Barn

It takes a village…

/ LindaG / Lämna en kommentar

…to raise a child. – så finns något gammalt ordspråk som lyder. Eller ungefär att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Just nu kan jag verkligen, verkligen sakna en by – det har varit konflikter på alla håll med barnen den senaste tiden. Rätt ofta är det ett barn som det är konflikter med i taget, det är som om de andra liksom väntar in sin tur, men just nu är det verkligen högt och lågt. Från en 5-åring som blev trotsig över en natt till en tonåring som tycker att allt är jobbigt och som behöver vila HELA tiden enligt honom själv, och så han däremellan som är så arg och ställer till med dumheter.

Ska vi bara ta en kort mellanlandning förresten, och konstatera några självklara saker. Jag vet ju att just DU kan hålla två tankar i huvudet samtidigt, men jag älskar såklart mina barn. Dessutom FÖRSTÅR jag dem – till en viss gräns åtminstone. Jag VET att femåringen ska gå igenom den här trotsen och att den betyder att han känner sig trygg med oss. Jag MINNS att man tyckte att ingen fattade nåt och att allt var jobbigt ett tag när man var tonåring. Ok, så moving on – för jag måste få gnälla av mig lite med.

De var ju så goa när de var små? (O och L)

Det känns så hopplöst otillräckligt med bara 2 vuxna när man har tre barn i olika faser som behöver åtminstone 5 olika saker var – från en spark i baken, till rena instruktioner eller vidare till bara en kram. Just nu kan jag verkligen förstå hur skönt det måste ha varit på ett sätt, att ha en hel by där barnen kunde gå mellan och få olika hjälp med olika behov av olika människor, och där det alltid finns någon att leka med som vill göra samma sak som man själv. Nu blir det bara konflikter överallt hela tiden och min ork och mitt tålamod räcker absolut inte till – och jag tycker heller inte att det behöver göra det hela tiden, det hade varit helt orimligt.

Vi är lite olika med, jag hör precis allt vad ungarna gör, direkt när det börjar gå åt ett håll som kommer urarta eller om nån lägger sig i saker de inte borde, medan maken har den avundsvärda förmågan att helt stänga av det. Jag försöker verkligen låta bli att höra, men det är ungefär lika enkelt som att ignorera någon som drar med naglarna över en griffeltavla (nu har jag väl inte superunga läsare, men insåg just att det är en referens som många idag kanske inte förstår?). Just nu känns deras ständiga tjafs som någon som drar med samma naglar rakt över varenda nerv-ände på mig.

Bläh, ville bara klaga av mig lite. Hoppas ni har en bättre helg!

Filip 5 år!

/ LindaG / Lämna en kommentar

För fem år sedan busade du med oss ordentligt för första gången. Tid för snitt var inbokad, för du hade lagt dig med rumpan ner på ett yogapass flera veckor tidigare – men samma morgon som snittet var planerat så vände du på dig igen och jag höll på att få åka hem utan bebis den dagen, trots att dropp och allt annat var satt och förberett. Jag var dock extremt tydlig med att det inte var aktuellt att åka hem utan bebis, så till slut fick vi komma in och plocka ut dig!

Sedan dess har du kompletterat vår familj, även om du lade ner rätt mycket krut och energi på att försöka rymma från den så snart du kunde gå – du ville ju gå runt själv och muckla ju. När du blev fyra år så kom du in i världens mysigaste fas, du hjälper till med en massa saker, pratar oavbrutet och är oftast väldigt rolig att lyssna på (även om man ibland behöver en paus för öronen blöder). Lagom till du fyller fem nu så fortsätter du med pratet och att hjälpa till men har kompletterat med den nödvändiga fasen att bryta dig loss och välja saker själv – och du är verkligen gjord för att bo på en gård!

