Nu kommer världens senaste nationaldagsrapport, men jag har verkligen inte orkat sätta mig och ladda över bilder från kameran förrän nu. Vi tog i alla fall en paus från gårdsarbetet och åkte till Gränna för lite god gelato och en stunds minigolfande – det tog typ hela dagen och sen var alla helt slut.
Det är verkligen fullt upp nu – på ett mestadels bra sätt. Undantaget var väl i onsdags när jag upptäckte röda strimmor från mellankillens skrubbsår på handen, och vi fick sitta på jourakuten en stund för att få penicillin – fast först efter det var skolgårdsfest pga första skolgårdsfesten på nya skolan.
Nya jobbet känns fortsatt himla bra, och även om jag såklart var trött efter en vecka så var jag inte så trött som jag var rädd för – gott tecken!
Annars är det mesta arbetet just nu här hemma på gården, hittills har helgen gått åt till att montera duschväggar i badrummet och göra annat fix där (ett sånt jäkla evighetsprojekt är detta satans badrum – ALDRIG mer!) varvat med att spendera så mycket tid som möjligt ute i vädret som ÄNTLIGEN gett en känsla av sommar! Vi fortsätter dra slingan till gräsklipparen, vi klipper gräset, rensar, trimmar (jag gick i över två timmar i går men det är INTE klart än, vi behöver röja området runt brunnen så vi blir av med brännässlor och åkertistlar (min nemesis).
Söndag förmiddag gick dessutom åt till ett lite mer annorlunda projekt, nämligen att avliva och ta tillvara på de tuppar som är överflödiga. Vi köpte ju dygnsgamla kycklingar (21) och då blir ungefär hälften tuppar – men det är alldeles för många tuppar för en hönsflock och de hade nu börjat slåss och stöka till det, så det var dags att ta ett gäng. Vi lämnar kvar 3 tuppar till de 10 eller 11 hönorna (svårt att räkna dem faktiskt), men vi behövde ändå ta ett litet gäng tuppar. Det är ingen favoritsysselsättning kan vi väl konstatera, men ska vi kunna ha egna djur på det sättet måste vi kunna ta hand om dem, och jag vill heller inte bara ha ihjäl dem och slänga dem – så nu kom Vanja från @Mittparadispajorden (instagram) och visade oss hur vi skulle göra för att till sist stå med en hel kyckling likt den ifrån affären. Stycka köpt kyckling har jag gjort en massa gånger, men det var bra att få handfast visat hur jag skulle ta ur dem och få bort fjädrarna. Nu är det betydligt lugnare och mer rofyllt i hönsflocken, och det känns bra!
Idag har vi ett tråk-projekt kvar i badrummet, sen ska vi ta en utflykt till Gränna för att kolla polkagrisar och äta gelato är tanken. Vi FÖRSÖKER sätta oss och pausa med både på dagarna och framförallt kvällstid när vi har kvällssol där vi har vår soffgrupp på altanen – gärna kombinerat med nåt kallt och gott att dricka. Inte dumt! Men det gäller att komma ihåg att pausa med, det är mycket som sak göras och det är roligt det mesta – då blir det lätt att man jobbar på lite för mycket. Förresten, mina tomatlådor är klara med, ska försöka sätta mig och göra guiden till dem idag!
Det blir mest någon form av summering just nu, det blir inte så prioriterat att sitta vid datorn när det är så härligt att vara ute…
I dag var andra dagen på mitt nya jobb – och det har varit två ganska olika dagar. Måndagens första halva spenderades på bussdepån på ljungarum för att bla kolla hur de tar ansvar för en mer hållbar kollektivtrafik genom att använda el- eller biogasbussar, återvinna regnvatten för att tvätta bussarna och en massa annat. Intressant och absolut inte något jag tänkt särskilt mycket på tidigare. Därpå var det lite avdelningsmöte och sen hann jag precis börja installera mig på kontoret lite kort. Idag var en heldag på Elmia (hej gamla arbetsplats, Jönköping är litet!) där det pratades om cirkulär hållbarhet och industriell symbios (vilket i princip innebär att man drar nytta av varandras ”avfall” och överflöd – tex kan överskottsvärmen från en glassfabrik värma andra industrier).
Ett litet tag där trodde jag att min klimatångest skulle slå i taket, men det kom även fram mängder med hoppfulla goda exempel och bra praktiska saker som redan sker, så då kändes det lite bättre igen. Rent generellt känns det ju himla bra i magtrakten att ha kanske ett uns möjlighet att påverka så miljön inte går åt skogen, även om det också märks att det inte direkt är snabba ändringar och beslutsvägar jag står inför. Kan fortfarande inte exakt förklara vad jag ska jobba med – hahaha! Det känns i alla fall bra, jag trivs med folket och det är en oerhört intressant ny värld att ta till sig.
