork vid elden en stund.
Lager på lager…

Han är så himla duktig Filip på att gå, han blir 4 år om två månader men han orkar nästan lika mycket som de stora killarna. Han gick hela vägen till grillplatsen (och lite förbi och ner till stranden eftersom grillplatsen var upptagen) och sen klättrade han mer än halvvägs hem – den vägen som går uppe på ”bergssidan” så att säga. Och det var INGEN lätt väg idag, hälften lera, hälften is och fruset (iofs var det nog tack vare att en del var fruset som det ändå gick ta sig fram). Vi var ute i 4½ timme allt som allt, och som vanligt så känns det så skönt att ha varit ute och rört sig.

Nej tar man bergsvägen tillbaka är det ingen enkel promenadstig, men det är också en mycket roligare väg att klättra fram på. Det tyckte även Filip.
Det syns hur trött jag är, tycker jag. Ibland känns det som jag åldrats 10 år det senaste året. Suck. Behövde i alla fall inte oroa mig för motion i dag, med honom på ryggsäcken får benen jobba på rätt bra i den branta och hala terrängen.

I går firade vi ju maken som fyllde år, ett par presenter och sen mest lite gott att äta, men nog så han helst firar – undan all uppmärksamhet. Lovar att det kommer ett recept på efterrätten Glass-Tiramisu under morgondagen, för det var en höjdare.

För övrigt så har vi väl kommit fram till att efter vårt magplask i valpletande så har vi ställt oss i kö hos Pohlhöjdens kennel, som förhoppningsvis paras under våren och FÖRHOPPNINGSVIS får nån pälsad liten valp till oss. Det känns just nu som om vi kommer ha otur, men vi får väl se. Det blir väl som med barnen, man får kämpa i två år innan det tar sig, hoppas inte att det tar riktigt lika lång tid med valp O.o

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s