Vi pratar ofta här hemma om hur härligt det är att se dig ta för dig av alla möjligheter gården erbjuder, i går drog du fram vattenslang själv från garaget, kopplade in och tvättade din cykel (och allt runtomkring). Du har en egen sekatör, som jag nog får lägga undan när det börjar växa i landen, och hjälper gärna till att rensa dött material i landen och klippa ner. Inne är du det barn som ropar högt att han vill plocka ur diskmaskinen och som vet bättre än övriga familjen vart allt ska ligga dessutom (och det blir rätt) och du vill väldigt gärna dammsuga. Baka och vara med vid matlagning är inte lika intressant, men det är alltid lika roligt att fika med dig och se hur du blir knäpptyst (!) och verkligen njuter av varenda bit. Du bygger helt själv efter byggsatser i Lego och är kanonduktig på att pussla, du skriver ditt namn hur fint som helst och du kan ett litet gäng bokstäver förutom de i ditt namn. Du älskar när vi läser böcker för dig och har otroliga skills i tv-spel (robot-demospelet till PS5 är i princip helt bemästrat och det är banne mig inte enkelt att ha koll på alla olika funktioner!).

Så glada är vi över att ha dig i vår familj, stort grattis på din femårsdag Filip!

Lyckligt lottade

/ LindaG / Lämna en kommentar

När jag hämtade Filip i går var han hes och lite snorig, och i natt vaknade jag av att han satt upp i sängen och hostade med ett välbekant biljud som innebär att han håller på att få krupp. Nu har vi vant oss och lärt oss, så efter en kort stund ute i kall luft så lugnade det ner sig, sen sov vi med sängen i högläge och fönstret öppet. Låg och höll honom nära mig och undrade vad vi hade gjort om vi hade suttit i ett skyddsrum istället? Eller om vi varit på flykt undan ett krig? Det är lätt att (till en liten grad) förstå hur maktlös man skulle känna sig som förälder i ett sånt läge, och det gör så ont att tänka på alla som flyr nu. Jag är glad och tacksam att jag kunde bädda ner oss i en varm och skönt säng, hemma där han känner sig trygg och där Alvedon och Ipren finns tillgängligt om det behövs.

En bild från solen i helgen, på stallets kortsida. I dag var det mest riktigt råkallt och blåsigt…

Idag är han mest hostig och snorig, krupp kan antingen börja eller sluta en förkylning hos honom och nu var det väl en början. Det lär ju inte vara covid i alla fall, bara några veckor sedan vi hade det. Jag känner mig med rätt trött och hängig, men vet inte om det bara är sömnbrist – märker väl det om ett tag. Har i alla fall tagit ett välbehövligt varv med dammsugaren och plockat undan lite ”vinterpynt”, måste köpa lite tulpaner eller nåt för att få in lite vårkänsla. Hade planteringsjord nog för att plantera om lite tomater och kronärtskocka, måste köpa mer för att plantera om sallat. Nu ska vi kolla film och vila, ta hand om er – och har ni en slant över så skänk till någon av alla organisationer som jobbar med bistånd och akut hjälp!

Flaggan i topp

/ LindaG / Lämna en kommentar

Ett inlägg på Underbara Claras fotoutmaning #fångafebruari.

Förutom när vi veckohandlade i går och när vi var på en hundkurs i grannskapet i dag så har vi inte lämnat gården på hela helgen. Hade det här varit i vårt hus så hade jag nog varit rastlös, speciellt den här årstiden när det inte finns så mycket att göra i en vanlig villaträdgård. Men här hemma har vi röjt och eldat, jag har byggt ett litet bord som man kan ställa saker på vid vår grillplats utan att Nala når dem (utan ansträngning) och Tobbe har byggt en sågbock.

Här käkade vi lunch idag, grillade gnocchi och stekfläsk och åt med lingonsylt, i en liten murrikka.
Vi slåss om att såga med motorsågen typ, så jäkla roligt!
Vi fjuttade eld på en massa döda, torra enebuskar, en hög med eld och sen tre lika stora högar precis intill som vi i tur och ordning matade på elden med.
Varmt och gott blir det!
Är man liten kan man klättra och ramla i de andra högarna med ris, till sin egen stora förtjusning.

Filip är så jäkla skön och rolig att ha att göra med (nästan jämt) här på gården. Som jag skrev i går så står han i med sitt så det står härliga till, och idag hjälpte han till att elda ris, bära ved och köra den stora tunga skottkärran med ved in i stallet. Jag FATTAR inte hur stark han är för att vara så liten, eller hur mycket han faktiskt orkar med, för vi blev absolut trötta innan han blev det och då var han mer aktiv än oss! Han har verkligen flaggan i topp här på gården, den här lille pojken!

