När vi var på SPA förra helgen, jag och maken, så låg vi inte BARA och gottade oss i en pool. På söndagen hade jag önskat att vi skulle klättra i Höghöjdsbanan i Isaberg, och eftersom det var strålande höstväder så blev det ett lyckat beslut.

Jag tycker att det är barnsligt kul med höghöjdsbanor, att få klättra mellan träden i flera timmar sådär. Men, jag ska också tillägga att jag är ganska ordentligt höjdrädd – MEN, så länge jag har en klättersele på mig så KAN jag hålla nerverna i schack, även om det går åt en hel del energi på det. Vi hade i alla fall riktigt kul, trots ett lite segt avslut när vi hamnade bakom ett stort gäng som tog evigheter på sig – lite för att det också känns lite ”förbjudet” att bara åka och göra en så kul grej två vuxna sådär? Jag har gjort det ett par gånger med barnen, och nån gång i nåt sammanhang (ev jobb) som jag inte minns exakt, men det kändes faktiskt befriande att bara bestämma sig för att vi kunde göra det utan att ha någon särskild anledning med.

Så vad vill jag säga med det här? Jo att man inte måste vänta in ett firande av något, ett stort kompisgäng (as if) eller något annat för att hitta på såna här roligheter, det går visst alldeles ypperligt att ha kul ändå!

PS, det var dock sjukt läskigt när träden svajade när den andra tex åkte linbana, eller när man skulle ”själv” hänga i ett handtag och åka över någonstans. Men jag gjorde det, hurra för mig!