Jag tar jobbväskan på min axel och kommer i sista sekund på att jag ska ha med matlådan med. Kliver utanför dörren, och temperaturen som ligger på 0 grader får mig att dra efter andan. Det är alldeles tyst och stilla, och bara mina egna steg på grusgången hörs. Solens första strålar håller på att leta sig upp och träffar än så länge bara trädtopparna på skogen omkring – betesmarkerna ligger täckta av frost och ett par meter ovanför svävar dimslöjor som ännu inte nåtts av solen. Varje litet grässtrå har ett fint lager av iskristaller, och jag måste stanna till och ta ett foto.

Jag sätter mig i bilen, och eftersom det är vägarbete längs E4 så tar jag gamla Grännavägen in mot jobbet. I bilen surrar mina morgonkompisar David och Linnea i P3. Längs hela vägen in njuter jag, av de milda färgskalorna på åkrar och ängar, dämpade av ett lager frost, och av de varma solstrålarna som sakta letar sig mot marken. Jag ser kor som står och puffar ut varm andedräkt där de står och har börjat beta sin frukost, jag ser åkrar som skimrar i frostnupet grönt, en del i varma jordtoner av brunt och en del i bleka rågtoner där det står kvar halm. Vindkraftverkens smäckra blad står nästan still, och ser nästan självlysande ut eftersom solen når dem först – och mellan dem flyger en flock stora fåglar vars art jag inte kan urskilja på långt håll.

När jag kommer till Kaxholmen blir det rent magiskt, eftersom det ligger ett tjockt, dansande lager av dimslöjor över Landsjön, och solen når precis de översta små vipporna av dimma. Jag önskar jag haft en kamera med mig, och massor med tid att stanna, men bestämmer mig i alla fall för att försöka fånga morgonen i ord. Väl ute på motorvägen går sträckan förbi alla de segelbåtar som ännu ligger i hamnen, i stilla vatten. Längs med trädgårdar och planteringar jag passerar börjar färgerna precis skifta mot hösttoner, här ser jag ingen frost ännu.

Jag är så tacksam för att vi bor på vår gård, och även tacksam för vägen till och från den – det ger ett helt annat lugn än att köa i stadstrafik. Jag går lite på knäna just nu känner jag, och maken med, och då ger ändå den här halvtimmen en stunds vila. Det är en av mina bästa egenskaper förresten, att jag på riktigt SER allt vackert omkring mig, och verkligen njuter av det. Jag önskar er alla den förmågan, och hoppas ni har möjlighet att njuta av den fantastiska naturen just nu – jag hade själv velat ta ett par dagar ledigt för att göra just det, men det är inte läge just nu.