Vikt

Välkomna och ovälkomna förändringar

/ LindaG / 1 kommentar

Vilket fantastiskt väder det har varit senaste veckan, även om det kanske är lite *väl* varmt idag. Men luften börjar ändå ändras till den lite mer syrerika höstluften, och de fuktiga nätterna ger lite morgondis och morgondimma över naturen, som ändå fortfarande är så grön. Överallt i rabatterna så surrar det av insekter, nu har äntligen en massa bin hittat hit med – hittills har det varit övervägande mängd humlor. Vi har massor med fjärilar, vanligast är pärlemorfjäril och raps-/kålfjäril (ser typ likadana ut), men vi har citronfjäril, amiralsfjäril och nässelfjäril med. Älskar att det lever så mycket här på gården.

Men, som en lite dålig jämförelse med höstens intågande, så har jag just nu det lite kämpigt med vad som då uppenbarligen varit klimakteriets intågande för mig själv. Gissar ju att det tidiga intåget triggades av utmattningen – och kanske lite vice versa – men nu är det ju som det är. Som jag skrivit tidigare så mår jag ju SÅ mycket bättre i huvudet nu med medicin, jag känner mig skärpt och som mig själv, hade inte ens förstått hur långt bort det var.

Men just nu kämpar jag lite med kroppen. (Triggervarning)

Efter utmattningen gick jag upp en massa i vikt (gissningsvis även med god hjälp av förklimakterie då) och jag har gjort en låååång och mödosam resa för att lära mig att inte döma mig själv utifrån vad jag väger, och för att inte förknippa mat med något man ”förtjänar” eller ska ”straffas” för. Tyckte jag lyckats ganska bra, men nu när jag börjar känna mig som mig själv i huvudet så blev det på något sätt jobbigare att INTE känna igen min egen kropp.

Ni som hängt med länge vet att jag en gång verkligen HAR lyckats med att få en smal och vältränad kropp, men jag vet också exakt vad det innebär – kosten är det ENDA man tänker på och det styr hela ens liv. Så vill jag absolut inte ha det, så det är inte aktuellt att börja räkna kalorier eller något liknande, det triggas igång allför lätt i mitt huvud. Inser dock att jag på något sätt behöver justera vad jag äter till den här ”nya” kroppen, dels för att den har svårare för att bygga muskler men även för att jag verkligen inte trivs i mig själv just nu. Har inga ambitioner att gå ner en massa i vikt, men kanske lite för att känna att kläderna sitter ok och framförallt för att bara känna mig mer som mig själv.

Har i alla fall köpt på mig kreatin – det är ju lite av motsatsen till viktnedgångshjälp eftersom det gör att man binder lite mer vatten i musklerna – för att kunna få lite bättre resultat av träningen. Kreatin är den kvinnliga kroppen över 40 dålig på att skapa själv, och utan den får vi dålig tålighet för högintensiv träning (vilket jag ju redan är känslig för sedan utmattningen) och den påverkar även hjärnans kognitiva funktion. Det är ett av de mest efterforskade tillskotten och enda negativa biverkningen kan vara att man blir lite orolig i magen i början. Förhoppningen är att den ska hjälpa mig lite i träningen.

Har inte tänkt skriva om försök till viktnedgång och så, men ville väl mest sätta fingret på det jag känner skaver i mig själv nu, och som gör mig både ledsen och obekväm i mig själv. Och samtidigt behöver jag ju hitta strategier för att åtminstone delvis acceptera den här nya kroppen för 20, det blir jag ju inte igen,, och inte 30 eller 40 heller ju – och det är INTE hälsosamt att tänka att man ska se ut som då. Kampen just nu blir att hitta ett nytt jag, som jag trivs i, som är den ålder jag är i just nu (45 då). Vet att vi är fler som jobbar med det här med. Det som gör det svårt att hitta inlägg att läsa på temat är att det oftast är så onyanserat, antingen är det nån som tränar stenhårt och har dragit in en massa på kosten och som predikar renlevnad över allt annat, eller så är det nån som liksom övergett allt. Jag tror på en balans, att livet ska vara gott och att vikten inte ska vara något man ska behöva tänka på, men att man äter bra, ren mat och tränar i rimlig dos – det finns inte plats i mitt liv för några extremer, jag vill bara vara stark och frisk.

