Oliver leker med kompisar nästan jämt när vi är hemma, och det är två vänner det blir oftast – dels Alicia som han går i skolan med och dels (stor-)Lukas. Båda bor bara ett par hus bort, så de springer mellan varandra för att leka mest hela tiden, men Lukas går inte i Olivers klass eller ens skola, så de träffas inte på dagarna om det inte är ledigt.

Just nu är storLukas här, de har lekt sedan 12-snåret nånting och de leker så otroligt bra ihop. De pratar OAVBRUTET (kan bli lite jobbigt, men det är oxå väldigt kul att höra vad de säger) och kallar varandra ”kompis” hela tiden.

-‘Kom kompis, nu gör vi det här’
-‘Kompis, så här gör vi’

En bild från besöket på Upptech får det bli, han är inte så benägen att låta mig fota honom längre, han är ju upptagen med annat så klart.

De pratar ihop sig i låååånga lekar, inte långsamma däremot – snarare tvärtom, och där bollar de fram och tillbaka hela tiden vad som ska göras och hur. Helt fascinerande att höra på, det är knappt att det går att hänga med i svängarna. De är väldigt snälla med varandra och noga med att båda får bestämma, och jag tror faktiskt att så otroligt många timmar som de har lekt så har det bara blivit lite ”bråk” en endaste gång, och inte nån stor grej då heller! Jag är så glad att han har en så bra kompis bara ett par hus bort! Hoppas att de kommer följas åt alltid, så att de kan fortsätta vara bästa kompisar länge, länge… =)

Som jag skrivit om tidigare så har inte den senaste perioden erbjudit något vidare sköna nätter direkt, Lukas har vaknat i princip varje natt och varit hysterisk / arg / ledsen eller vad det nu är, i låååånga perioder. I natt tror jag han skrek i mellan 30-60 minuter… Och det var bara ett av ”passen”. Under den här tiden kan vi inte göra någonting – försöker vi trösta blir det värre, går vi blir det värre, försöker vi hjälpa till på något sätt så blir det värre… ja ni fattar. Man får bara ligga / sitta och vänta på att han ska bli färdig – det är så synd om honom (och lite om oss med).

Har försökt googla lite idag, det verkar som man kan testa två saker främst – det ena är att låta honom sova längre på dagarna så sömncykeln blir mer ”rätt”, det andra är att väcka honom 15 minuter innan en sån här period brukar infinna sig. Det senare känns lite riskabelt, har på känn att jag i så fall antingen skulle få en väldigt pigg unge vid 23-snåret, eller att han skulle bli vansinnig för att jag väcker honom… På dagis sover han oftast 1½ timme innan de väcker honom, men han behöver kanske sova mer. På helgerna sover han oftast längre, och då har vi heller inte haft så mycket problem med nattskräck… Någon som har erfarenhet och tips?

Tänk att man kan ha så växlande humör… Så go’ och glad oftast ändå…

Kan tänka mig att det hela hänger ihop lite med ”utvecklingssprånget” (läs: tvåårstrotsen) nu med, det kan ju störa sömnen en del med sägs det ju.

Sitter hos Lukas, som vanligt nu för tiden på kvällarna. Han är lite mammig och orolig nu, och vill gärna att man sitter bredvid en stund tills han somnar. Grym tur att man har sin telefon att sitta med, annars hade jag somnat varje gång….

Har faktiskt inte direkt nåt emot att han vill ha sällskap, dels får jag en liten stund själv i lugn och ro innan man ska starta kvällens bestyr, dels njuter jag till 100% när han vill sitta en stund i knäet och gosa. Det finns ingenting jag kan komma på som är härligare än ett par små, varma barnhänder som håller hårt om nacken – helst i sällskap av 1000 små smackande pussar…! Så obeskrivligt härligt!

Oliver kommer också och gosar, ibland, men det blir allt mer sällan och nu är ju såklart kompisar viktigare än mamma (inte alltid, men ofta). Jag njuter av att se honom växa och bli självständig med, men ibland känns det som om det går alldeles för fort. Är så otroligt stolt över denna fina, snälla, mjuka och ändå självständiga pojk, som jag alltid får höra så mycket gott om på skola och dagis! Jag ber om ursäkt till alla andra föräldrar, men jag har faktiskt de bästa barnen i världen! Sen är det iofs alltid lättare att se när de sover, av någon anledning 😉