När man går hemma ”själv” (ja alltså, med Filip såklart) så här en stor del av dagarna så får man ju väldigt mycket (för mycket?) tid att fundera (och älta) över saker. Det gör tydligen även att man överanvänder parenteser… Men i vilket fall, på sistone har jag funderat EXTRA mycket över det här med föräldraskap. Jag skriver EXTRA eftersom det faktiskt är nåt jag väldigt ofta funderar runt – jag vet inte, gör alla det?

Vi, dvs jag och maken, är väldigt eniga runt föräldraskap på det stora hela, vilket gör saker mycket enklare. Att ge sina barn en så bra start som möjligt vill väl alla föräldrar, men såklart skiljer det sig HUR utifrån den bakgrund mm man har. I alla fall, till saken. Vi jobbar rätt mycket med ”uppfostran” (jag skriver det i fnuttar för jag tycker att det ordet känns hårt och negativt, men kommer inte på något riktigt bra ersättningsord), dvs vi är nog lite envisa med (kanske för) många saker. Nu tänker jag skriva lite om hur VI tänker – OBS ATT DET INTE GÄLLER NÅGON ANNAN! Jag förväntar mig att ingen utgår ifrån det jag skriver som om det skulle vara någon slags pekpinne eller dylikt!

Vi har begränsad skärm/speltid för våra barn, för samtidigt som vi gärna vill att de spelar – och helst lite ”bättre” spel än bara typ mobilspel som bara är inriktade på att skapa ett beroende – vill vi även att det inte ska vara det allt kretsar runt. Här har vi helt klart oftast våra duster med barnen, ibland blir de så fokuserade på att de ska få sin speltid att de blir halvt apatiska, vilket vi gör ALLT vi kan för att undvika. Spela ska man såklart få göra, men det får inte vara det vardagen är upphängd på. Svårt!!! Det gör inte det hela enklare att det nästan skiljer fyra år mellan våra två stora pojkar heller, den mindre vill ju såklart helst spela allt och lika mycket som storebrorsan gör, så då blir det extra tjat. Dessutom får de inte spela de spel som är olika åldersgränser på, oavsett om kompisar spelar Assassins Creed eller ej (16 års gräns). När det gäller sociala medier är vi också restriktiva – storebrorsan får ha instagram men andra medier har vi sagt nej till, även om han snart är så stor att det blir svårt att vara utan. När det blev bråk i hans klass på snapchat så var han dock väldigt nöjd över att inte behöva bekymra sig om det.

När det kommer till mat och godis är vi också lite ”jobbiga”, för här äter vi bara godis en dag i veckan (fredag eller lördag) och man får ta så många godisbitar som man är gammal. Det är faktiskt ytterst sällan det är något tjafs eller tjat om det här, de är otroligt nog väldigt nöjda med det här på det stora hela. Är det kalas eller så får man ju såklart äta lite extra, men kanske inte en hel godispåse om man får med sig en jättestor sådan. Vi fikar däremot lite då och då här hemma, det är lika delar mys som något sött. Mat försöker vi köpa och laga så mycket ekologiskt som det går, och så lite halvfabrikat som dagens ork klarar av – därmed blir det såklart halvfabrikat oftare när man har tre barn och inte alltid hinner eller orkar med. Våra barn är ganska smala och inte superstora i maten även om de äter nästan allt, så då känns det ännu mer viktigt att det de äter är näringsrikt. Till Lukas försöker vi dessutom få in lite extra fett eftersom han har vuxit så mycket på längden förra året att han ser ut som en liten spagetti, det finns inget att ta av om han blir sjuk känner jag, men det är inte så lätt alltid. Ekologiskt jordnötssmör gillar de, det är ju toppen att lägga till! Vi har alltså ingen sötad yoghurt, bröd och flingor är om inte helt sockerfria så åtminstone så lättsockrade som möjligt, och med mycket fullkorn. Klart vi inte är rabiata – äter vi tex hotellfrulle får man gärna ta en pannkaka med nutella och annat gott, men kanske inte HUR mycket som helst. Jag vill helt enkelt att mina barn ska få en sund och positiv inställning till mat och förstå lite vad deras kropp mår bra av.