De här är ju vad jag menar med ren mat, eller i alla fall rena råvaror. Egenodlade, utan tillsatser och utan bekämpningsmedel. Skördat på lunchen idag!

Det här inlägget var svårare att skriva om än att skriva om klimakteriet, det känns liksom ”unket” att skriva om vikt, men hur mycket jag än kämpar så kan jag inte vara helt obrydd om min egen kropp. Och nu när jag känner igen mig själv i huvudet så skulle jag också vilja känna mig hemma i min egen kropp – med de förutsättningar den har nu. Det är liksom ingen annan som bryr sig om hur den ser ut, men hur jag än försöker så sitter känslan för en del av mitt egenvärde i mitt utseende tydligen, det och i min prestation såklart (utan prestation är jag väl inget värd eller, DEN inställningen verkar jag inte bli av med vad jag än gör).

Så, lite navelskådning av rang, förlåt för det.

Den försvunna stoltheten

/ LindaG / Lämna en kommentar

Nu kommer det handla om kropp, träning och utseende, så är du inte på ett ställe där du känner att du vill läsa om det – hoppa över! Lååååångt inlägg blev det med.

Ordet för idag i utmaningen Fånga Februari var ”Yngre dagar”, så jag bläddrade lite snabbt runt i gamla fotoalbum jag kommer åt via telefonen. De äldsta bilderna jag hade där var från 2004 och de är i usel kvalitet, men jag tycker också inte alls om hur jag ser ut på dem. Det blev så att jag valde bilder från 2014 – det året då jag var i absolut toppform – men nu har det i två timmar malt runt en massa tankar i mitt huvud så nu vill jag, för min egen skull, samla ihop tankarna här.

Det var fantastiskt att vara så vältränad, jag som varit en soffpotatis sedan den dagen då jag kom på att jag kunde välja att inte simträna mer (alldeles för sent rent mentalt, om än inte fysiskt) när jag var typ 16-17 nånting. Små ansatser hade väl gjorts, men efter några pass eller så, så slutade jag alltid. Men nu, nu hade jag tränat och tränat på ATT träna i kanske 2-3 år och nu var jag verkligen på TOPP. Superstark – kunde göra 5 pullups tex och körde högintensiv träning utan att det var några problem. Jag hade dessutom under det senaste året kört en stenhård linje med mycket protein, lite kolhydrater och verkligen maxat en näringsrik men kalorifattig kost. Jag kände mig stolt över mig själv, stolt över att jag gått från soffpotatis till vältränad, stolt för att jag var stark och stolt för att jag för första gången i mitt liv tyckte min kropp var fin. Just den biten var en fantastisk känsla, och jag kände att jag hade kontroll (liiite varning på den) över mitt eget liv.

Men självklart kom det inte av sig självt, jag tränade på lunchen 5 dagar i veckan och jag tränade 3-4 pass i veckan utöver det. En stor del av hjärnan hade dessutom alltid MATEN i fokus – så fort jag börjar tänka att jag ska göra NÅT med min kost så blir hjärnan helt besatt, mycket otrevligt. Allt detta tog såklart enormt mycket tid – och kanske framförallt tid som jag tog från maken, men även barnen till viss del. Och ja – en mamma har ju rätt till egentid, och en mamma som mår bra är en bra mamma till sina barn – men att hålla DEN formen, det tar alldeles för mycket tid och energi för att man ska kunna hålla i någon längre tid. Eller ja, åtminstone om du vill kunna leva ett någorlunda normalt liv och ha din familj kvar.

När alla kläder satt som man ville

Men som sagt, jag var himla stolt över mig själv att jag faktiskt kunnat ta mig ända dit jag var, att en vanlig soffpotatis faktiskt KUNDE träna så man fick rutor på magen (heeeeelt sjukt, men ett kort tag hade jag faktiskt det). Förstod dock redan då att det här inte var en hållbar livsstil, och efter jag födde Filip 2017 så försvann all ork och egentid så som den gör när man har små barn, och jag återgick till soffpotatisform, delvis även för att jag helt hade tappat lusten till att styrketräna på egen hand – det som varit framgångsrikt innan.

