Man skulle kunna tro att jag var mitt i min pms, om det inte vore för att jag knappt har nån pms och aldrig har haft, och för att det dessutom är helt fel tid för det.

Allt skaver och känns fel.

Det är inget direkt som utlöst känslan i sig, inte plötsligt i alla fall, det mesta är som vanligt. Men jag känner mig ledsen och – i brist på andra ord – skör. Det är ett ord jag rent generellt har väldigt svårt för, det känns som det varit ett ”mode-ord” ett tag nu och ett ganska fånigt sådant med, men trots det så måste jag nog erkänna för mig själv att det är precis så jag känner mig. *rys*

Jag betvivlar precis allt. Jag är en dålig förälder, varför gör jag inte mer/annorlunda med vart och ett av barnen? Jag är en dålig kollega, orkar inte ens med alla sociala sammanhang ju och har alltför lite tid och ork över till att hjälpa andra. Jag är en dålig partner, vad gör jag för att förtjäna att bli älskad? Jag är kass på träningen, varför blir jag inte bättre? För någon som normalt sett identifierar sig mer med epitetet stark men böjlig så är ju hela begreppet skör rakt i motsats.

Jag tänker att det är ok att känna allt detta, men också att jag inte behöver lägga så mycket vikt vid det. Det är bara en dålig dag, eller kanske en vecka, och det är allt det är. Jag har sån tur, på så himla många sätt, och en sak jag har tur i (eller hur man nu ska säga) är att jag inte direkt verkar har några anlag för depression. Inte ens när jag var utmattad var jag deprimerad, vilket såklart hjälpte massor.

Däremot måste det vara ok att känna sig deppig (vilket i mitt huvud inte är samma sak som deprimerad) ibland. Men man behöver ju inte låta det ta så stor plats, liksom.

Just nu känner jag mig så himla trött, ingen träning som har piggat upp, en seg liten förkylning som stökar, ganska mycket stora sociala event på jobbet och så värst av allt – mörkret som kryper sig på tidigare och tidigare. Inte alls konstigt att känna sig deppig, ändå blir jag överraskad. Det jag allra helst vill är att sitta uppkrupen i en famn och bara låta någon annan ta hand om mig för en gångs skull, men en vardagkväll som 3-barns mor så finns det på kartan – det är alltid någon som behöver en.

Så, nu har jag terapeutat mig själv här en stund, nu ska jag ta en stor kopp te, en varm dusch och sen sätta mig i soffan och deppa lite. Kram på er!