Jag har en liten nisse här bredvid mig, de ringde från dagis i går för han hade blivit snuvig. Och ja, han har väl antagligen fått förkylningen jag och storebrorsorna hade förra helgen helt enkelt. Mysigt att ha bara honom hemma en stund (eller ja, maken är ju hemma men han jobbar ju hela dagen) och stressande att inte hinna jobba – som vanligt med andra ord. Han är sådär lagom sjuk, lite feber och snuva så han orkar inte supermycket, men han mår inte direkt dåligt.
Planen för dagen är att klä granen, men det blir nog inte förrän brorsorna kommer hem. Sen är det på spåret i kväll – just nu är jag glad för allt man kan hänga upp veckodagarna på och som gör att de skiljer sig åt lite i grådasket.
Hoppas kunna komma ifrån så jag kan träna i eftermiddag med, för jag har en spänningshuvudvärk som kommer från axlarna som heter duga känner jag. Kunde inte träna förra fredagen, egentligen är absoluta minimum för att jag ska må vettigt två gånger i veckan, men nu var det två veckor sedan sist och inte ens Ipren tar bort den här huvudvärken.
Det blir nog fler inlägg under dagen, när jag känner mig pratsjuk, gissar jag 😉
Som vanligt så är det i juli vi gör mest saker, man är ledig, vädret är oftast bra (även om det var väldigt halvdant i år) och det finns mycket aktiviteter att välja på. Så vad gjorde vi då?
Jo, vi var ute och paddlade kanot med hela familjen på Stråken, och lite senare med bara de stora barnen i Bunn.
Vi fick ett fantastiskt erbjudande om att få låna ett sommarhus av Tobbes ”sommar-mamma”, där vi spenderade en fantastisk långhelg:
Sen var det dags för den enda lite mer planerade aktiviteten denna sommaren, ett par dagar på Österlen med kusinerna!
Efter det blev det mest små-utflykter, som till Omberg.
I trädgården växte det så det knakade…
Juli blev augusti och nu kom betydligt trevligare väder, lagom till semestern var slut såklart. Trädgården fortsatte leverera får man ju säga.
Och skogen gjorde detsamma, för vi plockade en jätteomgång med sommarkantareller!
Jag kände lite ångest efter en sommar som inte erbjudit den semester jag velat och behövt ha, så i augusti passade vi på att göra om i hallen.
September kom, och vi fortsätter döva lite ångest med renovering av sovrummet med…
Vi tog en minst sagt prövande vandring hela familjen på Bauerleden.
Men det bästa den här månaden var att hälsa på min lilla brorsdotter!
Oktober drog in, och det blev inte så många aktiviteter längre. Jobbet har varit ganska stressigt stora delar av året och är det nu med, eller stressigt kanske inte är rätt ord men jag känner en stor press på att inte göra fel, så jag är ganska mentalt trött (även nu). Men lite gör vi, vi tar tex med mini på en stunds utflykt på Hökensås, det började katastrofalt men blev helt ok sen ändå.
Det har varit en ovanligt deppig och ångestladdad höst ser jag nu, när jag tittar tillbaka. Men lite utevistelser hjälper till att lätta på klumpen i magen.
Sen kom november, även årets i vanliga fall deppigaste månad, och inte superkul i år med covid och allt heller. Det händer inte så mycket, men jag stickar mig en gosig halskrage och ett par vantar, använder dem faktiskt massor!
Sen går vi ju faktiskt vidare med en tanke vi haft så himla länge, att skaffa hund. Beslutet är inte 100 klart ännu, men vi har fått träffa en fantastisk uppfödare och hennes fina hundar – och faktiskt ska vi få låna hem den här sötnosen till helgen (bild lånad från Xoloannes sida)
Och december då? Tja, vi är ju mitt i denna totalt genomgrå månad, bredvid mig har jag en förkyld hustomte som fick komma hem från dagis och i morgon blir det VAB. Vi får väl se vad månaden har att komma med i övrigt…
…så börjar dagens julkalender från Kajson egentligen. Men jag måste säga att jag har inte alls lust att skriva om det. Det är tillräckligt mycket som är skit ändå med pandemi och allt, jag tycker vi tar och skriver om något roligare istället? Vi tar en ny rubrik:
Jag älskar när människor…
…gör fina saker för varandra utan att bry sig om vad man får tillbaka. Sånt som gör mig riktigt jäkla glad är när man hör eller läser om ”pay-it-forward” som ju egentligen bara handlar om att man gör goda gärningar så de sprider sig vidare. Det kan vara så små saker som gör ens dag ändå, och jag tycker man blir så glad själv om man kan göra något litet för någon annan. Har man tur får man en kram tillbaka och vad kan vara bättre?