Den här skottkärran kör han sedan in i stallet med själv och lastar av – typ hur många gånger som helst!

Så himla skön helg det har varit, även om jag är fysiskt trött så laddar det här på mina batterier hur mycket som helst – mycket för att det var så underbart väder med.

Det blir inte så mycket skrivet om de stora grabbarna, men dels är det för att de inte är med OSS lika mycket men sen naturligtvis för att de har sin egen integritet med. Men de har också varit duktiga i helgen, hjälpt till att elda och kånka ris, hugga späntved och lite annat smått.

Inte förrän solen precis nu gick ner så gick vi in. Tänk vad jag hade skrattat gott åt mig själv om jag hade vetat det i 20-årsåldern (eller 30-årsåldern för den delen)!

Här är jag oövervinnerlig!

/ LindaG / 2 kommentarer

Den här gården – vår gård – är verkligen min fristad. Min fristad från att känna mig osäker eller att jag inte passar in, för här, här känner jag mig så väldigt kapabel. Trots att det är en massa saker som jag inte vet något om – ännu – så känner jag mig här nästan oövervinnerlig i min övertygelse om att vi fixar det. Vi har verktyg och redskap vi behöver, det finns lite material för småfix på gården och i stallet och det vi inte vet – det tar vi reda på. Och när man kanske känner sig lite svag och dålig på andra plan i livet så blir kontrasten enorm och det är en del av kärleken jag har till det här stället.

I går byggde jag en lite större ”bur” till kycklingarna av sånt vi hade liggande, de kommer ju bo inne på Filips rum tills de blir runt 6 veckor. Superenkel konstruktion, men kommer funka utmärkt i dessa veckor. Sen var vi ute och lagade elstängslet runt hela gården, och så drog jag bort lite träd jag fällde för ett tag sedan med motorsågen. Visserligen gav jag motorsågen till maken i födelsedagspresent, men jag tror det är till 90% jag som använt den – för det var ju hur kul som helst!

I dag ska vi få till matningen till elstängslet med ett elaggregat som ska kopplas in och så ska vi slå ner jordspett för jordning. Inget av det här har vi ju (såklart) gjort innan, men tillsammans så listar vi ut hur vi ska göra och så kör man bara på, det är en sån fantastisk befriande känsla!

Någon mer som känner sig både kapabel och extremt hemmastadd här så är det Filip. När vi var ute och fixade igår så knatade han runt här själv och donade och höll på – vet inte exakt vad det var han gjorde för jag ville inte störa, men han bar saker fram och tillbaka till lekstugan, stallet och kullen, pratade för sig själv och liksom bara *grejade*. Blir så otroligt glad och alldeles varm i kroppen när jag ser hur hemmastadd han är här, han är liksom en ”bondpojk” i själ och hjärta och har varit det sedan födseln – bara att han inte haft en gård att vara det på innan. Han tar hand om ”sina” små kycklingar med stor omsorg och det går inte låna ut leksaksverktyg till honom – nej en riktig skruvdragare och hammare ska det vara, annars kan han ju inte bygga!

Flop…

/ LindaG / Lämna en kommentar

Ett inlägg på Underbara Claras fotoutmaning #fångafebruari.

Men vad fan… Var ju på jobbet för första dagen i dag på över en vecka, väldigt skönt att se andra människor och försöka få ordning på sånt som inte gick som det skulle förra veckan pga karantän/covid. Hämtade Filip på dagis vid fyra, och då var han SÅ trött och gnällig, fröken sa att han nästan somnat vid mellis. Ok, lite misstänkt, men kanske bara väldigt trött efter första dagen på dagis på länge? Åkte hem och han fick sätta sig och kolla iPad en stund och vila, men tyckte redan då att han kändes misstänkt varm – örontempen visade dock inget. Men, sen gick det liksom utför och han blev varmare och ledsnare, så SKIT men nu blir det lite VAB på allt annat…

Det skulle bli så deppiga bilder på båda mina flops så ni får en bild på två bär istället. 🤷🏻‍♀️

En till flop var att jag tänkte kolla vart brunnen till badkaret befinner sig, det ska ju bli en dusch i vårt badrum i stället, men då visade det sig såklart att den befinner sig en hel meter från ena väggen och alltså mitt under ena väggen på min tänkta duschkabin… Det är ju på något sätt en ingjuten, vattenburen golvvärme här med, så vi kan ju inte bara bila upp och flytta på brunnen heller. Bläh, får lite smått ångest av det här, ”vanliga” renoveringar har jag inga problem med men badrum känns liksom läskigt… (vi kommer köpa in nästan hela renoveringen, men tänker riva själva i den mån det går).

