Javisst, Gott Nytt År och allt sånt där, men mer om det vid ett senare tillfälle – för nu ville jag bara visa hur det blev inne på kontoret! Vi hittade en trevlig liten tapet förra veckan och har målat övriga väggar i en ljust varmgrå färg (sheer grey från Jotun), det blev ett jättelyft för det här rummet! Nu blir ju färgerna lite konstiga med artificiellt ljus och så, men ni förstår säkert ändå hur mycket ljusare det är nu.
Så här ser det ut nu…
…och så här såg det ju ut innan! Rätt bra skillnad va?
Med lite vidvinkel är det lättare att se, det mörka rummet med stjärnan i är Lukas rum som är innanför kontoret.
Före….
…och efter!
I vidvinkel ser man ut till hallen med.
Det är väldigt skönt att ha ett rum som är dedikerat ”kontor”, så slipper de sakerna skräpa runt i andra rum. Dessutom himla bra placering av detta rummet, med lite uppsikt över entré och även bortåt övriga huset mot köket, man är liksom inte helt ”off” här. Är himla nöjd med hur mycket ljusare det blev, och bara att det är helt i ordning, det blev ljusare i hela hallen nu faktiskt.
Det saknas lite småfix, nån lampa, kanske en anslagstavla och så, men i övrigt är det klart. Så nöjd!
I juli var det semester och fullt ös på hemmafronten med att förbereda och sedan även sälja vårt gamla hus. Det var verkligen 1000 känslor på en och samma gång, det var oro för att vi köpt gården för dyrt, det var ett glädjerus för att vi äntligen köpt en gård, ångest för att vi hade köpt en gård – skulle vi trivas? Precis i slutet av juli avslutades försäljningen och vi sålde för nästan exakt lika mycket som vi köpte för, och därmed släppte oron för framtiden. Annars var det en himla fin månad, med fantastiskt sommarväder och mycket sol vill jag minnas.
Som alltid – ett hus som är så fint till visningen som det aldrig någonsin är annars.
Augusti började tungt på jobbet, mitt jätteprojekt startade sin typ 5:e fas och allt var kaos. Så mycket som skulle bli klart på kort tid och så mycket som hela tiden ändrades på grund av att man aldrig vet hur ett gammalt hus beter sig. Jag hade weltschmerz, vandrade och insåg att om jag ska orka med mitt liv så måste jag börja träna igen, så jag körde en introkurs på Crossfiten vi tränar på med jobbet på fredagar. Men min hjärna började bli till gröt.
Hade det inte vart för våra helgvandringar så tror jag att det hade gått åt skogen mycket tidigare. Har ju haft ett sån OTROLIGT behov av just att komma ut så här och det är väl ren självbevarelsedrift egentligen tänker jag mig.
Sen hände det där som bara händer andra – jag gick in i väggen. Jag kan förstå uttrycket lite, för känslan är just att det finns ingen mer mån att pusha och dra ut sig själv, det tar bara stumt stopp. Det fanns inga mer marginaler, inget ytterligare extra växel att lägga in och helt enkelt bara inget mer av MIG kvar. Hela septembers inlägg handlar nästan uteslutande om just detta. Den enda kvarstående delen av jobbet jag fortsätter med är min utbildning, den får fortsätta på fredagar eftersom det hade varit mer stressande att känna att jag skulle komma ifatt nästa år.
Jag fullkomligt badar i ensamhet och vila, något jag inte gjort sedan… jag vet inte ens när. Och det behövs, verkligen.
Oktober kommer och är även den fokuserad på återhämtning och vila. Tittar jag på det nu så var det så mycket lättare att faktiskt få kvalitet och ordentligt tid till just detta som heltidssjukskriven, nu är det mycket svårare att få tiden att räcka till (självklart på ett sätt, men jag menar att det känns som jag inte har tid i proportion till sjukskrivningen). Men sen precis i slutet av oktober, då är det till slut dags att flytta till vår gård! Och även om dagarna där omkring var stressiga och otroligt jobbiga, så finns det ändå ett bakomliggande lugn.
Så glada och stolta!
I november jobbar jag 25% förutom då min skola. Det känns typ ok, jag får inte längre stresspåslag över att se en byggställning eller en hantverkarbil, och det är kul att träffa lite folk ändå. Nästan all tid går åt till att bara vara här i vårt nya hem, tända en brasa, gå ut och utforska omgivningarna och packa upp en och annan låda – även om det mesta var klart efter nån vecka vid inflytt.