Sen testade jag lite crossfit, med jobbet, och DET var ju himla kul ändå! Eller, egentligen var det inte så mycket crossfit över de passen vi körde då, men det visste jag ju inte, utan det var mer funktionell träning. Askul och det var roligt att få lyfta tunga saker igen, även om det samtidigt var otroligt deppigt att börja från NOLL, när jag visste hur stark jag varit. Tung, svag och med noll kondis – och efter ett tag kände jag att jag faktiskt behövde anmäla mig till att träna mer, inte bara ett pass i veckan med jobbet. Så jag anmälde mig till introkursen en sommar, körde den tre kvällar och *PANG* precis här slog utmattningen till…. Inte på grund av träningen, det var bara lite dålig timing. Jag bestämde mig i alla fall för att jag, trots utmattning, skulle ge mig själv chansen att få känna mig stark igen, så jag anmälde mig till crossfitklubben och började gå ungefär 2 pass i veckan. Problemet med att träna med utmattning har jag ju skrivit om ganska mycket, men för att kort beskriva det så känns det lite som att träna med typ influensa i kroppen. Det och så det faktum att ”gummibandet” man normalt sett har – dvs att man tar i, det blir jobbigt, men så kan man ändå ta i lite mer – HELT var borta. Tar det slut (och det gör det snabbt) så tar det tvärstopp, inget i hela världen kan få en att ”pusha” vidare. Det känner jag ju av nu med, ett tag där så hade jag liiiite gummiband, men nu med mitt senaste bakslag så blev det stumt igen.

Så, nackdelen med det här är ju att jag VET hur det kan kännas, vad jag KAN klara och HAR klarat, och nu klarar jag nästan ingenting i jämförelse. Jag är tung och har ingen kondis alls, men jag HAR i alla fall jobbat tillbaka lite styrka nu igen. Det är extra jobbigt att gå och träna när man hela tiden känner sig misslyckad jämför med vad man själv klarat innan utmattning, graviditet och annat.

Maten har jag jobbat extremt hårt med att koppla bort från träningen, det ska vara två separata saker och INTE att man minsann förtjänat nåt sött efter ett hårt pass, eller att man ska ”jobba bort det där onödiga man åt” i går. Mat är en egen grej, träning är en annan. Det funkar numer ganska bra, att hålla isär det (nästan jämt). Däremot är jag ju kvinna och över 40 vilket innebär att jag nog skulle behöva äta mycket mindre än jag gör idag, men jag känner hur otroligt lätt det triggar något som liknar en ätstörning om jag börjar fundera på hur och vad jag äter, och dit vill jag inte gå igen. Maken har framgångsrikt kört periodisk fasta ett par månader, jag funderade på detsamma men nackdelen är att jag blir så extremt frusen av det (ja, klart jag körde det när jag tränade så mycket med), så jag orkar helt enkelt inte ”ta striden” med min kropp om det. Men det är inte roligt när inte kläder sitter som man vill och man VET hur bra det kändes innan, och det är riktigt trist när man tränar och bara känner sig TUNG hela tiden.

Hah, med det här superlånga ”introt” ville jag egentligen bara komma fram till en slags annan poäng, men jag behövde liksom lägga upp premissen först.

Som jag skrev så var jag stolt över allt jobb jag lagt ner på träningen, stolt över att vara i form och lite stolt för att jag tyckte min kropp var fin. När jag inte varit så vältränad som jag var då (vilket alltså är typ alla andra år) så har jag i alla fall kunnat känna mig lite stolt över att jag gör ett bra jobb, att jag lär mig nya saker, utmanar mig själv och att jag utvecklas.

