Att utmattning är ett samhällsproblem är inget nytt, men kanske jag kan känna att byggbranschen (ihop med bla vården såklart, speciellt i det här läget) tyvärr är lite överrepresenterad här. Och, till skillnad från tex i vården, så är det ju en mansdominerad bransch där jag upplever att kanske män lite stereotypt tycker det är väldigt svårt att prata om. Jag är väldigt öppen med att jag varit och fortfarande rehabiliteras från utmattning, och det jag möter varenda dag är män som ser så ledsna ut med ett ENORMT behov av att få prata om det här med någon. Att ”machokulturen” fortfarande lever i byggbranschen är ett faktum som tex Sveriges Byggindustrier jobbar med i detta nu, och kanske är man rädd att ses som svag om man på något sätt drabbas av utmattning bland manliga kollegor?

Jag överdriver inte när jag säger att jag möter dem varje dag, sedan jullovet tog slut och jag började jobba den 10 januari så har jag mött : en hantverkare, arbetsledare, en undertaksentreprenör, två elektriker och en golvläggare och en låssmed. Och då räknar jag bara upp de som har haft en faktisk sjukskrivning som utmattad, mörkertalet är som jag uppfattar det helt enormt då många istället för att sjukskriva sig verkar byta jobb eller bransch istället. När jag berättar om MIN utmattning så forsar det ur dem om deras egen, man känner rent fysiskt vilket behov det finns att få prata av sig en stund.

Det är nog första gången i mitt liv jag tyckt synd om så många medelålders, vita män, en grupp som liksom inte har så många sociala motgångar mot sig annars. Men gemensamt för de JAG pratat med är att de är snälla, vill väl och kämpar (nästan ihjäl sig) för att få ihop vardagen så inte någon annan ska bli lidande – kanske blir det som för mig att familjen får lida för all energi tar slut på jobbet. De pratar lågt och sneglar sig gärna omkring så ingen annan hör, ingen manlig kollega som kan tolka det som en svaghet. Jag vet inte hur jag ska få dem att förstå att det inte ÄR en svaghet, det är inte ens deras fel utan systemfel och orimliga krav som inte ger den som är snäll och vill göra sitt bästa för alla andras skull en chans att säga nej och stopp.

Byggbranschen ligger på så många sätt efter många andra delar av samhället, både med normer, teknik och ledning. Min personliga tro är att om man ska hålla som människa i ett byggföretag så kommer det krävas att man tar ett gemensamt omtag på hur många tjänstemän som ska finnas, hur många ansvarsområden en och samma person kan ha och en annan grundinställning till hur mycket som ska hinna presteras på en arbetsdag. Min känsla är att åtminstone en del andra branscher kommit längre här, vi kämpar fortfarande med machokultur, ojämställdhet och rasism, utmattning känns långt bort då.

Det är sällan jag skriver något sånt här, mycket för att jag tycker det är svårt att få med alla aspekter på liknande områden, det är lätt att man blir ignorant, missar något eller bara bli ensidig. Men nu kunde jag inte låta bli, det jag vill säga till er mest är att ni är inte svaga, ni är ABSOLUT inte ensamma och att det blir lättare om man pratar om det. JAG ser er, och ni är alltid välkomna att prata med mig!