Tyvärr har däremot helgens deppiga känsla legat lite som en blöt filt över både mig och maken, så jag har nog inte varit en sprudlande version av mig själv dessvärre. Himla sömnbrist med, Filip har varit SUPERkrånglig på nätterna sen en vecka tillbaka och vi har säkert varit uppe med honom. 3-6 ggr per natt – oklart om det är bara svårt att sova, mardrömmar, växtvärk eller nåt annat, men trötta är vi i alla fall.
Och bara som en kort passus till helgen, jag är jättestolt över mina barn på i princip alla plan och för mycket de gör – men vi är ju vuxna och kan ha två tankar i huvudet samtidigt väl? Jag gillar ju maken också i det allra mesta han gör – men det hindrar inte att jag blir vansinnig för att han kliver ur skorna precis innanför dörren heller 😉 Det är däremot inte lika tabu att prata om som att man är besviken på nåt barnen gör/inte gör. Nog pratat om det nu.
Förresten, en delvis positiv nyhet är att vi nu har handfat och duschblandare i badrummet! Det var däremot för korta skruv till toaletten (suck) och de var såklart slut hos grossist, så ingen toalett än dessvärre… Slut på babbel för i dag – vet att ni var några som har undrat hur det gått på jobbet 🙂 Lovar komma med mer input framöver såklart. Kram på er!
Jag har börjat HATA alla former av bemärkelsedagar, likt mors dag i dag, julafton eller min egen födelsedag. För varje år och varje händelse blir mina barn större, och nu är de två stora jag har i åtanke när jag skriver det här. För varje år tänker jag att det kanske ska komma fram ett uns omtanke, tacksamhet eller över huvud taget märkas att de bryr sig, men för varje år blir det mer och mer uppenbart att det inte är fallet och DET GÖR SÅ JÄVLA ONT och jag blir så besviken och känner mig så misslyckad – för det måste ju bero på mig som förälder att mina ungar är så totalt egocentrerade, bortskämda och lata att det knappt ens med ENORMA mängder tjat går att få dem att göra nåt för någon annan?
Jag skriver det här med en sån himla känsla av skam och misslyckande, och jag känner mig mer utlämnad än i vilken jävla gynstol som helst för mitt föräldraskap är det absolut varigaste sår man över huvud taget kan peta i. Jag har tre barn – inte en enda av dem har någon diagnos, de är alldeles ”vanliga” barn och jag kan inte för mitt liv få de två äldsta att bry sig om någon annan. Jag är pedagogisk och talar om för dem att när någon gör si så känner den eller jag så, jag sitter ner med dem och reder i konflikter vi haft och jag skriker åt dem när de ändå gör precis samma sak för 75:e gången i rad samma dag – eller när de INTE gör det vi bett om 75 ggr i rad. Jag ber om ursäkt när jag gjort fel, jag visar att det ÄR ok att göra fel, jag visar att det är viktigt hur man behandlar andra. Jag gör en massa saker för barnen men jag kräver också en del i gengäld, (hjälpa till, vara trevlig mm), men det vi kräver det kommer ALDRIG utan en jävla massa tjat. Vi pratar ganska mycket om allt från vardag till specifika situationer och i konversationen kan det verka som de förstår och bryr sig men sen räcker det att jag vänder mig om så gör de likadant ändå.
Tro mig men jag VET och FÖRSTÅR att tonåringar är självcentrerade och trötta, men det finns gränser för vad som är rimligt. Det är INTE rimligt att behöva lägga sig på sängen och vila med mobilen i två timmar efter man ätit frukost. Det är INTE rimligt att man förväntar sig att alla ska passa upp på en själv men själv ska man inte behöva göra något (har ALDRIG uppfostrat dem att bli curlade på något sätt men de har uppenbarligen ändå landat i tanken att det visst är så att alla ska göra allt för DEM men de behöver inte göra något tillbaka). Det är INTE rimligt att man ska behöva tjata på en unge som ändå är minst 11 att göra en sak HELA dagen och när de till slut EVENTUELLT gör det är de sjukt tjuriga över att jag tjatat och allt är SÅ orättvist.