Men nu, jag vet inte. Jag har svårt att känna att jag har något värde för mig själv, jag orkar ju inte direkt nåt, jag har katastrofal kondis, jag är trött jämnt och är heller inget vidare stolt över den här, tyngre kroppen. Inte svarar kroppen på träningen heller, åtminstone inte som den ”borde”. Och som topping på den bajsmackan så känner jag mig virrig, glömsk, korkad och ofokuserad – så jag har liksom inget som tillför något här i världen, eller inget jag känner mig stolt över.

Det här ÄR inte en önskan att nån ska skriva att du är ju fin, eller du är ju duktig, utan bara ett försök att formulera hur svårt jag har att själv hitta ett värde i det som är jag. Jag vet ju att barnen behöver mig, jag är en ok förälder (om man inte frågar tonåringarna möjligen, men det är ju som det är) och någon form av maka i alla fall. Jag gör en massa nytta här på gården och har hyfsat framgångsrikt skött mitt arbete på energikontoret, men eftersom jag VET hur mycket större kapacitet jag hade innan utmattningen så är det jäkligt svårt att hitta någon stolthet i detta nya läget. Jag förstår ju också att all ambition var precis exakt det som drev mig in i utmattningen, det är inte det att jag vill tillbaka till att prestera på det sättet för jag vet vart det ledde – men förstår ni hur svårt det är att hitta ett egenvärde när alla enskilda delar i det jag förr kunde vara stolt över, nu inte längre finns?

Det här är inte alls något jag går runt och tänker på dagligen, men en liten ledsen känsla dyker upp i bakhuvudet varje gång jag tränar, jag undviker min spegelbild förutom när jag gör mig i ordning på morgonen och jag blir ledsen när min koncentration och mitt minne sviker mig på jobbet. Jag tänker att det kanske finns många som mig, och att det är så många olika saker i livet som kan kännas svårt – även när man har ett priviligerat liv som någon form av medelklass i Sverige. Eller så är det bara jag, som navelskådar in absurdum och som svamlar som vanligt.

Kram på er, i vilket fall ❤

Dumheter

/ LindaG / Lämna en kommentar

När man är 43 år så borde man vara klok, självsnäll och självsäker. Jag är det ganska ofta, men så kommer ett bröllop där man ska vara lite extra fin i en superfin klänning och sen står man där och provar och provar och tänker att det hade varit så mycket finare om jag bara hade varit lite smalare. Ungdomens självförakt trycker sig på och blir till en jobbig massa i huvudet, det jag jobbar så himla mycket med att trycka undan. Eller har jag det? Kanske har jag bara undvikit sammanhangen där jag känt mig som mest att jag inte duger? Ute på gården är det ingen som bryr sig, minst av allt jag själv, där går jag i shorts och en gamma ful tröja och sätter upp håret i tofs fast det inte ser klokt ut. Kanske har jag bara lurat mig själv att jag inte längre bryr mig om hur jag ser ut genom att befinna mig i sammanhang där det är viktigare att klä sig funktionellt och bekvämt. Och likt tidigare i livet spenderar jag inte de närmsta dagarna med att äta nyttigt och kalorisnålt (usch vilket hatord det är) utan snarare på att trycka i mig trygghetsgluten för att döva rösten i huvudet som tycker att jag borde kunnat så mycket bättre, vilket i sin tur ger näring åt självhatet och föraktet för att jag inte kan vara lite smalare.

Dumheter, det är vad det är.

Men inte hjälper det alltid att jag vet det, när huvudet tar ett eget kommando och går in i gamla hjulspår. Men jag ser er, dumma tankar, och jag jobbar hårt för att inte låta er ta överhanden. Skäms på er!

Depp och pepp

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag känner mig lite deppig. Deppig för att allt jag kämpade hårt med att behålla i både muskelväg och rutiner under graviditeten har förstörts av en sommar med sjukdom. Jag har inget kvar alls av det jag jobbat mig till och nu känns det jättetungt att börja från början igen. Och jag måste börja – utan träningen så får jag ont i både axlar och rygg känner jag. Det skulle dessutom vara lättare att träna om jag kunde bli av med mina återstående 7 mammakilon med, men även det har känts omöjligt när man inte kommer iväg och tränar. Det ena ger det andra, liksom…

Men jag ska verkligen försöka nu, jag måste skärpa till maten som fan om jag ska bli av med de där kilona, för amning eller ej (ej nu längre, förresten, nu är det bara ersättning och ”mat”) så får jag kämpa med näbbar och klor för att bli av med extrakilon. Problemet är att jag inte riktigt känner att jag har orken för den kampen just nu – för utan träningen och allt runt den så har jag inte alls samma energi (och nej, då har jag såklart räknat bort en del bristande sömn pga nattmatningar osv). Det är deppigt, som sagt.