Har tusentals foton i mobilen härifrån, allt är så vackert och jag kan inte förstå att det är vårt? På instagram är det kavalkad av bilder på gården, för den som är nyfiken på att se mer härifrån.
December kommer och har med sig fantastiskt vacker snö, återigen går jag runt här och bara får dåndimpen över hur vackert allt är. I min utmattning tappar jag bort mig lite, det känns i skrivande stund som jag inte riktigt får nån bra ordning, jag som hade en så bra plan. Får fundera på det över julhelgerna. Förutom detta så tar jag även examen som Byggproduktionsledare, ändå en prestation det med 😊
När jag sammanfattar året så här så har nog det har varit ett av de mest händelserika åren i hela mitt liv. Vi har skaffat hund, vi har köpt och sålt hus, jag har blivit utmattad och jag har tagit examen. Vilket sjukt år?!
Inför nästa år ser jag allra mest fram emot att få möta alla årstider, här på vår gård. I övrigt så tänker jag mig att jag INTE ska bränna ut mig igen och jag ska absolut inte köpa hus igen. Kram och en eloge till er som orkat läsa ända hit!
I fredags tog jag min andra högskoleexamen. Lite stolt över mig själv är jag allt! Vi hade presentation av våra examensarbete – vårt vann pris för bästa examensarbetet – och sedan bjöds det på smörgåstårta i klassrummet. Efter smörgåstårta blev det bowling och grillbuffé, och det blev en väldigt rolig avslutning!
Nästan hela klassen på bild!
Jag hade först tänkt att jag skulle dricka lite alkohol den här dagen, men efter att jag nätt och jämt orkat mig igenom julbord veckan innan med jobbet UTAN alkohol så kände jag att det nog inte hade varit en bra ide, jag hade nog somnat sittandes rakt upp och ner. För hur trevligt och roligt jag än hade, så har den här typen av evenemang helt klart ett pris nu, även denna helgen har jag varit HELT slut och en del stress-symptom har gjort sig kända med. Men det var det värt för en sån sak som ett examensfirande!
Jag har aldrig någonsin i något annat sammanhang fått så otroligt mycket kärlek tror jag, jag fick så mycket snälla ord om mig och så många som gärna vill jobba med mig framöver, så mycket stöd i utmattning och så mycket bara vänlighet att jag verkligen aldrig varit med om maken! Så otroligt mycket det värmde långt ner i magen, om nån från klassen läser så TACK! Och jäklar, jag kommer sakna att träffa alla varje fredag! Även om det stundtals varit jobbigt så har det även varit ett tacksamt avbrott i vardagen.
Men som sagt, tröttare än tröttast har jag varit hela helgen och förra med. Nu har dock Filips trumhinna läkt igen och penicillinkuren är avslutade för denna gången, så i morgon blir det dagis för honom och jobb för mig. Nu blir det ju bara jobb – så då är det 50% som gäller, inte 25% jobb och 25% skola, det kommer bli en omställning det med som jag gissar kommer ta ett litet tag. Skönt att denna veckan är en kortvecka då, jag jobbar måndag till onsdag och är sedan ledig till typ 10 januari.
Bäst i helgen – efter examensfirande – var den i princip enda aktiviteten som gjorts, nämligen lite glögg, kokkaffe och adventsfika vid en eldplats vi puttade ihop lite snabbt på vår kulle. DET ska bli tradition!
Sitter i soffan och är rätt trött, men tänker ändå att jag vill skriva lite kort om hur det har varit att börja jobba – eftersom faktiskt så många har frågat.
Var rätt nervös i onsdags, lite som att börja ett nytt jobb, jag visste inte vad som skulle förväntas av mig, vad jag skulle göra, eller hur det skulle kännas. Men jag kom till jobbet och började med möte med min närmsta chef och HR, och vi gick igenom lite vad som kan funka. Jag kommer få lite enkla uppdrag till en början och det känns himla bra, för något annat skulle inte funka. Är fortfarande nästan fascinerad över hur annorlunda huvudet (inte) funkar nu, kan INTE ta in mer än en sak i taget det är helt klart. Kan heller därför inte direkt tänka och planera för längre fram än typ i morgon, vilket både känns konstigt, otillräckligt men samtidigt rätt skönt? Det är som om hjärnan själv slår i från så jag inte KAN få för mycket intryck.
Gammal bild pga trist med blogginlägg utan nån bild, men känner mig mest just nu bara gammal, sliten och trist.
