En liknelse

Det har varit en rätt skön dag idag, alla barnen på skola/dagis och jag fick dricka mitt morgonkaffe i lugn och ro – DET är något jag verkligen njuter av att göra i tysthet, utan en massa måsten och tjat. Sov lite bättre än jag gjort på länge, det och så en tupplur efter lunchen gör att axlarna sjunkit ner en liten bit för stunden.

Vet att det är många som kanske har lite svårt att relatera till begreppet stress, men en väldigt bra jämförelse är att säga att det är som när en muskel blivit inflammerad av att vara väldigt överansträngd över en lång tid. Till slut funkar den inte längre, och även när du gör rörelser som INTE involverar den muskeln så kommer den ändå krampa och göra ont. Efter den fått vila ordentligt kan man röra försiktigt på övriga kroppen lite, och efter ännu längre tid kan man börja involvera även den inflammerade muskeln igen, försiktigt. Men du kan såklart inte använda den som du gjort innan – någonsin – för då kommer den ju såklart bli inflammerad igen, lite lättare den här gången. En muskel som varit överansträngd länge har dessutom troligen fått fler bieffekter än bara inflammation, du har troligen använt andra delar av kroppen fel för att kompensera och det blir lätt en snedbelastning, precis som både kropp och hjärna får sig en törn av utmattning.

Ibland kan man ju undra om saker inte har en mening ändå, utan Nala hade jag inte kommit ut så mycket på det här fantastiska promenaderna i skogen nu – hon är ju alltid ett sällskap och hon kräver dessutom inte mycket av en, men hon är ju alltid en anledning att komma ut och ta en promenad!

Jag orkar göra små saker för mig själv, en varje dag. Antingen en längre skogspromenad med Nala, ett kort besök på Backamo eller ett träningspass – förutsatt att jag får vila (och helst sova än så länge) direkt efter. Försöker komma ihåg att jag heller inte får använda hela min resurs (som nu är väldigt liten) under dagen, utan kanske max 30%, eftersom det ju kommer hem en hel familj sen med. De har inte fått någon % av min ork det senaste året, för den har varit helt slut långt innan jag kommer hem från jobbet – och att jag ska ha ork kvar till alla kommer hem är något jag faktiskt måste lära in på nytt. Som många saker, märker jag. Att man måste ha tid och ork för det där roliga i vardagen med, i ren självbevarelsedrift så skalar man ju bort allt som inte är direkt relaterat till överlevnad krasst sett.

Tänker att jag nog kommer bli klokare av det här, och väldigt, väldigt mycket gladare (igen), men än så länge är det mycket jag måste tänka aktivt på för att inte köra på. Tekniskt sett så håller jag fortfarande på att varva ner – och det kommer ta ett tag inser jag innan jag kan tänka på att varva upp igen, även om det kommer börja med småsaker mest för skojs skull.

Ska INTE bara skriva om utmattning framöver, utan istället ska jag nog försöka fota lite mer, och kanske blir det en del inredning med. För även om jag just nu absolut inte kan fatta beslut om ens jag vill köpa den ena eller andra blomkrukan så blir jag verkligen glad och får energi av att kolla på lite inspiration och inredning till det nya huset. Och DET, det är verkligen något jag längtar efter och ser fram emot! Drygt 3 veckor kvar bara!

På riktigt

Ok, nu är jag sjukskriven pga utmattning – ”på riktigt” (dvs en läkare har gjort bedömningen). Det känns så himla konstigt, först en stor lättnad att bli tagen på allvar, sedan läskigt för det ÄR på allvar, jag mår inte alls bra, rent utmattningsmässigt, och det är skrämmande at se det på papper. Konstigt nog fortfarande ändå ganska ok i humöret (eller ja, fråga inte maken eller barnen för humör och tålamod med DEM är gräsligt), eller i alla fall inte direkt deppig.

Befinner mig inte längre balanserandes på kanten som jag gjort i ett år, utan har trillat i. Fast skönt på ett sätt, även om det låter konstigt även i mina öron. Men nu vet jag ju vart jag är i alla fall.

