Vips så gick det över en vecka sen jag skrev sist. Och vad har då hänt den veckan, något speciellt? Nej absolut inte, men nu har ”utesäsongen” börjat, vilket innebar att vi var ute hela helgen och ”vårstädade” på gården. Jag kunde, i vanlig ordning, inte hålla mig helt utan har klippt ner det värsta på perennerna som börjat få nya knoppar närmast marken, men har bara plockat bort ”pinnarna” jag klippt bort så löv och annat bös får ligga kvar för lite skydd. Grenar, pinnar och sly har samlats i en hög och ska eldas, när (om) det blir vindstilla någon dag.

Det är oerhört hoppingivande att kolla nära i rabatterna nu, för även om det mesta ser brunt och dött ut när man bara kollar ut så kan man hitta en hel del tecken på liv nu. Både i växtform och i form av insekter som kravlar sig fram – såg till och med ett par fjärilar i lördags. Tulpanerna jag satte i de nedsänkta lådorna på altanen verkar ha klarat vintern och har börjat titta fram ur täcket med gräsklipp som ligger som skydd, hoppas nu att inga rådjur får för sig att det är någon form av buffé.

Sist jag skrev så hade jag väl också precis börjat andningskursen va? Nu har jag kört den i en vecka, och i torsdags fick jag ett ryck och tog mig ut i löpspåret på ÖIS för att testa om det möjligen kunde bli någon skillnad. Jag har ju alla år hävdat att jag inte kan springa – eller i alla fall inte samtidigt som jag andas – och det visade sig att det var en helt korrekt bedömning, att det berodde på andningen alltså! Nu ska vi vara ytterst transparenta här, det här var typ första löprundan jag testade på nästan 13 år och jag är och förblir ingen löpare, men det var en VANSINNIG skillnad i hur jag upplevde min långsamma joggingrunda den här gången! Först tog jag det verkligen sådär löjligt långsamt som jag blivit rekommenderad, och jag varvade med att gå korta sträckor hela rundan – jag är inte dum ändå och är det första löprundan kan det ju vara rimligt att hålla sig LUGN. Men vilken skillnad, jag kunde hela tiden andas – med HELA lungorna, inte bara panikartat närmst nyckelbenen – så pass mycket att jag faktiskt kunde se mig omkring i naturen, och till och med kunde höja tempot lite.

Det är svårt att förklara vilken enorm skillnad det blev utan att bli antingen idiotförklarad eller låta som att jag gått med i nån sekt jag vill förmedla vidare, men jag var så glad när jag åkte därifrån att jag nästan studsade fram! Sen är jag tung och långsam, jag kommer nog aldrig vara en ”löpare”, men jag kände ändå att jag absolut skulle kunna ta mig runt 5 km utan att dö nu – till skillnad mot när jag fått dödsångest redan vid de 800 m vi ibland kört på träningen när jag inte kunnat andas.

Har också sovit lite bättre i veckan, det ingår ju också en del stressreglering förutom kapacitetsbyggande i kursen, så det enda jag känner är att det här kan vara nåt av det bästa jag investerat i för mig själv! Har ju börjat använda hela lungorna, inte bara den översta fjärdedelen, och det är lite som att en hel värld har öppnat sig. Bästa 1000 kr jag spenderat! 2½ vecka kvar med, men sen är ju tanken att jag har tekniken och metoderna med mig resten av livet, att plocka fram vid behov när det behövs.

I övrigt känner jag att jag har en svacka i träningen, den känns tung och har varit himla slitig på sistone, i samband med att det varit open-tävlingar. Fick en insikt häromdagen att jag inte alls är förtjust i de övningar som mest förknippas med crossfit (burpees, pull-ups, box hopp mfl). Jag gillar styrkedelarna som vi kör på Strongman på lördagar, och skivstångsgrejorna vi gör, men egentligen inte det högintensiva som kännetecknar Crossfit. Nåväl, det får rulla lite till så får jag se hur jag gör, jag vet ju att jag behöver träna för att må bra, och att jag inte har lusten kvar att ”gymma själv”.

För att återgå till veckan som varit så var det ju lite kall snålblåst hela helgen, så det blev inte så mycket kaffe i solen, men det hann jag ju faktiskt med tidigare i veckan – och det blir snart mer hoppas jag!