Men i alla fall, nog om min tröga hjärna, det känns i alla fall bra efter två dagar (á tre timmar). Har känt mig väldigt, väldigt välkommen och fått så många varma hälsningar så det värmer något enormt! Känslan just nu är att om jag kan få en lugn och långsam start som inte överskrider min ”mentala budget” så kan det bli kanon det här. Känner också att det kommer behöva få ta tid, har varit supertrött efter min massiva insats med hittills mestadels bara prata lite med folk. Tänkte mig inte för i går utan tänkte att jag kunde handla på vägen hem, istället för att vi skulle åka in på kvällen, men nånstans mitt i affären tog orken slut så det blev ett lite konstigt inköp. Måste absolut tänka aktivt att jag inte kommer orka sånt som känns normalt i andra fall, för det känns så himla konstigt och ovant.
Så tack till er alla, som gjort att jag känner mig välkommen och inte bortglömd eller borträknad!
Höstvinden viner om knutarna på huset, och det susar i spisen av blåsten. Riktigt skrutt-väder är det, men jag hann som tur var få till en hyfsad promenad med Nala innan det började regna åtminstone. Nu sitter (ligger) vi i soffan och kollar la Casa de Papel, med gårdagens pizza som lunch i soffan (när inget av barnen är hemma och ser) och en stor balja kaffe. Jag har packat upp några kartonger – försöker ta några varje dag – och har inga vidare planer för dagen förutom att försöka njuta av att få vila hur mycket jag vill, för i morgon börjar jag jobba 25% (det kommer bli 3 timmar om dagen måndag – torsdag och så skola på fredagen då). Vet inte riktigt hur jag känner för det, faktiskt.
Ett foto taget på vår äng för nån vecka sedan, känns som det inte varit några soliga kvällar sedan dess.
Eller jo förresten, EN plan har jag, nämligen att gå och se Bond-filmen i kväll på bio. Jag har hittills aldrig missat att se en Bond-film på bio och det vore ju himla synd om jag gjorde det nu. Älskar ju de filmerna, och det var ju såklart evigheter sedan man var på bio så det ska bli kul! Går själv, inget av barnen vill hänga med och nån ska ju vara hemma med, men det funkar det med. Ser framför mig en stor portion popcorn och något gott att dricka.
Maken var sjukt duktig och tapetserade klart vardagsrummet häromdagen, jag har målat de två väggarna som skulle vara enfärgade. Blev otroligt fint, men det saknas lite småfix och lite möbler än – vill gärna visa er men vill också att det ska vara liiiite mer klart. Njuter dock himla mycket av att det är såpass i ordning som det är nu, varje sak man får på plats och kan inreda med gör ju att det känns mer ombonat. Fick däremot ett surt besked att tv-bänken Stockholm jag beställt nu var restad, skulle hämtat den i morgon.
Tapeten heter i alla fall Emelie Garden Green och är från Sandbergs (likt bilden). Blev så tvärkär i den! Också rätt coolt att den är gjord utifrån ett original från 1860-talet.
Ser fram emot att få julpynta här sen, det är liksom ett hus som är som gjort för julpynt känns det som. Känner mig dock lite trött på influensers på instagram som redan kör hela ”julinspo”-inlägg (såklart bara vitt och krispigt och det ÄR ju ”gammalt blandat med nytt för den där personliga känslan”🙄 )! Jag vill inte se ett hus som redan är färdigpyntat redan, jag vill ju hinna längta lite och spara lite på karamellen. Kan leva med Underbara Clara som SMYGER igång med lite tallris och nån vit julstjärna, det känns liksom mer rimligt snarare än ett helt koncept. Men men, nog om julen för nu, först ska vi se till att inte blåsa bort i höststormen…
Jag vet nästan inte vart jag ska börja, dels för det känns som det hänt mycket de senaste dagarna och dels för att mitt huvud är gröt av samma anledning.
Vi måste ju ändå börja med det största av allt, att vi i går fick nycklarna till vår gård och nu är den bara vår! Vi åkte ut direkt efter, det var så magiskt fint i den varma höstsolen.. Utsikten och omgivningarna är verkligen sagolika, det känns helt overkligt att vi ska få ha det vackra runt oss varje dag???
Tyvärr blev det två smolk i bägaren, dels hade inte förra ägarna städat ordentligt, eller rättare sagt har de städat ”vanligt” och alltså är det inte så rent som det ska vara när man tar över ett hus. Just nu pågår diskussioner med dem och mäklare, jäkla surt att börja med, men det är ändå en enkel sak att lösa ju. Jag har fått tag i en städfirma som kan komma på måndag, nu är det bara diskussionerna över vem som ska betala som fortgår.