Tanken är, om försäkringskassan tillåter, att jag ska kunna gå 1 dag i veckan i skolan. Eller ja, de dagarna som är exjobb där kan jag ju såklart fördela ut tiden mycket mer. Jag ska känna på det, det är ju en stress i sig att känna att man måste gå ”ifatt” den sista terminen nästa höst, med en helt ny klass, så min förhoppning är att jag ska kunna avsluta utbildningen som tänkt. Det är i alla fall inga direkta beslut eller några tentor som ska göras nu, så det skiljer sig ju markant från mina övriga dagar.

Först värre?

Förlåt, det blir en himla massa navelskådande här nu, kanske inte så intressant för någon annan att läsa – åtminstone inte om man inte varit i samma sits själv. Men det finns liksom en liten del av mig som står lite utanför och analyserar och funderar, och det är väl den delen som gärna vill formulera sig här.

Det kommer små insikter varje dag här just nu. Till exempel den inte så trevliga insikten att det verkar som det kommer bli värre innan det blir bättre. Jag har liksom hållit ihop mig själv och allt annat i ett sånt järngrepp så länge och bara matat på för jag har dels inte sett nån annan utväg och sen har det känts som jag ”borde kunna” alltför mycket. Men nu verkar det bli lite samma effekt som när man blir sjuk lagom till man går på semestern, för att dra en parallell nog många känner igen.

Ok, vi tar ett litet steg varje dag, men det vore ju trevligare om det gick åt rätt håll.

De två senaste dagarna har ju inte varit optimala heller, sjuk 4-åring är påfrestande även i bästa fall, även fast vi är 2 vuxna på plats. Han är ju heller inte direkt vare sig tyst eller låter bli att pilla på saker annars, och inte blir det bättre nu hellre. (Japp, älskar honom massor, helt klart roligaste 4 åringen med). Men ändå, ambitionerna har varit nära noll. Och just när vi typ sitter och slappar framför tv’n eller läser en bok eller nåt så känns det typ inte SÅ illa. Men herregud vad lite jag ”klarar”, skulle (utan tidspress) laga middag idag så maken fick jobba klart och så vi kunde äta innan barnens aktiviteter, men jag höll på att falla sönder helt. Det var alltså det enda jag aktivt ”gjort” på hela dagen. Ingen komplicerad mat, bara vegetariska biffar som skulle stekas och ris som skulle kokas. Och det var liksom för mycket?

Det blir lite tydligt också hur många stresskänslor jag liksom vant mig vid, och knappt lagt märke till förrän nu, när alla stresspåslag aktiverar hela systemet så att säga.

Med det sagt, jag mår inte psykiskt kasst ”normalt” sett, jag har det bra så länge det är lugnt. Frågor på det?

Klippt, så att säga

Först och främst – tack! Tack för all omtanke, alla tips och att ni också delar med er. Det är för övrigt helt sjukt att så många bränt ut sig?! Jäkla knäppt samhälle vi lever i…

Har bokat in både tid med läkare och med psykolog i nästa vecka, det känns bra. Har också insett att jag är sjukt glad att det tog stopp nu och inte blev ännu värre, men har även börjat inse att det är mycket värre än jag kanske trott. Det är som att stressen ligger så nära till hands att det bara är ett tunt lager ytspänning som håller ihop det (och mig), minsta störningsmoment och det skvimpar över direkt.

Till exempel, hade en klipptid i dag, inbokad sedan innan sommaren, så ganska tidigt i morse åkte jag ner till stan. Inga konstigheter i sig, ingen stress att hinna dit eller nåt – men på vägen såg jag en bil från mitt jobb. Det var nästan sjukt, fick sånt stresspåslag, pulsen gick upp och andhämtningen blev ytlig. Det behövs egentligen inte ens en sån sak, lite småtjafs hemma och det händer typ samma sak. Så ja, det är nog värre än jag tänkt från början.

En totalt omotiverad bild på svampar, för det är roligare än ett inlägg utan bild och för att svampar ser så coola ut?

Mindre vila idag med, visserligen har vi varit två vuxna hemma men en förkyld och gnällig fyraåring ger inte så mycket sinnesfrid direkt, och inte nån vidare sömn heller… Men det är ju övergående, åtminstone. Fast jag längtar till nästa vecka när jag förhoppningsvis är själv hemma igen, nu hann jag ju typ få en dag för mig själv innan Filip blev sjuk…

Ps, gissa hur många gånger jag torkat en liten näsa under tiden jag skrivit detta? 12 gånger. 12.