Det här är ju vardagsmat som jag och vi lever med varenda dag, givetvis, men just de här dagarna när man verkligen hade önskat att det gick att få åtminstone omtanke nog för en kram och kanske ett grattis istället för att man slåss om vem som ska ha rosen på tårtan det uppenbart står ”mors dag” på, utan minsta tanke på vad nån kanske vill eller behöver, det är en pest. Det blir så uppenbart att det hela är så långt ifrån alla värderingar vi står för och hur vi själva behandlar varandra så hela dagen blir ofelbart en katastrof. Vi vuxna försöker så himla mycket, vi köper saker till varandras dagar, vi fixar mat och donar så det ska vara så trevligt som möjligt. Man tjatar på barnen i flera veckor att de kanske kunde göra en teckning eller nåt åtminstone men till sist ger man upp. Vi föräldrar försöker båda ge varandra det som är helt rimligt vilket är uppskattning och kanske nån liten blomma eller så, men det försvinner liksom i besvikelsen över hur totalt oengagerade barnen är.
Det här är det mest utlämnande jag någonsin skrivit, men det KAN inte vara bara jag som upplever det här. Antingen är vi bara så jävla misslyckade föräldrar eller så saknas det något hos barnen och jag vet inte vilket som är värst. Kanske är jag bara helt dum i huvudet som tänker att det skulle finnas en gnutta omtanke från mina barn. Oavsett så hatar jag verkligen dessa bemärkelsedagar, det är alltid de värsta dagarna på hela året! Jag vet inte om jag någonsin ska våga publicera detta för om det är något jag vet om föräldraskap så är det att man blir så vansinnigt dömd hur man än gör. Men kanske, kanske känner någon mer som mig, och vi kan få någon tröst i att det är fler som upplever samma saker. Kanske är det så.
…to raise a child. – så finns något gammalt ordspråk som lyder. Eller ungefär att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Just nu kan jag verkligen, verkligen sakna en by – det har varit konflikter på alla håll med barnen den senaste tiden. Rätt ofta är det ett barn som det är konflikter med i taget, det är som om de andra liksom väntar in sin tur, men just nu är det verkligen högt och lågt. Från en 5-åring som blev trotsig över en natt till en tonåring som tycker att allt är jobbigt och som behöver vila HELA tiden enligt honom själv, och så han däremellan som är så arg och ställer till med dumheter.
Ska vi bara ta en kort mellanlandning förresten, och konstatera några självklara saker. Jag vet ju att just DU kan hålla två tankar i huvudet samtidigt, men jag älskar såklart mina barn. Dessutom FÖRSTÅR jag dem – till en viss gräns åtminstone. Jag VET att femåringen ska gå igenom den här trotsen och att den betyder att han känner sig trygg med oss. Jag MINNS att man tyckte att ingen fattade nåt och att allt var jobbigt ett tag när man var tonåring. Ok, så moving on – för jag måste få gnälla av mig lite med.
Det känns så hopplöst otillräckligt med bara 2 vuxna när man har tre barn i olika faser som behöver åtminstone 5 olika saker var – från en spark i baken, till rena instruktioner eller vidare till bara en kram. Just nu kan jag verkligen förstå hur skönt det måste ha varit på ett sätt, att ha en hel by där barnen kunde gå mellan och få olika hjälp med olika behov av olika människor, och där det alltid finns någon att leka med som vill göra samma sak som man själv. Nu blir det bara konflikter överallt hela tiden och min ork och mitt tålamod räcker absolut inte till – och jag tycker heller inte att det behöver göra det hela tiden, det hade varit helt orimligt.
Vi är lite olika med, jag hör precis allt vad ungarna gör, direkt när det börjar gå åt ett håll som kommer urarta eller om nån lägger sig i saker de inte borde, medan maken har den avundsvärda förmågan att helt stänga av det. Jag försöker verkligen låta bli att höra, men det är ungefär lika enkelt som att ignorera någon som drar med naglarna över en griffeltavla (nu har jag väl inte superunga läsare, men insåg just att det är en referens som många idag kanske inte förstår?). Just nu känns deras ständiga tjafs som någon som drar med samma naglar rakt över varenda nerv-ände på mig.
Bläh, ville bara klaga av mig lite. Hoppas ni har en bättre helg!
För fem år sedan busade du med oss ordentligt för första gången. Tid för snitt var inbokad, för du hade lagt dig med rumpan ner på ett yogapass flera veckor tidigare – men samma morgon som snittet var planerat så vände du på dig igen och jag höll på att få åka hem utan bebis den dagen, trots att dropp och allt annat var satt och förberett. Jag var dock extremt tydlig med att det inte var aktuellt att åka hem utan bebis, så till slut fick vi komma in och plocka ut dig!