Jag älskar när människor bjuder på sig själva, när man har självdistans och känner sig så säker i sitt sällskap att man kan visa sina brister utan att bli dömd.
Ibland tror jag att jag saknar kramar mest av allt. Hade jag inte haft familjen att krama på hade jag tynat bort för längesedan.
Jag älskar att se gamla människor som är kärleksfulla mot varandra, ett par vithåriga pensionärer som håller hand gör mig numer så gråtmild att det är nästan fånigt (vad händer med en när man får barn egentligen?)
Från den film som har det värsta (och på ett sätt bästa) introt i filmens historia – Upp. Det räcker ju att man hör musiken för att man ska vilja brista ut i gråt.
Jag älskar att se och läsa om glada saker, ni vet som såna filmklipp där de visar hur ett barn kan höra för första gången med hjälp av ett inplantat – hur en klass har samlat in pengar till nya skor till en lärare i ett land där det inte är självklart att man har hela skor – eller hur någon får en present de bara kunnat drömma om.
När mycket känns jobbigt, stressigt och tråkigt känns det som att jag BARA vill se snälla och roliga saker, min tolerans för annat är på NOLL. Jag fixar inte att läsa om människor på flykt eller våld i hemmet, djur som far illa eller gamla människor som inte kan träffas pga pandemi. Ge mig fluffiga djur och ytliga fånigheter, jag skänker pengar lite där det känns bäst men sen fattar jag exakt hur priviligerad jag är som inte MÅSTE tänka på all skit som händer. Och jag orkar inte det just nu.
Tyckte inte dagens julkalenderinlägg var så roligt, så jag tänker att jag istället ska ta och börja sammanfatta det här året lite.
Det har ju liksom varit ett år utöver det vanliga, det kan man väl säga. Men hur började det?
Vi inledde året med VAB nästan hela januari, i ett riktigt grått och trökigt skitväder, för någon vinter blev det ju inte på riktigt. Jag var grymt sugen på att växla upp med lite mer odling, så redan i januari stod det tomatplantor under växtbelysning i vardagsrummet.
I februari tror jag Filip peakar sin absolut pillrigaste period, herregud det gick inte att titta bort en sekund. I backspegeln nu så är han ju faktiskt mycket lugnare nu ändå, så himla skönt, och så är han väldigt rolig med allt prat nu med.
Vi försöker hantera tristessen av den uteblivna vintern med att fixa lite inne, det blev ny soffa och så fick Lukas rum ett ordentligt ansiktslyft.
Om vi klarade februari utan VAB så var vi inte lika tursamma i mars, tror vi var sjuka i omgångar nästan hela månaden. Covid kom till Sverige och det kändes ogreppbart och långt borta ändå, men vi påverkades inte så mycket. Jag odlar och odlar (lite väl tidigt skulle det visa sig) och fina små tomatplantor sträcker sig mot det lilla dagsljuset.
I trädgården planeras det för sommaren för fullt.
April och jag är lite deppig efter den sega vintern, lite mycket att göra på jobbet och så pandemi-läget. Jag lagar mat och bakar en del, det är ju ändå påsk, och den här klassiska påsk-tårtan fick en plats på bloggen.
Annars är det mycket fokus på odling, det är lite nytt och känns väldigt kul att fokusera på i en annars lite grå vardag. Nu när jag tittar på bilderna känns det orimligt långt bort, men förr eller senare är ju vintern förbi och det är dags att odla igen. Bäst i april var annars vår heldag i Isaberg, på höghöjdsbanan!
I maj gör vi det bästa av restriktionerna och spenderar så många helger som möjligt på vandrande fot, bland annat på Västanåleden.
I slutet av månaden åker vi på vår inbokade ”glamping” som blev allt annat än glamourös pga skitväder, kyla och regn. Men det var ju en upplevelse ändå.
Sen kom juni och bjöd på kanonväder, och det blev en helt annan och mycket trevligare period. Vi var bland annat i Borås djurpark…
…och på altanen var det varma sommardagar i grönskan som hägrade.
Tyvärr får vi ställa in vår planerade semesterresa till Tyskland, den vet jag inte när den kommer bli av. Månaden avslutas med ett armbrott för O som kör omkull med cykeln, men 2 veckor med gips är ju ändå överkomligt.
Det var en del av första halvåret 2020, ett år som inte riktigt blev som det skulle kan man väl säga, och då är vi ändå i mångt och mycket skonade från allvarliga konsekvenser av Covid.
Det första jag är när jag är modig är utvilad och i en bra fas – för modig tar mängder med energi och det går inte alls så bra när man känner sig lite deppig eller bara trött och stressad.