Två flip i dag var dock 1: trevligt lunchsällskap av gamla kollegor samt 2: att lyssna på när 11-åringen facetime’ar med en tjejkompis från sin gamla skola (han satt bredvid mig så det var inte så att jag tjuvlyssnade).

Trivs vi?

/ LindaG / Lämna en kommentar

Vi får, såklart, frågan ganska ofta om vi trivs i vårt nya hus. Och JA! Jag blir så glad varenda gång jag åker hem från jobbet eller från affären, jag är glad när jag vaknar här och jag är ännu gladare när jag knatar runt här och grejar. Jag trivs liksom bara bättre och bättre hela tiden – och då var det bra från start! Det känns så himla rätt helt enkelt.

Jag älskar att man alltid kan hitta på nåt att göra om man känner att man vill vara ute en stund – utan att känna någon press över att det är mycket som MÅSTE göras. Jag älskar att man ser ut över omgivningarna på alla håll runt huset, och jag ÄLSKAR att mitt skafferi snart är klart – lovar att göra ett helt inlägg om det sen. Barnen trivs bra, tonåring som 4-åring (den senare är förresten född till att bo såhär, han är en bondpojk i själ och hjärta tror jag) samt 11-åring, även om han ibland kan sakna någon kompis. Men – det är inte långt in till stan och vi ser till att han får leka med sina gamla kompisar när han vill det.

Tonåringen gillar främst att bredbandet är bra 😉 Men är även nöjd över att köra runt med fyrhjulingen.
Lillebrorsan får dock bara åka med oss vuxna. Han hämtades på dagis i går med fyrhjulingen – tror ni han tyckte om det eller?!?!

Vet ni vad jag älskar mer med det här stället? Att vi som idag bara kan ta en korg med grejer och knata upp till vår grillplats på kullen för att göra och äta lunch där. Önskar verkligen att ni alla får eller har ett ställe där ni trivs lika bra! I morgon kommer receptet på dagens lunch med, för den som vill ge sig ut på tur med familjen.

Tre fina gamla träbänkar har vi hittat på gården, perfekt till grillplatsen.
Naturen är ju kanske inte direkt i sin vackraste skrud just nu, och det är svårt att förhålla sig till väder när det är snö och barmark varannan vecka. Men det lägger liksom ingen sordi på stämningen ändå.

Nu ska jag dra lite fog i skafferiet, vi fick inte tag i smala hyllplan först så det har blivit lite försenat, men nu finns de här och ska bara lackas en gång till (och sedan härda i en vecka – gaaaalet länge ju) så är det helt klart. Det blir så vansinnigt bra! Nu har jag överanvänt positiva uttryck och utropstecken tror jag, men ibland är det svårt att låta bli… Kram på er ❤

Livsnjutaren

/ LindaG / 1 kommentar

Jag sitter vid köksbordet och tittar ut över de fantastiska vyerna. Det har snöat igen, och nu vid åtta-snåret på morgonen är börjar det precis ljusna och jag fastnar bara i att titta ut, med en kopp morgonkaffe och lite svaga ljud från Bolibompa i vardagsrummet känns det bara så … fridfullt. Det här har nog varit det mest fridfulla jullovet någonsin, trots att det kanske inte låter så om man ska beskriva det, för det har varit ganska många besök av släkt och vänner (iofs korta) och även lite projekt här hemma. Men besöken har varit så efterlängtade efter de här åren och våra två jullovsprojekt (kontoret och skafferiet) är små och hanterbara när man är två vuxna hemma.

Finns inga foton som gör det här riktig rättvisa känner jag.