Sedan dess har du kompletterat vår familj, även om du lade ner rätt mycket krut och energi på att försöka rymma från den så snart du kunde gå – du ville ju gå runt själv och muckla ju. När du blev fyra år så kom du in i världens mysigaste fas, du hjälper till med en massa saker, pratar oavbrutet och är oftast väldigt rolig att lyssna på (även om man ibland behöver en paus för öronen blöder). Lagom till du fyller fem nu så fortsätter du med pratet och att hjälpa till men har kompletterat med den nödvändiga fasen att bryta dig loss och välja saker själv – och du är verkligen gjord för att bo på en gård!
Vi pratar ofta här hemma om hur härligt det är att se dig ta för dig av alla möjligheter gården erbjuder, i går drog du fram vattenslang själv från garaget, kopplade in och tvättade din cykel (och allt runtomkring). Du har en egen sekatör, som jag nog får lägga undan när det börjar växa i landen, och hjälper gärna till att rensa dött material i landen och klippa ner. Inne är du det barn som ropar högt att han vill plocka ur diskmaskinen och som vet bättre än övriga familjen vart allt ska ligga dessutom (och det blir rätt) och du vill väldigt gärna dammsuga. Baka och vara med vid matlagning är inte lika intressant, men det är alltid lika roligt att fika med dig och se hur du blir knäpptyst (!) och verkligen njuter av varenda bit. Du bygger helt själv efter byggsatser i Lego och är kanonduktig på att pussla, du skriver ditt namn hur fint som helst och du kan ett litet gäng bokstäver förutom de i ditt namn. Du älskar när vi läser böcker för dig och har otroliga skills i tv-spel (robot-demospelet till PS5 är i princip helt bemästrat och det är banne mig inte enkelt att ha koll på alla olika funktioner!).
Så glada är vi över att ha dig i vår familj, stort grattis på din femårsdag Filip!
När jag hämtade Filip i går var han hes och lite snorig, och i natt vaknade jag av att han satt upp i sängen och hostade med ett välbekant biljud som innebär att han håller på att få krupp. Nu har vi vant oss och lärt oss, så efter en kort stund ute i kall luft så lugnade det ner sig, sen sov vi med sängen i högläge och fönstret öppet. Låg och höll honom nära mig och undrade vad vi hade gjort om vi hade suttit i ett skyddsrum istället? Eller om vi varit på flykt undan ett krig? Det är lätt att (till en liten grad) förstå hur maktlös man skulle känna sig som förälder i ett sånt läge, och det gör så ont att tänka på alla som flyr nu. Jag är glad och tacksam att jag kunde bädda ner oss i en varm och skönt säng, hemma där han känner sig trygg och där Alvedon och Ipren finns tillgängligt om det behövs.
Idag är han mest hostig och snorig, krupp kan antingen börja eller sluta en förkylning hos honom och nu var det väl en början. Det lär ju inte vara covid i alla fall, bara några veckor sedan vi hade det. Jag känner mig med rätt trött och hängig, men vet inte om det bara är sömnbrist – märker väl det om ett tag. Har i alla fall tagit ett välbehövligt varv med dammsugaren och plockat undan lite ”vinterpynt”, måste köpa lite tulpaner eller nåt för att få in lite vårkänsla. Hade planteringsjord nog för att plantera om lite tomater och kronärtskocka, måste köpa mer för att plantera om sallat. Nu ska vi kolla film och vila, ta hand om er – och har ni en slant över så skänk till någon av alla organisationer som jobbar med bistånd och akut hjälp!
Ett inlägg på Underbara Claras fotoutmaning #fångafebruari.
Förutom när vi veckohandlade i går och när vi var på en hundkurs i grannskapet i dag så har vi inte lämnat gården på hela helgen. Hade det här varit i vårt hus så hade jag nog varit rastlös, speciellt den här årstiden när det inte finns så mycket att göra i en vanlig villaträdgård. Men här hemma har vi röjt och eldat, jag har byggt ett litet bord som man kan ställa saker på vid vår grillplats utan att Nala når dem (utan ansträngning) och Tobbe har byggt en sågbock.
Filip är så jäkla skön och rolig att ha att göra med (nästan jämt) här på gården. Som jag skrev i går så står han i med sitt så det står härliga till, och idag hjälpte han till att elda ris, bära ved och köra den stora tunga skottkärran med ved in i stallet. Jag FATTAR inte hur stark han är för att vara så liten, eller hur mycket han faktiskt orkar med, för vi blev absolut trötta innan han blev det och då var han mer aktiv än oss! Han har verkligen flaggan i topp här på gården, den här lille pojken!