Smolk nummer två var att Nala väldigt vänligt kräktes upp en mask som inflyttningspresent till oss… 🤢 Hon har nu fått avmaskningstabletter, så vi tänker väl att det ska ge sig med.
Det som gjort mig så trött nu med är att det varit TVÅ skoldagar denna vecka. Visserligen med ett ämne jag tycker är så himla roligt och intressant – ledarskap – och vi har haft hur mycket bra diskussioner som helst och fått mycket insikter, men ihop med husövertag så har det tagit mer energi än jag har. Då var vi ändå bara ute och vände i går, för att bara känna av läget liksom. I dag efter skolan åkte jag raka vägen hem och har inte lyft ett finger sedan dess, förutom för att ta hand om stackars lilla Filip som ramlat illa ute på gården på dagis och som har den värsta fläskläpp jag sett. Som tur är verkar inte det påverkat tänderna – och ännu mer tur är att vi ändå har ett standardbesök hos tandläkaren inbokat för honom nu på måndag! Bra tajming där.
Återkommer framöver, när jag har lite mer energi och det förhoppningsvis inte händer en massa oberäkneligt skit.
Vad ska vi börja med? Kanske det dåliga, så avslutar vi på ett bättre sätt…
Ja ok, det är pissväder, så har vi det överstökat. Jag har en stackars liten unghund här som har väldigt ont i tassen och som tar de chanser hon får till att slicka på bandaget – tratten satt i ca 3 minuter (knyter jag hårdare så kväver jag henne), så nu har jag varit en hemsk person och strött lite vitpeppar på bandaget för att det ska bli äckligt att slicka på. Får se om det funkar. I dag hoppar hon på tre ben, och vi tycker både hon och jag väldigt synd om henne.
Ok, vi kan både tycka synd om henne OCH tycka att det här ser lite roligt ut va?
Sen det mer diffust dåliga – jag har haft en sån himla oroskänsla i kroppen i typ tre dagar nu. Jag är VÄLDIGT sällan orolig, och framförallt inte mer än en kort stund, så det här känns väldigt otrevligt. Har inte helt kommit fram till vad det är som gör mig orolig, men jag lutar åt att det är att jag tänkt lite på jobbet – det har jag inte gjort så mycket innan. Har en massa dåliga tankar om det nu, som jag begriper troligen inte stämmer men som ändå ställer till det i huvudet på mig. Det handlar om att jag får en känsla av att man är kass på sitt jobb, att alla andra är bättre, att jag är rädd att bli tvingad tillbaka för tidigt, att alla tycker jag är dålig som blev sjuk osv. Jag VET att det bara är saker som sitter i mitt huvud, men det hjälper inte just nu.
Känns så himla avlägset just nu
Mer väntat dåligt är att det känns rätt surt att jag verkligen inte orkar typ något. Det känns ovant och ”dåligt” av mig, fast jag vet att det är just därför jag behöver vila.
Ok, bra saker då? Jo men två åtminstone. Jag har sovit lite bättre, åtminstone några stunder under några nätter. Det var längesedan jag kände att jag fick nån djupsömn, men nu har jag faktiskt känt några gånger att jag faktiskt sovit GOTT. Väldigt skönt! På lite samma tema så har jag känt att jag haft lite energi när barnen kommit hem – en fantastisk känsla när det finns lite tålamod och ork att VARA med dem.
Ledsen, det blev visst överhängande negativt, men det är som det är just nu och jag tänker att det mesta nog ger med sig om ett par dagar. Det verkar ju bli en fantastisk helg rent vädermässigt, och det brukar hjälpa för mitt humör. Kram på er, och ta hand om er!
Jag har ju bestämt mig för att jag ska ge mig själv möjligheten att sakta komma i gång med att träna, och nu har jag just kommit hem från ett pass. Skönt trött i kroppen och vackert rödmosig i ansiktet så känns det väldigt skönt. Det passet föregicks av en vilsam förmiddag med lunch-tupplur och nu följs det upp av en hel eftermiddag med bokläsning (tills barnen kommer hem från badet åtminstone) möjligen med avbrott av en och annan hundpromenad.
Fota kottar – räknas faktiskt inte ens som en aktivitet, men möjligen en del av en promenad.
