Nu kommer det handla om kropp, träning och utseende, så är du inte på ett ställe där du känner att du vill läsa om det – hoppa över! Lååååångt inlägg blev det med.

Ordet för idag i utmaningen Fånga Februari var ”Yngre dagar”, så jag bläddrade lite snabbt runt i gamla fotoalbum jag kommer åt via telefonen. De äldsta bilderna jag hade där var från 2004 och de är i usel kvalitet, men jag tycker också inte alls om hur jag ser ut på dem. Det blev så att jag valde bilder från 2014 – det året då jag var i absolut toppform – men nu har det i två timmar malt runt en massa tankar i mitt huvud så nu vill jag, för min egen skull, samla ihop tankarna här.

Det var fantastiskt att vara så vältränad, jag som varit en soffpotatis sedan den dagen då jag kom på att jag kunde välja att inte simträna mer (alldeles för sent rent mentalt, om än inte fysiskt) när jag var typ 16-17 nånting. Små ansatser hade väl gjorts, men efter några pass eller så, så slutade jag alltid. Men nu, nu hade jag tränat och tränat på ATT träna i kanske 2-3 år och nu var jag verkligen på TOPP. Superstark – kunde göra 5 pullups tex och körde högintensiv träning utan att det var några problem. Jag hade dessutom under det senaste året kört en stenhård linje med mycket protein, lite kolhydrater och verkligen maxat en näringsrik men kalorifattig kost. Jag kände mig stolt över mig själv, stolt över att jag gått från soffpotatis till vältränad, stolt för att jag var stark och stolt för att jag för första gången i mitt liv tyckte min kropp var fin. Just den biten var en fantastisk känsla, och jag kände att jag hade kontroll (liiite varning på den) över mitt eget liv.

Men självklart kom det inte av sig självt, jag tränade på lunchen 5 dagar i veckan och jag tränade 3-4 pass i veckan utöver det. En stor del av hjärnan hade dessutom alltid MATEN i fokus – så fort jag börjar tänka att jag ska göra NÅT med min kost så blir hjärnan helt besatt, mycket otrevligt. Allt detta tog såklart enormt mycket tid – och kanske framförallt tid som jag tog från maken, men även barnen till viss del. Och ja – en mamma har ju rätt till egentid, och en mamma som mår bra är en bra mamma till sina barn – men att hålla DEN formen, det tar alldeles för mycket tid och energi för att man ska kunna hålla i någon längre tid. Eller ja, åtminstone om du vill kunna leva ett någorlunda normalt liv och ha din familj kvar.

Men som sagt, jag var himla stolt över mig själv att jag faktiskt kunnat ta mig ända dit jag var, att en vanlig soffpotatis faktiskt KUNDE träna så man fick rutor på magen (heeeeelt sjukt, men ett kort tag hade jag faktiskt det). Förstod dock redan då att det här inte var en hållbar livsstil, och efter jag födde Filip 2017 så försvann all ork och egentid så som den gör när man har små barn, och jag återgick till soffpotatisform, delvis även för att jag helt hade tappat lusten till att styrketräna på egen hand – det som varit framgångsrikt innan.

Sen testade jag lite crossfit, med jobbet, och DET var ju himla kul ändå! Eller, egentligen var det inte så mycket crossfit över de passen vi körde då, men det visste jag ju inte, utan det var mer funktionell träning. Askul och det var roligt att få lyfta tunga saker igen, även om det samtidigt var otroligt deppigt att börja från NOLL, när jag visste hur stark jag varit. Tung, svag och med noll kondis – och efter ett tag kände jag att jag faktiskt behövde anmäla mig till att träna mer, inte bara ett pass i veckan med jobbet. Så jag anmälde mig till introkursen en sommar, körde den tre kvällar och *PANG* precis här slog utmattningen till…. Inte på grund av träningen, det var bara lite dålig timing. Jag bestämde mig i alla fall för att jag, trots utmattning, skulle ge mig själv chansen att få känna mig stark igen, så jag anmälde mig till crossfitklubben och började gå ungefär 2 pass i veckan. Problemet med att träna med utmattning har jag ju skrivit om ganska mycket, men för att kort beskriva det så känns det lite som att träna med typ influensa i kroppen. Det och så det faktum att ”gummibandet” man normalt sett har – dvs att man tar i, det blir jobbigt, men så kan man ändå ta i lite mer – HELT var borta. Tar det slut (och det gör det snabbt) så tar det tvärstopp, inget i hela världen kan få en att ”pusha” vidare. Det känner jag ju av nu med, ett tag där så hade jag liiiite gummiband, men nu med mitt senaste bakslag så blev det stumt igen.