Så himla skön helg det har varit, även om jag är fysiskt trött så laddar det här på mina batterier hur mycket som helst – mycket för att det var så underbart väder med.
Det blir inte så mycket skrivet om de stora grabbarna, men dels är det för att de inte är med OSS lika mycket men sen naturligtvis för att de har sin egen integritet med. Men de har också varit duktiga i helgen, hjälpt till att elda och kånka ris, hugga späntved och lite annat smått.
Den här gården – vår gård – är verkligen min fristad. Min fristad från att känna mig osäker eller att jag inte passar in, för här, här känner jag mig så väldigt kapabel. Trots att det är en massa saker som jag inte vet något om – ännu – så känner jag mig här nästan oövervinnerlig i min övertygelse om att vi fixar det. Vi har verktyg och redskap vi behöver, det finns lite material för småfix på gården och i stallet och det vi inte vet – det tar vi reda på. Och när man kanske känner sig lite svag och dålig på andra plan i livet så blir kontrasten enorm och det är en del av kärleken jag har till det här stället.
I går byggde jag en lite större ”bur” till kycklingarna av sånt vi hade liggande, de kommer ju bo inne på Filips rum tills de blir runt 6 veckor. Superenkel konstruktion, men kommer funka utmärkt i dessa veckor. Sen var vi ute och lagade elstängslet runt hela gården, och så drog jag bort lite träd jag fällde för ett tag sedan med motorsågen. Visserligen gav jag motorsågen till maken i födelsedagspresent, men jag tror det är till 90% jag som använt den – för det var ju hur kul som helst!
I dag ska vi få till matningen till elstängslet med ett elaggregat som ska kopplas in och så ska vi slå ner jordspett för jordning. Inget av det här har vi ju (såklart) gjort innan, men tillsammans så listar vi ut hur vi ska göra och så kör man bara på, det är en sån fantastisk befriande känsla!
Någon mer som känner sig både kapabel och extremt hemmastadd här så är det Filip. När vi var ute och fixade igår så knatade han runt här själv och donade och höll på – vet inte exakt vad det var han gjorde för jag ville inte störa, men han bar saker fram och tillbaka till lekstugan, stallet och kullen, pratade för sig själv och liksom bara *grejade*. Blir så otroligt glad och alldeles varm i kroppen när jag ser hur hemmastadd han är här, han är liksom en ”bondpojk” i själ och hjärta och har varit det sedan födseln – bara att han inte haft en gård att vara det på innan. Han tar hand om ”sina” små kycklingar med stor omsorg och det går inte låna ut leksaksverktyg till honom – nej en riktig skruvdragare och hammare ska det vara, annars kan han ju inte bygga!
Ett inlägg på Underbara Claras fotoutmaning #fångafebruari.
Men vad fan… Var ju på jobbet för första dagen i dag på över en vecka, väldigt skönt att se andra människor och försöka få ordning på sånt som inte gick som det skulle förra veckan pga karantän/covid. Hämtade Filip på dagis vid fyra, och då var han SÅ trött och gnällig, fröken sa att han nästan somnat vid mellis. Ok, lite misstänkt, men kanske bara väldigt trött efter första dagen på dagis på länge? Åkte hem och han fick sätta sig och kolla iPad en stund och vila, men tyckte redan då att han kändes misstänkt varm – örontempen visade dock inget. Men, sen gick det liksom utför och han blev varmare och ledsnare, så SKIT men nu blir det lite VAB på allt annat…
En till flop var att jag tänkte kolla vart brunnen till badkaret befinner sig, det ska ju bli en dusch i vårt badrum i stället, men då visade det sig såklart att den befinner sig en hel meter från ena väggen och alltså mitt under ena väggen på min tänkta duschkabin… Det är ju på något sätt en ingjuten, vattenburen golvvärme här med, så vi kan ju inte bara bila upp och flytta på brunnen heller. Bläh, får lite smått ångest av det här, ”vanliga” renoveringar har jag inga problem med men badrum känns liksom läskigt… (vi kommer köpa in nästan hela renoveringen, men tänker riva själva i den mån det går).
Två flip i dag var dock 1: trevligt lunchsällskap av gamla kollegor samt 2: att lyssna på när 11-åringen facetime’ar med en tjejkompis från sin gamla skola (han satt bredvid mig så det var inte så att jag tjuvlyssnade).
godatankar.com 