Det är lite roligt ändå, för när jag ser rubriken så ser jag framför mig en liten version av mig själv (alltså som ett barn, inte som en minivuxen) som lite trotsigt sträcker fram hakan, kanske lägger armarna i kors och minsann tänker försöka sig på det här svåra, fast hon samtidigt väntar sig så mycket kritik och mothugg. Konstigt egentligen, alltid när jag gör något som jag kanske kan anse vara modigt så förväntar jag mig mothugg och motargument så till den milda grad att jag oftast har en hel arsenal svar uttänkta i förväg – men det är ju i princip aldrig det kommer mothugg. Man kan ju tycka att jag borde lärt mig så här dags?
Man kan ju vara lite modig när man går i höghjödsbanor med, om man är lite höjdrädd.
Det modigaste jag gjort i mitt liv har varit de stora besluten – att bygga hus, att starta eget, att byta jobb, att skaffa barn och så att byta bransch då. Det är sånt som har krävt en stor energimängd och mycket tankearbete bakom. Därmed är det inte sagt att det inte gått fort i vissa fall, för i princip alltid går jag på magkänslan när jag gjort en första analys om det är rimligt att göra det jag tänkt mig.
Man kan vara modig när man väljer att testa att tälta med man och tre barn med.
Tex nu, när vi funderar på hund, så är det ett beslut som för mig själv går under kategorin ”modigt” – och därmed är jag också beredd på en massa åsikter, som i princip inte kommit alls. Sen kan väl folk hålla inne med dem, men ändå. Att skaffa hund skulle vara modigt just för mig, för jag kan inte helt relatera till det och beslutet påverkar en stor del av mitt liv. Men mitt lilla barn-jag som jag ju ser framför mig, hon hade jublande glatt stuckit fram hakan om hon fått möjlighet till en hund, och så fel kan hon väl inte ha?
Det krävdes mod för att komma över rädslan att sparras mot någon annan också. (PS, shoutout till vår ekonomi-Erik 😉 )
I mångt och mycket tycker jag att jag är mycket bättre på att vara modig nu för tiden, det har liksom tvingats bli så i det här jobbet, jag måste nästan varje dag ansvara för eller fatta beslut runt sånt som jag tycker är svårt och läskigt, men jag blir också stolt över mig själv när det går bra (och jätteledsen när det inte blir så bra som jag tänkt mig, men det är ett annat inlägg). Jag befinner mig typ alltid i utkanten av, eller utanför, min komfort-zon. Däremot gör kanske det att det finns mindre ork till att vara modig hemma, och kanske är det därför det känns ovanligt svårt att besluta sig om hund, jag gör liksom slut på all modig ork på jobbet.
Det krävdes mod för att skaffa det där tredje barnet överhuvudtaget.
Det som känns modigt för en är självklart för en annan, och det kan vara bra att ha i bakhuvudet när man ser någon kämpa med ett beslut eller steg man kanske själv inte tycker är så stort. Glömmer det själv titt som tätt, så påminner även mig själv härmed. Vad är modigt för DIG?
Dagens rubrik i Kajsons julkalender är ”något jag vill skapa nu”, och jag måste säga att ett bra tag stod det helt still i huvudet på mig. Men sen kom jag faktiskt på att jag faktiskt HAR en hel del skaparlust just nu, jag har bara inte tänkt på det!
Dels så är jag så himla sugen på att fota lite mer – något som dock är rätt jäkla svårt när det bara är TYP ljust i några timmar mitt på dagen. Men när jag jobbade hemifrån i fredags tog jag en kort frukostpromenad och lyckades faktiskt få till inte mindre än två bilder från en halvdan mobil, de flesta har nog redan sett dem på Instagram, men ändå:
En fin ladugårdsdörr vid Klämmestorp…och den lilla ”sjön” vid början av Hallbyleden.
Sen har jag ju stickat mina Lovikkavantar, och skulle nog kunna tänka mig att sticka ett par till om jag bara kommer åt att köpa garn någon gång.
Och idag gjorde jag något jag inte gjort på säkert 25 år minst, jag målade två julkort som ska skickas till närmsta familjen, det kändes grymt ovant men är väldigt kul – när man väl bara släpper all prestationsångest och bara gör just det som känns roligt. Hade kvar lite gamla akrylfärger i en pyssellåda – hälften hade typ torkat i hop, men det gick ändå.
Tydligen är ändå tristess bra för kreativiteten, att ha tråkigt gör ju att hjärnan faktiskt får möjlighet att komma till ro en stund. För det är ju ändå så, att ska man känna att man har tid att sätta sig med nåt sånt här ”onödigt” så måste det ju finnas ganska mycket tid över, annars prioriteras det ju liksom bort först av allt.
