Jag har behövt en paus härifrån, för att fundera över hur jag ska kunna blogga framöver. Den här bloggen har ju varit ett verktyg för att jag ska reflektera över saker och dela med mig av sånt jag känner är viktigt för mig, men nu när jag har två stora tonåringar så måste jag tänka om känner jag.
De har ju inte haft så mycket utrymme här ändå, men de påverkar ju såklart MIG väldigt mycket och det har varit svårt att skriva om nåt glättigt när det har varit konflikter, och jag kan inte skriva om dem eftersom barnen helt enkelt är för stora och har egen integritet. Det har också känts falskt att INTE skriva om hur jag mår om det påverkats av dem, då känns det som att det blir en oäkta fasad och det är inte det den här bloggen är till för.
Krickelin verkar ha hittat en bra balans – eller i alla fall skriver hon ju i princip aldrig om sina barn (de är väl ännu äldre än mina tror jag). Jag tror jag behöver hitta ett tonläge där de och deras ”påverkan på mitt mående” inte finns med här, utan att kanske helt tappa mitt eget. En balansgång i sig, när det hela tiden är tusen känslor och tankar i huvudet samtidigt.
Jag tror inte jag kommer länka mina inlägg på Facebook längre heller, ni som vill få notiser om inlägg får prenumerera eller använda nån tjänst för flöden (jag själv använder Feedly).
Detta är min sista hela semestervecka, får se om jag känner för att sammanfatta semestern lite sen, men det gör jag nog. Jag vill ju gärna SJÄLV kunna gå tillbaka och läsa det vi gjort om inte annat.
Tips eller åsikter om hur man hanterar balans med stora barn vs personlig blogg mottages tacksamt!
godatankar.com 
Hej Linda, och suck, skrev just ett LÅNGT svar som trycktes bort… Kortfattat; Jag är väldigt öppen på min blogg med att jag haft både utmattning, depression och har ångest, samt att vi har NPF-diagnoser i familjen. Vi har fyra barn f.ö.
Mitt sätt att hitta en balansgång i att vara väldigt personlig men samtidigt inte lämna ut oss för mycket, är att skriva med stor integritet, och naturligtvis barnens tillåtelse.
I går bråkade jag med ett av barnen och det fick mig att känna/tänka/gråta…Jag skriver inte med vem, har oerhört sällan skrivit ut deras namn, och foton är ofta tagna bakifrån/från sidan och/eller flera år gamla. Min grundprincip är att vem som helst ska kunna läsa utan att varken känna sig utpekad eller kunna hitta något ”hemligt” som kan användas mot oss. Man vet ju inte vem som läser. Att jag valt att blogga så öppet om våra utmaningar är dels för att jag är sådan som person, men också för att jag får höra att det ger andra mycket; det ger andra föräldrar hopp och/eller man kan känna sig mindre ensam om att tycka att livet gör ont emellanåt. Jag tycker om din blogg just för att du inte bara skriver om det som är bra, utan även nämner det som skaver, så hoppas att detta gav dig något!
GillaGillad av 1 person
Tack för input! Det är verkligen en balans, och jag ska försöka hitta den framöver. Tack för stöd!
GillaGillad av 1 person