Idag känner jag mig ungefär lika trött som när man varit sjuk en längre tid i typ influensa eller lunginflammation men nu är på bättringsvägen. Har en molande huvudvärk (undrar när den ger sig) och lyckades dessutom med bedriften att få nackspärr när jag schamponerade håret i morse – så gammal är jag, tydligen…

I vilket fall så tänkte jag att jag skulle unna mig en lång, lugn och skön promenad med Nala, någonstans där man går typ själv (hahaha, en tisdag förmiddag, det visade sig vara fullt på parkeringen?!?) och utan ett uns brådska – så jag åkte upp till Dumme Mosse för att gå ut på den blå leden. På den leden var åtminstone inget folk, väldigt skönt.

Hade plockat med mig kameran med, det är så sällan jag hinner fota nåt vidare och jag tycker verkligen det är himla roligt. Det känns fint att se de små sakerna och fånga dem, man blir mer uppmärksam på sin omgivning. Har inga illusioner (eller ambitioner) att jag är en fantastisk fotograf, men med en vettig kamera är det lätt att få bilder JAG är nöjd med. Fota är ju också nåt jag verkligen skulle vilja hinna med, men nu har det inte funnits tid eller ork.

Ungefär längst ut på blå rundan satte vi oss och fikade, hon på hundkex och jag på kaffe och kaka. Alldeles, alldeles stilla, och jäklar vad trevligt det är med ett vandringssällskap som inte pratar oavbrutet som barnen har en tendens att göra. Nu hann man ju sitta en stund och bara njuta.

Seeeeeeen…. ringde telefonen.

Det var från dagis, Filip är förkyld och börjar bli rosig om kinderna och hängig, kan ni komma och hämta? Jo men visst… Jag var lite väl långt bort så maken fick hämta hem honom, men vi knatade ändå hem så fort vi kunde, tösen och jag. Så nu sitter vi här, det blir väl varsin skärm i dag tänker jag. Men men, glad att jag hann få den där promenaden åtminstone, den laddade åtminstone lite batterier…