Det börjar då verkligen närma sig jul, och det har då inte varit min favorit-tid de senaste åren, och förutsättningarna är inte kanon i år heller. Missförstå mig rätt, julafton ska firas med bror och familj, DET ser jag fram emot.

Det har varit ett av de mest påfrestande åren mentalt, och nu känner jag mig som min insida har manglats, stötts och blötts i en halv evighet, och jag är in i märgen trött känner jag. Varför är det så svårt allting, att vara människa, maka och förälder? Det enda som har känts enkelt och som det flutit på bra i år är jobbet, och det är väl tur det, med tanke på hur mycket tid man ändå spenderar där. Träningen går svajigt men kanske ändå med en svag kurva uppåt, om jag tar ett steg tillbaka och tittar på hela året.

Jag både längtar och fasar för jullov. Det ska bli skönt med jullov, men en långledighet med barnen tenderar också att resultera i en massa konflikter och det är det sista jag vill ha, men jag vill ju väldigt gärna ha positiv tid att hänga mer med barnen och göra trevliga saker. Vi får väl se. Vill så oerhört gärna att barnen ska ha en bra jul, men vet också att ju mer förväntningar/förhoppningar jag har, desto jobbigare om det blir en dålig jul eller ett dåligt jullov.

I princip alla paket är klara, och till helgen ska vi laga den mat som är vår uppgift att lösa till julbordet, det känns ok. På söndag firar barnen jul hos mormor, så då har vi hela dagen på oss att greja. Det blir ju jul i år också, oavsett.

Hur går dina tankar nu, en vecka innan jul?