Mer tråkigt blir det väl delvis i veckan med, jag är ju lite snuvig och har halsont så jag ska testa mig i morgon – fast det känns samtidigt så fånigt för i vanliga fall hade jag knappt reflekterat över det. Sen är L också ganska ordentligt snuvig och hes, så frågan är om jag ska försöka få med mig honom med, han får i vilket fall stanna hemma från skolan i morgon. Nu är det däremot dags att lägga sig i soffan en liten stund tror jag bestämt. Kram på er!
Herregud, så jag saknar mina vänner. Framförallt K, T, Å och M. Det är ju inte som att det har varit lätt att få ihop träffar ens innan pandemin, så mätaren låg ju i botten redan när året inleddes, och nu har jag kört på ångorna länge.
Men som sagt, det är ju inte bara nu, alla kompisar har ju precis som vi flera barn, och alla är i lite olika åldrar med, så det är inte okomplicerat att hitta tider att träffas.
Det jag saknar mest är bara att få hänga och tjöta, fika eller ta ett glas bubbel, så länge att man har tid att gå förbi ”vardagssakerna” som ändå behöver stökas över och sen prata lite mer. Att man inte få fylla på ”pratet” med vänner gör nog sitt till att det är jobbigt att jobba hemifrån med, saknar så lite småsnack, snälla pikar och humor.
Tycker inte att helger är så roliga nu för tiden. Det blir ju bara samma sak, man går nån promenad, lagar mat, fikar och väntar mest på att kvällen ska komma så man kan sätta sig framför ett spel eller nån TV-serie och bara låta tiden gå liksom. Det är mot ALLT jag tycker är viktigt – jag vill ju kunna ha små saker att se fram emot, att planera in, och göra – som gör att dagarna INTE flyter ihop till en grå massa.
En grå bild från en grå helg.
Det är ju som det är, och det är lika för alla, men jag tycker ändå det är så deppigt.
Ja det här inlägget handlar lite om hur man ställt om sitt arbetsliv – med tanke på pandemin. Där känner jag mig väldigt förskonad, och är framförallt glad för att jag inte jobbar på Elmia längre eftersom hela mässbranschen tvärdök – tänker på gamla kollegor 😦
Byggbranschen har än så länge klarat sig rätt så bra känns det som, och personligen har jag haft MYCKET att göra hela året. Vi träffar ju en del folk, men det är normalt sett inga problem att hålla distans och vi träffas ju oftast inte mer än 2-4 st åt gången. På kontoret är det också lugnt, de som har administrativa jobb jobbar nästan uteslutande hemifrån, vi på byggservice jobbar oftast på kontoret. Däremot inte just nu då, eftersom jag är lite förkyld, då är det bra att mycket går att lösa hemifrån med. Det tråkigaste just nu med pandemin är att man inte kan göra de där roliga extra-sakerna på jobbet, som att ha julfest, äta julbord och gå på AW, det saknar jag absolut samtidigt som det ju ”bara” är extra-saker.
Att jobba hemma underlättas ju enormt av att hantverkare mm kan skicka bilder på det som pågår och behöver hanteras! Tacka vet jag smartphones!
I kväll har maken julfest med sin avdelning – digitalt såklart. Så vi övriga har underhållit oss med att dekorera pepparkakshus 🙂 Tobbe hade köpt en burk med 10 mini-pepparkakshus, och så gjorde vi dubbel sats kristyr. I år fick även Filip vara med och dekorera själv, vilket gick överraskande bra? Nästan inget kladd och hög koncentration, jag är grymt imponerad! En hel by blev det till slut, utan bråk (!!!!) och för en liten stund nu känner jag mig som årets mamma. Så roligt!
binary commentMan vet aldrig när det är sista gången man gör pepparkakshus med nån som är 14, bäst att dokumentera!En hel by blev det!Stor koncentration!
Hörni, jag hittade en julkalender ändå jag kan dela med er, Kajsons julkalender där det blir 24 inlägg på temat ”lärdomar under året”. Tänker att jag åtminstone hakar på vissa dagar, om inte annat så är det så väldigt kul att få skriva om sånt man kanske inte hade tänkt på att skriva om annars. Nu missade jag gårdagens, men vad sjutton, det är ju bara 2:a december så vi kör från idag 🙂
Hm, nu kan jag ju inte på rak arm säga att jag minns allt jag lagar, men ett av de recept jag faktiskt anammade pga hela familjen tyckte det var kanongott – och dessutom väldigt enkelt, var detta:
Vardagsrecept ska innehålla så få ingredienser som möjligt, helst ha ”inbakade” grönsaker som spenaten här då, och så måste åtminstone 4 av 5 äta den med god aptit. Filip får vi komplettera till när vi har fisk, han har verkligen inte gillat det sedan han föddes…
godatankar.com 