I veckan skrev Sara Rönne ett mycket läsvärt inlägg om att Analogt är status. Jag tycker du ska gå in och läsa det, men här kommer ett kort citat som fångar kärnan av hennes inlägg:
Det analoga behöver alltså inte bli vanligare i praktiken för att få högre status. Vi kan fortsätta leva högdigitala liv och samtidigt börja beundra människor som verkar mindre beroende av det digitala. Det är inte nödvändigtvis en återgång till ett analogt liv vi ser, utan en förändring i vilket liv vi aspirerar till.
Sara Rönne
Utifrån mitt eget perspektiv så håller jag med. Jag är t.ex. lite förvånad själv över hur extremt snabbt en AI-bild tappade sitt värde för mig, precis när de kom var det lite ”wow” och det var imponerande hur snabbt de blev fotorealistiska. Nu är AI-bilder ofta så bra att det inte går att skilja från verkligheten, men de föder också NOLL intresse från mig. Ett kul klipp på en katt? Jätteroligt, om man inte får reda på att den är AI och därmed tappar ALLT det roliga. Ett banalt exempel men ändå kanske det man allra oftast stöter på?
Jag tror att jag har en relativt nyanserad bild av AI, det är lätt att se att det finns så många fantastiska saker den kan hjälpa till med. Jag tänker också att click-bait rubrikerna om ”här är alla jobb som försvinner när AI tar över” är väldigt enkelspåriga – det är inget nytt att yrken ändras och försvinner med ny teknik, även om vi inte sett det i den här takten innan – och det ger ju heller ingen tröst åt exakt den personen vars jobb försvann. Men jag ser ju också att kriminella har tillgång till samma teknik – fast utan de restriktioner som ”den ordnade” delen av världen har. Men det är något annat, det var inte det jag tänkte skriva om idag.
Oavsett vilket område man tittar på – politik, klimat, säkerhet, AI – så är väl det enda som går att konstatera att omvärlden kommer förändras MYCKET och under relativt lång tid. Och kanske är det även det som gör att vi söker det som känns tryggt och ”långsamt”, såsom mänskligt hantverk av olika former. Det kanske finns en tröst i tanken att ”det här kan ingen AI skapa”, eller så är det bara så att vi är utmattade av utvecklingen och allt som sker runtomkring och bara behöver få pausa i något med mer hjärta än teknik.
Jag vill väldigt gärna tro att Sara Rönne har rätt i sin spaning, det känns mer mänskligt än motsatsen. Jag tror att många både letar efter, och har ett stort behov efter, ett lugnare tempo och en känsla av att grunda sig, speciellt när vi står inför en omvärld som kommer vara föränderlig på en skala vi inte är vana vid. Sen vet jag inte om det i praktiken kommer bli så, det är inte lätt att stå emot hela omvärlden när den rusar på. Lite på tal om det förresten, jag har en ny strategi för hösten/vintern, men det får jag berätta mer om i nästa inlägg. (Som ni ser så verkar lusten att blogga återkomma lite när tempot skruvas ner och hjärnan får luft att vara kreativ).