Så, nackdelen med det här är ju att jag VET hur det kan kännas, vad jag KAN klara och HAR klarat, och nu klarar jag nästan ingenting i jämförelse. Jag är tung och har ingen kondis alls, men jag HAR i alla fall jobbat tillbaka lite styrka nu igen. Det är extra jobbigt att gå och träna när man hela tiden känner sig misslyckad jämför med vad man själv klarat innan utmattning, graviditet och annat.

Maten har jag jobbat extremt hårt med att koppla bort från träningen, det ska vara två separata saker och INTE att man minsann förtjänat nåt sött efter ett hårt pass, eller att man ska ”jobba bort det där onödiga man åt” i går. Mat är en egen grej, träning är en annan. Det funkar numer ganska bra, att hålla isär det (nästan jämt). Däremot är jag ju kvinna och över 40 vilket innebär att jag nog skulle behöva äta mycket mindre än jag gör idag, men jag känner hur otroligt lätt det triggar något som liknar en ätstörning om jag börjar fundera på hur och vad jag äter, och dit vill jag inte gå igen. Maken har framgångsrikt kört periodisk fasta ett par månader, jag funderade på detsamma men nackdelen är att jag blir så extremt frusen av det (ja, klart jag körde det när jag tränade så mycket med), så jag orkar helt enkelt inte ”ta striden” med min kropp om det. Men det är inte roligt när inte kläder sitter som man vill och man VET hur bra det kändes innan, och det är riktigt trist när man tränar och bara känner sig TUNG hela tiden.

Hah, med det här superlånga ”introt” ville jag egentligen bara komma fram till en slags annan poäng, men jag behövde liksom lägga upp premissen först.

Som jag skrev så var jag stolt över allt jobb jag lagt ner på träningen, stolt över att vara i form och lite stolt för att jag tyckte min kropp var fin. När jag inte varit så vältränad som jag var då (vilket alltså är typ alla andra år) så har jag i alla fall kunnat känna mig lite stolt över att jag gör ett bra jobb, att jag lär mig nya saker, utmanar mig själv och att jag utvecklas.

Men nu, jag vet inte. Jag har svårt att känna att jag har något värde för mig själv, jag orkar ju inte direkt nåt, jag har katastrofal kondis, jag är trött jämnt och är heller inget vidare stolt över den här, tyngre kroppen. Inte svarar kroppen på träningen heller, åtminstone inte som den ”borde”. Och som topping på den bajsmackan så känner jag mig virrig, glömsk, korkad och ofokuserad – så jag har liksom inget som tillför något här i världen, eller inget jag känner mig stolt över.

Det här ÄR inte en önskan att nån ska skriva att du är ju fin, eller du är ju duktig, utan bara ett försök att formulera hur svårt jag har att själv hitta ett värde i det som är jag. Jag vet ju att barnen behöver mig, jag är en ok förälder (om man inte frågar tonåringarna möjligen, men det är ju som det är) och någon form av maka i alla fall. Jag gör en massa nytta här på gården och har hyfsat framgångsrikt skött mitt arbete på energikontoret, men eftersom jag VET hur mycket större kapacitet jag hade innan utmattningen så är det jäkligt svårt att hitta någon stolthet i detta nya läget. Jag förstår ju också att all ambition var precis exakt det som drev mig in i utmattningen, det är inte det att jag vill tillbaka till att prestera på det sättet för jag vet vart det ledde – men förstår ni hur svårt det är att hitta ett egenvärde när alla enskilda delar i det jag förr kunde vara stolt över, nu inte längre finns?

Det här är inte alls något jag går runt och tänker på dagligen, men en liten ledsen känsla dyker upp i bakhuvudet varje gång jag tränar, jag undviker min spegelbild förutom när jag gör mig i ordning på morgonen och jag blir ledsen när min koncentration och mitt minne sviker mig på jobbet. Jag tänker att det kanske finns många som mig, och att det är så många olika saker i livet som kan kännas svårt – även när man har ett priviligerat liv som någon form av medelklass i Sverige. Eller så är det bara jag, som navelskådar in absurdum och som svamlar som vanligt.

Kram på er, i vilket fall ❤