Så jag sitter här – och njuter. Då slår det mig, jag har ju ALLTID varit en livsnjutare, det har varit en central del av min identitet från tidig barndom, och nu känner jag det igen! Det är små saker jag njuter av, som att fota ett vackert grässtrå med frost på, att få ta en morgonkaffe i lugn och ro (helst med en lite chokladbit till när inte barnen ser), att laga och äta lite extra god mat, att ta ett litet glas vin en tisdagskväll och att titta på fantastiska vyer. Det är bara det att inget av det finns ju tid och ro för med stress i kroppen, men nu, nu känns det rofyllt inuti. Eller ja, i de stunder då det är lugn runtomkring åtminstone, en fyraåring är ju inte alltid så rofyllt att ha kring sig, även om det är roligt.

Tycker det är roligast att fota makron, just för att man får leta efter det där lilla vackra i allt annat.

I all enkelhet så försöker vi ha ett mysigt lov med barnen, de har fått spela mer än den vanliga, ganska strikta tiden, vi har fikat och ätit ihop, de har badat på Rosenlund och lite sånt. I går när det kom snö igen så tog vi med grejor upp på kullen till att värma äppelmust och steka ägg över elden till äggmackor – bara småsaker men otroligt mysigt. Så som jag inledde med, det här har varit ett av de bättre julloven ändå – kanske även för att förväntningarna har varit ganska oansenliga. Det som kvarstår av lovet kommer fortsätta i samma anda, ett och annat besök, lite fix med skafferiet och så lite små saker för barnen. Precis lagom rofyllt!

En vändning?

/ LindaG / Lämna en kommentar

Det här har varit en riktig skitvecka. Måndagen började med att den nya (mindre gamla) bilen inte startade och fick bogseras till verkstad. Natten till tisdagen fortsatte med att Filip fick öroninflammation. Snön har smält bort och det har varit en massa andra saker som varit skit, helt enkelt en riktigt dålig vecka.

Efter två dagar där jag försökt jobba lite hemifrån så har jag nu funnit mig i att man inte SKA jobba med sjuka barn hemma, så idag blev det bara VAB. Det här är svårt med, med utmattningen, det dåliga samvetet att man inte gör ”sitt” på jobbet och det dåliga samvetet när man jobbar en timme och inte är med sitt sjuka barn. Ni fattar.

I vilket fall – idag tittade ju solen fram, och eftersom ALL snö försvunnit på bara två dagar så ser det nu ut så här från vår entré:

Att jämföra med helgens vy:

Hur kan det bli så stor skillnad på bara 2 dagar?!?!

Gick runt ute och vallade barn och hund, när andan helt plötsligt föll på att greja lite i vårt stora trädgårdsland. Det är helt övervuxet eftersom de tidigare ägarna inte gjort ett smack åt det i somras, vet inte om ni minns men jag röjde ju undan sjukt mycket björnbär precis när vi flyttade in – men resten av landen är också övervuxna. En del växter vet jag inte vad det är och de låter jag såklart vara för att se vad som kommer till sommaren, men jag har tre saker som jag vill bli av med:

Rabarber (pga det står ca 15 gigantiska plantor som tar över allt, hur mycket man än gillar rabarber så behöver man max 2)

Revande jordgubbar (pga sprider sig och det är dessutom planterat jordgubbar i en stor odlingslåda uppe vid huset – bättre läge för där kan de inte föröka sig hejvilt)

Någon form av näva, tror jag? Vi hade samma växt i vårt förra hus, och här har den spridit sig och tagit över i princip varenda land, grusgång, stenparti och rabatt. Den måste bort helt, kommer gissningsvis ta ett par år om man är nitisk.

Visst ja, vill heller inte ha hallon i trädgårdslandet då vi har ett ”bär-land” en bit bort med hallon, vinbär och och björnbär (de senare ska BORT och ersättas med taggfria). Tog i alla fall och letade fram en grep och en spade och började lite i ett hörn, sen fick jag mer feeling och spenderade 3 timmar ute med barn, hund och en rejäl omgång trädgårdsarbete. Mitt i december! Det är enkelt att just röja oönskad växtlighet nu, annars ska man ju inte greja så mycket med växter man vill behålla så här års.

