Krickelin skrev ett inlägg idag som verkligen satte fingret på något som skavt i mig ett tag. Det handlar om ängsligheten som kommer, om att man alltid känner att man behöver tillägga -”men det finns ju många andra som har det mycket värre”.

”Det blir svårt det där när ens egna svårigheter i den lilla cirkeln runt ens person inte får pratas om eller ta plats i rummet för att det finns större problem i världen. Kanske gör det att man tystnar och redigerar sig själv så mycket så man krymper ihop till en influencer som bara delar recept och bilder på blommor. ”

-Krickelin 

Det som fick mig att börja fundera på just detta var faktiskt Underbara Claras podd om det självupptagna skrået influensers, där hon spyr lite galla över hur självupptagna främst influenser är när de skriver att de ”har ont i magen över nattens valresultat” eller ”känner att det känns tungt att Ukraina är i krig”. Hennes motivering var att det är så självupptaget att berätta att man får ont i magen när folk faktiskt DÖR i krig, det är bättre att man GÖR något aktivt. Jag håller inte riktigt med henne, eller jo, jag tycker såklart att det vore kanon om alla skred till verket i konkreta handlingar när något är fel – men jag håller inte med om att man inte ska få säga att man mår dåligt över saker som händer.

Jag mår dåligt över en massa saker, att vi snart har en regering med SD, att Putin aldrig kommer erkänna sig besegrad och kanske till slut tar till den värsta ”lösningen”, att energipriserna kommer svida i min plånbok i vinter och kanske göra så folk får gå från sitt hem, att matpriserna kommer orsaka detsamma, att en ny pandemi med ett mycket värre virus skulle kunna stå precis runt knuten utan att vi vet det, att forskarna skickar en raket för att styra om en asteroid för det ”är ett reellt hot” och att *någon* börjat nafsa på gränserna till svensk territorium genom att spränga gasledningar. Över alla dessa anledningar ligger den största – att vi redan passerat en hel del ”tipping points” för klimat och miljö och att därmed konsekvenserna kommer bli enorma till och med om vi på något sätt kunde få världen att ställa om precis just NU – samtidigt som det faktiskt på något sätt fortfarande finns HUR många människor som helst som fortfarande hävdar att klimatfrågan bara är humbug?!

Så ja, det finns gott om anledningar till att må dåligt och jag tycker att man ska få säga det. Det betyder inte att jag vill ta fokus från katastrofen och vända den till något som handlar om min maghälsa, som Underbara Clara verkar syfta till, utan det handlar om att jag SER att ni lider och har det svårt, och det gör mig ont! Det innebär inte heller att jag INTE gör något konkret, jag stöder de biståndsorgan jag tycker jag kan, jag jobbar ju konkret med mitt jobb för miljön och nej visst, Putin känner jag inte att jag kan göra något åt i allmänhet. Att jag talar om att jag mår dåligt över SD är andra största parti betyder inte att jag vill att ni fokuserar på MIG, utan att jag på något sätt vill utrycka stöd och ge en röst till alla er som känner som mig. Lika lite är det självcentrerat som att säga till någon att man beklagar dennes sorg vid en anhörigs bortgång och säga att man är ledsen för dennes skull – jag uttrycker medkänsla även fast det inte är min anhörig som dog.

Jag kan själv känna att ängsligheten att utrycka sina egna små futtiga problem inte ger positiva effekter. Ska vi som bloggar sluta skriva om våra vardagsproblem eftersom andra har det ju mycket värre så blir ju vårt innehåll både tomt och falskt. För även om jag har ont i magen av alla anledningar jag rabblade upp, på ett övergripande plan, är jag ju en människa som till vardags är rätt glad och emellanåt har skitproblem som att bilen strular. Att skriva en förklarande ”jag vet att så många andra har det värre” hjälper ju inte ett smack – och jag VET att jag själv gjort mig skyldig till det en massa gånger i syftet att liksom meddela er att jag är minsann inte ignorant till andra som har större problem. Men effekten blir lite att vi censurerar oss själva, jag har ju fördelen att ha min blogg helt privat och på hobbynivå utan några måsten kopplade till den, men det är ändå en viktig plattform för MIG att skriva.

Jag vet att ni inte är dumma, jag har smarta läsare och ni kan hålla två saker i huvudet samtidigt. Jag vet också att ni är vana vid att den här bloggen hanterar både högt och lågt helt omvartannat, beroende på vad jag känner för att skriva för i just denna stund, så därför tänker jag egentligen bara tala om att jag tänker fortsätta ha det så. Jag tänker fortsätta berätta om mina sketna vardagsproblem för det får MIG att må bättre att skriva om dem och kanske nån av er att må bättre av igenkänning, men när andan faller på så skriver jag kanske några rader om de stora frågorna med, oavsett om jag får ont i magen av dem eller ej. Men hörni, ser ni att jag ängsligt drar mig undan och ursäktar mina ”småproblem”, så får ni ryta till åt mig! Ok?!