För det är just det, träningen i dag var min ”dagens aktivitet”. Har insett hur lite jag orkar nu när jag liksom tillåter mig själv att känna efter, och en aktivitet per dag verkar vara precis lagom. Då ska man dessutom ha i huvudet att som en aktivitet räknas t.ex.:
En längre hundpromenad
Ett träningspass
Träffa en kompis för lunch eller fika
Handla
Gå på stan eller i affärer – en liten stund
Alltså inga stora eller egentligen ansträngande grejor, men på inrådan av läkare så följer jag hennes råd och vilar mest och väljer bara såna aktiviteter som fyller på lite energi. Vad välbehövlig den här sjukskrivningen är! Vid tre tillfällen har jag lyckats kommer ner i lite mer djupsömn åtminstone en stund på natten och DET var både längesedan och extremt efterlängtat.
Fick för övrigt också bekräftat att det är ok att känna sig glad och vara sjukskriven samtidigt, på det stora hela känner jag inte mig misslyckad för att jag blivit utbränd, jag har gjort allt jag kunnat för att få dagarna att gå ihop, framförallt på jobbet, så jag känner ingen skuld där – alltså känner jag mig inte deprimerad heller. Trodde nog liksom att det hängde ihop och hade nästan lite dåligt samvete för att jag ändå känner mig glad över möjligheten att få starta om, ladda batterierna och hitta tillbaka till mig själv igen.
Nu ska jag sätta mig och läsa, men kanske blunda en stund först för det är tyst och lugnt i huset – övriga familjen är på badhuset. Kram på er!
Ok, nu är jag sjukskriven pga utmattning – ”på riktigt” (dvs en läkare har gjort bedömningen). Det känns så himla konstigt, först en stor lättnad att bli tagen på allvar, sedan läskigt för det ÄR på allvar, jag mår inte alls bra, rent utmattningsmässigt, och det är skrämmande at se det på papper. Konstigt nog fortfarande ändå ganska ok i humöret (eller ja, fråga inte maken eller barnen för humör och tålamod med DEM är gräsligt), eller i alla fall inte direkt deppig.
Befinner mig inte längre balanserandes på kanten som jag gjort i ett år, utan har trillat i. Fast skönt på ett sätt, även om det låter konstigt även i mina öron. Men nu vet jag ju vart jag är i alla fall.
Tanken är, om försäkringskassan tillåter, att jag ska kunna gå 1 dag i veckan i skolan. Eller ja, de dagarna som är exjobb där kan jag ju såklart fördela ut tiden mycket mer. Jag ska känna på det, det är ju en stress i sig att känna att man måste gå ”ifatt” den sista terminen nästa höst, med en helt ny klass, så min förhoppning är att jag ska kunna avsluta utbildningen som tänkt. Det är i alla fall inga direkta beslut eller några tentor som ska göras nu, så det skiljer sig ju markant från mina övriga dagar.
Först och främst – tack! Tack för all omtanke, alla tips och att ni också delar med er. Det är för övrigt helt sjukt att så många bränt ut sig?! Jäkla knäppt samhälle vi lever i…
Har bokat in både tid med läkare och med psykolog i nästa vecka, det känns bra. Har också insett att jag är sjukt glad att det tog stopp nu och inte blev ännu värre, men har även börjat inse att det är mycket värre än jag kanske trott. Det är som att stressen ligger så nära till hands att det bara är ett tunt lager ytspänning som håller ihop det (och mig), minsta störningsmoment och det skvimpar över direkt.
Till exempel, hade en klipptid i dag, inbokad sedan innan sommaren, så ganska tidigt i morse åkte jag ner till stan. Inga konstigheter i sig, ingen stress att hinna dit eller nåt – men på vägen såg jag en bil från mitt jobb. Det var nästan sjukt, fick sånt stresspåslag, pulsen gick upp och andhämtningen blev ytlig. Det behövs egentligen inte ens en sån sak, lite småtjafs hemma och det händer typ samma sak. Så ja, det är nog värre än jag tänkt från början.
En totalt omotiverad bild på svampar, för det är roligare än ett inlägg utan bild och för att svampar ser så coola ut?
Mindre vila idag med, visserligen har vi varit två vuxna hemma men en förkyld och gnällig fyraåring ger inte så mycket sinnesfrid direkt, och inte nån vidare sömn heller… Men det är ju övergående, åtminstone. Fast jag längtar till nästa vecka när jag förhoppningsvis är själv hemma igen, nu hann jag ju typ få en dag för mig själv innan Filip blev sjuk…
Ps, gissa hur många gånger jag torkat en liten näsa under tiden jag skrivit detta? 12 gånger. 12.
godatankar.com 