Ett inlägg i Underbara Claras utmaning fånga februari.

På ett sätt så skulle kanske många klassa mig som modig. Modig för att vi byggde vår första hus som ganska unga när många tyckte det var galet mycket pengar. Modig för att jag bytte karriär mitt i livet och gav mig ut i något nytt och okänt. Modig nog att ta steget och förstå när jag behöver lyssna på mig själv och därpå återigen byta karriär för att orka med. Modig för att vi följde vår dröm att flytta ut till landet och börja leva gårdsliv. Kanske modigt för att jag delar med mig av mina svårigheter och tillkortakommanden här?

Jag kan känna mig själv modig ibland med, när jag liksom radar upp det så här, men just i varje beslut som fattas så tycker jag att jag mest går på min magkänsla och intuition. Intuitionen lyssnar jag väldigt mycket på, jag litar faktiskt i hög grad på att mitt ”inre jag” eller vad vi ska kalla det, faktiskt känner vad som blir bäst. På det sättet kan jag känna att jag kan hålla mig själv om ryggen även om inte andra gör det. Ibland kan mod bara komma av tanken att ”det här har ju en massa andra människor gjort, om de klarar det så klarar säkert jag det med”.

Att lyssna på intuitionen eller magkänslan KAN ju också göra att man avstår från allt det som känns läskigt och obehagligt, men i mitt fall är jag ganska bra på att identifiera känslan och låta den finnas där utan att ta över. Om inte magkänslan bara säger ”NEJ” förstås, då litar jag på DEN känslan och avstår… Men det där obehaget, det har jag övat på att hantera med, varje gång jag ska hålla i ett seminarium eller prata inför folk, då övar jag på det genom att ”Fake it ‘til you make it”, jag ger helt enkelt inte obehagskänslan rum nog att sväva iväg och växa utan försöker se den, acceptera den, men sen köra på ändå.

Jag tror att det som andra ser som mod är nog bara när jag gör saker där lusten överväger just den där oron eller obehaget, och då kanske jag inte känner att jag gjort ett sådär vansinnigt modigt val ändå.

Det ska tilläggas med att orken att jobba emot sitt obehag eller oro självklart varierar från dag till dag, och vissa dagar ORKAR jag inte ta utmaningen. Vissa saker är för mig alldeles för läskiga att jobba mot oron med också, även om det kanske är sånt som andra inte alls tycker kräver mod.

En sak jag är orimligt stolt över är när jag ser uttryck till mod hos mina barn med. Mod att berätta om sånt som känns jobbigt, mod att fråga tjejen man är kär i om hon vill följa med ut och äta, mod att be om hjälp när det är svårt och mod att fatta egna beslut. För finns det något jag vill skicka med mina barn så är det just att VÅGA PROVA (eller nu när jag skrev det så finns det faktiskt en massa saker jag INTE vill att de ska våga prova, men ni fattar). Att det är ok om det blir fel, men att det inte är ok att INTE följa sin magkänsla.

Vad är mod för dig? Vad önskar du att du skulle våga göra?