Snabb vändning

Idag känner jag mig ungefär lika trött som när man varit sjuk en längre tid i typ influensa eller lunginflammation men nu är på bättringsvägen. Har en molande huvudvärk (undrar när den ger sig) och lyckades dessutom med bedriften att få nackspärr när jag schamponerade håret i morse – så gammal är jag, tydligen…

I vilket fall så tänkte jag att jag skulle unna mig en lång, lugn och skön promenad med Nala, någonstans där man går typ själv (hahaha, en tisdag förmiddag, det visade sig vara fullt på parkeringen?!?) och utan ett uns brådska – så jag åkte upp till Dumme Mosse för att gå ut på den blå leden. På den leden var åtminstone inget folk, väldigt skönt.

Hade jag tagit tag i att gå en lång skön naturpromenad i dag om det inte var för henne? Troligen inte.
Precis allt jag önskat, fint väder, vacker natur och lugn och ro.

Hade plockat med mig kameran med, det är så sällan jag hinner fota nåt vidare och jag tycker verkligen det är himla roligt. Det känns fint att se de små sakerna och fånga dem, man blir mer uppmärksam på sin omgivning. Har inga illusioner (eller ambitioner) att jag är en fantastisk fotograf, men med en vettig kamera är det lätt att få bilder JAG är nöjd med. Fota är ju också nåt jag verkligen skulle vilja hinna med, men nu har det inte funnits tid eller ork.

Ungefär längst ut på blå rundan satte vi oss och fikade, hon på hundkex och jag på kaffe och kaka. Alldeles, alldeles stilla, och jäklar vad trevligt det är med ett vandringssällskap som inte pratar oavbrutet som barnen har en tendens att göra. Nu hann man ju sitta en stund och bara njuta.

Seeeeeeen…. ringde telefonen.

Det var från dagis, Filip är förkyld och börjar bli rosig om kinderna och hängig, kan ni komma och hämta? Jo men visst… Jag var lite väl långt bort så maken fick hämta hem honom, men vi knatade ändå hem så fort vi kunde, tösen och jag. Så nu sitter vi här, det blir väl varsin skärm i dag tänker jag. Men men, glad att jag hann få den där promenaden åtminstone, den laddade åtminstone lite batterier…

Sjukskriven?

Jag har blivit sjukskriven. För stress, eller säger man för utmattning? Men jag har nog aldrig varit med om någonting som gett mig så mycket motstridiga känslor som det här?! Jag ska försöka förklara, så kanske det klarnar även för mig.

För det första, jag är HELT slut i huvudet nu, två veckors extremt intensivt jobb som förekommit av nästan ett år med hög arbetsbelastning mentalt. I fredags efter att jag varit på skolan en halv dag så letade jag efter min bil i en kvart i p-huset, för jag hade ingen aning om vart jag parkerat den. När jag skulle lämna över mitt projekt idag så kände jag mig nästan packad, totalt rörig, sluddrig och fick inte hjärnan att funka hur mycket jag än ville. Jag är sjukt trött i huvudet – inte minst för att när Filip väcker mig varje natt så kör kropp och hjärna igång på maxfart med jobb”smet” (känns så i huvudet) och det tar jättelång tid att komma ner i varv igen. Jag har haft en konstant massiv huvudvärk i två veckor pga spänningar i nacke och axlar, och jag har haft en massa ont i magen av stress. Det är nästan ett år sedan jag sökte till vården för jag var helt säker på att jag fått problem med sköldkörteln eftersom jag känner en stor, fysisk klump som trycker i halsen, men det var ju ”bara” stress. Så ja, jag fattar att jag behöver vila.

Det är inte hållbart att lägga 120% av sin energi på jobbet bara för att komma hem till sin familj och redan ligga på minus. Jag är så himla ARG på mig själv för att jag hamnat här? Så jävla onödigt av mig, så inkompetent att jag inte lyckats göra något annorlunda så att jag inte hade behövt sjukskriva mig.

Samtidigt – jag är inte sängliggandes, jag sover inte hela dagarna (men absolut en liten stund mitt på dagen) och kanske konstigast av allt så känner jag mig inte direkt just deppig – nåt jag liksom fått för mig att det hänger ihop med en utmattningssjukskrivning? Sen kan det väl komma, för all del, men inte just idag.