En kvadratmeter tog ungefär en timma, kommer bli riktigt tungt att röja detta land!

Det var så skönt, att vara ute, att jobba (blir lite dåligt med träning i veckan pga VAB och annat), att drömma om när det blir sommar och vi kan odla grönsaker och blommor här på vård gård. Bara att uppleva årstiderna här för första gången känns så stort!

Så nu hoppas jag att veckan ”har vänt”, nu ska jag läsa igenom vår presentation som ska göras i morgon bitti på vår sista skoldag, sen tar jag min andra högskole-examen. DET är ändå värt att fira!

Tacksamheten

/ LindaG / Lämna en kommentar

Nu är det lite tyst här igen, men det är ju för att jag inte orkar så mycket när jag kommer hem från mina få timmar på jobbet. Denna veckan har det också varit lite andra småsaker inbokade, så jag har varit rätt slut trots nästan enbart vila utöver det. Men ändå, tänkte bara hoppa in och skriva lite kort – maken pratar i telefon med sin bror och när man hör någon annan så som berättar om huset och flytten så blev det ändå lite extra tydligt…

Det får bli lite bilder från den otroligt vackra promenaden häromdagen till det här inlägget…

Jag känner mig så hemma här! Och jag känner mig så himla lyckligt lottad… Tänkte jag skulle bara dra allt som jag är SÅ glad över att vi dels haft tur med och dels en massa saker som vi jobbat för att de ska bli bra och som BLIR det med.

Först och främst – barnen trivs! Lukas kom hem med en kompis från åk6 efter 2 dagar i skolan, som han sedan dess hängt med nästan varje dag. Filip har funnit sig mycket väl tillrätta på dagis här i Ölmstad som vi ju hade sån TUR med att få plats på – han är bara av någon anledning bekymrad över att ”taket på dagis är för stort”?!? Efter lite diskuterande kom vi fram till att det är taket på kyrkan som de är i källaren på som av någon anledning bedöms vara ”för stort” enligt vår 4-åring. Äldsta går ju kvar på Junedal men det funkar bra det med, bussarna går ändå en gång i halvtimmen så det är helt ok.

Sen känns det som det mesta i huset är både välbyggt och i gott skick, extremt glädjande! Rakt och fint byggt, med mycket omsorg lagt på listning mm som jag skrivit om innan. Problemet vi hade med lite bakterier i vattnet verkar ha kommit av att det stått i princip still i somras, nu har vi spolat ur brunnen och jag har haft en vattenrenings-kille här och alla är rörande överens om att brunnen är i kanonskick och likaså filtrering mm. Likaså avlopp med trekammarbrunn och allt vad det heter, det verkar även det vara relativt nytt och i bra skick.

Det är bra med belysning här ute, samtidigt som det är en SÅN stjärnhimmel här ute där det inte är en massa ljus som stör. Vi har bergvärme i huset, och vattenburen golvvärme i det klinkergolv som är i större delen av huset, garaget är uppvärmt så det håller åtminstone ca 8-10 grader (OCH vi har röjt så vi kan köra in BÅDA bilarna i det!!!), det är automatiska garagedörrar och det är LJUVLIGT att sätta sig i bilen utan att behöva skrapa rutor.

Köket är ju helt nytt, bra planerat och bra utrustning – förutom spishällen som var kass men vi har köpt en ny så nu är det toppen med! Och sen vet ni ju… två kaminer och såklart le grand finale – den öppna spisen i köket…

När man åker till eller från gården så känns det bara så självklart att det är här vi bor. Inte ett uns ånger, bara en sån där lugn skön känsla i grunden toppad av ett fladder runt maggropen som i någon form av ängslig förtjusning undrar om det verkligen är sant att vi bor här?! Tacksamhetskänslan är enorm, till att vi vågade, till att det fanns till salu, till att allt gått bra med barnen…

Nej fasen, jag skulle ju bara skriva lite hastigt, jag måste lägga mig nu. Tänkte uppdatera lite om jobb och om utmattningen, men det får bli i morgon eller en annan dag. Ta hand om er – och känn er välkomna att svänga förbi på en kaffe om ni har vägarna förbi!