Från 2015 – första gången vi var i Kroatien, det är hit vi åker i år igen. 

I övrigt så försöker vi uppmuntra så mycket som möjligt att de ska leka med kompisar (och då inte bara spela) och ha sina övriga aktiviteter (friidrott för båda). Vi försöker uppmuntra att de är ute så mycket som möjligt – dock inte lätt i sånt här vinterväder när det typ inte är så mycket som går att göra ute – och när vi kan så går vi ut hela familjen på helgerna. Hoppas att det senare ska öka när våren kommer och Filip är lite större. Men det är inte helt lätt här, dels för att det är få andra barn som vill vara ute och leka, antingen har de aktiviteter eller vill vara inne och spela, och speciellt för äldsta pojken ser vi att det är svårt eftersom hans kompisar (de flesta) får spela hur mycket de vill. Jag vill inte att han ska hamna utanför, så de får gärna spela ihop såklart, men inte BARA.

Naturligtvis ska de sköta skolan med, läxor och sånt ska göras, men det är sällan några problem eller nåt vi känner att vi behöver jobba med på något sätt. Ingen press här alls, bara de gör läxorna ordentligt utifrån egen förmåga.

Det är svårt att uppfostra barn, många, många gånger ligger jag om kvällarna och funderar över om det hänt nåt, om jag har skällt på dem för något eller så, men även om jag önskar att jag aldrig gjorde det så är det liksom inte möjligt, har man tjatat om något 511 gånger så brister det till slut, hur pedagogisk man än var i början.

De kan ju även leka väldigt bra ihop, men som förälder hör man kanske när det håller på att bli ett storbråk redan innan de faktiskt är där. 

Det jag själv jobbar allra mest med är mitt tålamod och temperament, jag kan verkligen bli fly förbannad ibland när man får säga saker HUR många gånger som helst eller när de gör rena dumheter mot varandra – och tålamodet är kort när man hört dem tjafsa med varandra i ett par timmar om småsaker. Men – blir jag onödigt arg eller oförtjänt arg (om man tex hinner bli arg innan man hör hela historien) – så ber jag om ursäkt. Jag pratar med barnen och förklarar varför jag blev arg och säger förlåt, och så pratar vi om det en stund. Jag är långt ifrån perfekt, men jag försöker vara en bra förälder, av hela mitt hjärta och hela tiden.

Jag tycker att vi har snälla och goa barn som är trygga i att de har sin familj bakom sig, och det är jag glad för. Men jag är inte glad över hur jobbigt det är och hur mycket onödig energi det går åt när man känner att man har någon som hela tiden tittar en över axeln (bildligt, vill bara klargöra att jag INTE pratar om maken) och dömer och bedömer allt man gör utifrån att det troligtvis är fel.

Vi gör säkert mängder med fel, men vi försöker verkligen ge våra barn en så stabil och lugn grund som möjligt att stå på, speciellt nu när information och ”lockelser” (det lät väldigt gammalmodigt och konstigt men ni kanske förstår hur jag menar?) bombarderar dem hela tiden från alla håll.

Vad var då meningen med det här blogginlägget? Ja inte är det att skapa prestationsångest hos någon, det lovar jag, utan som vanligt så tycker jag att jag själv får en bättre och mer distanserad bild av saker när jag skriver om dem. Och varför just här, på bloggen? Ja kanske är det någon mer som tycker det är intressant att läsa om föräldraskap, det gör jag själv, och kanske finns det någon som reflekterar över något som kan ge en själv en insikt.

Från franska rivieran, 2013 tror jag. Behöver jag skriva att vi har de finaste barnen i världen?