Jag känner däremot typ ALLT annat.

Jag känner mig lättad, för att jag kommer få vara hemma och vila helt utan barn, jobb eller andra krav. Jag känner mig misslyckad, för att jag hamnat här.

Jag känner mig just som jag gör nåt förbjudet – för det känns jättekonstigt att vara hemma och få vila ”bara”, när jag inte är typ sängliggande eller sjuk (som i typ influensa-sjuk, och då hade jag väl ändå jobbat en del hemifrån).

Får jag vara glad för att jag kommer hinna gå långa höstpromenaden med Nala? Får jag hämta Filip en liten stund tidigare från dagis för att dels hinna vara med honom lite mer och samtidigt inte få den där massiva stressen just när mat ska vara färdig, läxor ska hjälpas till med och det ska skjutsas till aktiviteter som alltid inträffar mellan 16-18? Får jag INTE hämta honom tidigare en dag bara för att få tid för mig själv? Är det över huvud taget tillåtet att njuta av att faktiskt FÅ möjlighet att vila – alldeles bara för min egen del? Eller ja, det här är ju lika mycket för min familjs skull som min egen, jag har inte haft NÅT tålamod med mina stackars barn det här året och det är ju helt galet.

binary comment

Jag kommer inte få behålla mitt projekt, för att inte jobbet tycker att det är en bra ide att gå tillbaka till det som gett en stress. Jag fattar väl det på ett sätt, men samtidigt gör det mig väldigt ledsen, för det projektet betyder mycket för mig, jag är stolt över hur vi ändå tagit oss framåt och jag hade verkligen velat se det klart – men inte under sån tidspress eller själv på posten som platschef. Det känns som ett misslyckande, helt enkelt.

Det är 1000 känslor till som cirkulerar i huvudet kring detta, det växlar hela tiden (hjälp, det är rätt utmattande bara det när jag tänker efter) och jag vet på det hela taget inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det hela. Vad gör jag? Hur funkar det här? Kan jag få ihop det så jag kan gå klart min utbildning som är en dag i veckan? Det hade känts rent för jävligt att inte göra klart nu när det bara är den här terminen kvar – det är dessutom inte så tunga ämnen riktigt som tidigare terminer – och kanske kan det också vara bra att ha en rutin kring något? Jag har också bestämt mig för att se till att jag tränar – är det något forskningen visar så är det ju att träning är enormt viktigt i att kunna hantera stress.

Förresten, JÄTTESTORT TACK till alla fina meddelanden, hälsningar och erbjudande om hjälp jag redan fått av de som förstått, ni anar inte hur glad det gör mig!

Nu ska jag bara försöka förhålla mig till att jag inte har en aning vad som händer i veckorna framöver, hur jag kommer reagera när jag får vila och hur det kommer kännas efter ett tag, och hur lång tid ”ett tag” är.

Lika hattigt som det här inlägget är, lika hattigt är det i min hjärna nu. Ni får ha lite överseende!

Ett bryt

I dag har jag varit hemma hela dagen, sjukanmäld. Hemma för att det tog stopp på jobbet, jag var helt slut och såg ingen ljusning på överskådlig tid. Valde mig själv, och skrev in att jag var sjuk på telefon och jobbmail. Tagit det lugnt, gått en lång promenad med Nala, läst i en bok och kollat tv. Sovit en stund i soffan.

Legat i soffan och sett vilka söta blommor det är på bordet.

Känner mig lugn just nu, accepterar att jag inte kan ha det så här, och kramar lite om mig själv – rent mentalt. Lyssnade på en podd om hur man känner sig nöjd, mycket tänkvärt.

Jag kan inte vara helt slut efter en dag på jobbet, jag har en familj jag vill ha ork att vara med. På tal om familj förresten, jag har inte varit själv hemma, O är hemma med huvudvärk och ont i kroppen med.

Nu ska jag ta hand om mig lite mer, träna en stund och sen åka hem och vila framför en bra serie.

Jag ska nog kunna ta mig ur det här med, till en annan vardag för den jag har nu funkar ju inte. Nu får verkligheten anpassa sig efter mig istället för tvärtom.