Jag önskar att jag kunde få lite draghjälp, lite push och pepp, men ska jag vänta på att nån annan hjälper till så kommer det aldrig bli av, likadant med ”motivation”, det är inget som man kan räkna med utan det är bara att bita ihop och köra. Bara motigt att börja liksom. Kanske att jag skulle kunna försöka komma iväg runt åtta, när åtminstone Filip är nattad? Nåt måste i alla fall ske, för annars kommer min rygg kollapsa helt.

Men, en lite ljusglimt, nu ska jag åtminstone komma iväg på veckans yogapass, heja mig för det!

PS, Oliver kom hem idag med världens förkylning, så nu blir det väl en vända med sånt med… suck.

BellyBandit eller inte?

/ LindaG / 2 kommentarer

Även om man räknar in att jag har varit (och än så länge är, ta i trä) aktiv den här graviditeten, så är jag ändå 10 år äldre än första gången jag fick barn. Nu för tiden har jag ju koll på hur och vad jag ska träna, både före och efter förlossningen, och jag vet hur man ska äta, MEN, eventuellt finns det en typ av produkt som kan hjälpa framförallt magen att återfå normal form efter graviditeten.

Produkten jag tänker på är en BellyBandit – även om det rimligen bör finnas liknande produkter av andra leverantörer. Det är alltså en form av gördel som ska ge stöd och ge form åt bålen den första tiden (upp till 3-6 månader efter) som komplement till att man tränar upp sin inre bålstyrka igen. Motiveringen är att man snabbare och ev. också till större utsträckning ska få tillbaka sin ”gamla” kroppsform.

blacklaceprint_front_smile_1_8

Det hade liksom varit mer intressant att se den här på nån som faktiskt HAR fått barn, istället för en ung, smal modell? Men en sån här typ är det jag menar i alla fall. 

Det hela hade ju inte varit nåt att fundera på, om det inte vore för att de billigaste BellyBandits jag hittat ligger från 700 kr, och jag vet ju heller inte garanterat att de funkar/går att ha på sig. För att inte tala om vad man ska ha för storlek, för i början sjunker ju magen ihop en hel del av sig själv.

Jag menar, funkar den och hjälper på tre månader så är den värd 700 kr. Gör den det inte så är det ju helt meningslöst….

Det har visat sig vara ganska svårt att googla fram bra recensioner på en sån här eller en liknande produkt, så snälla, snälla, har du erfarenheter – skriv en kort rad om din åsikt!

Ett wienerbröd i vardera lår*

/ LindaG / 2 kommentarer

Jag har den senaste tiden gått runt med någon form av delvis uppgiven och delvis upprörd känsla av att liksom ha blivit lite … lurad. Eller, det är inte riktigt rätt ord, ”snuvad på konfekten” kanske stämmer bättre.

Det jag syftar på i just det här fallet är den totala oförmågan att äta det jag vill utan att det sätter sig direkt på kärlekshandtagen. Alltså jag lovar, fikar jag en lördag utan att kompensera för det så sitter tamejfan det jävla Wienerbrödet där i ungefär samma sekund. Jag har insett att det på något sätt måste hänga ihop med ålder, även om jag inte direkt känner mig lastgammal med mina 36 år ( fyller ju ändå inte 37 förrän första maj….) och även i viss mån kanske en lite halvtrasig ämnesomsättning.

En standardlunch, det är ju inte så
att jag svälter på något sätt. 

Jämför man med min ”toppform” så har jag nu gått upp ca 8 kg. Men ok, jag jobbar stenhårt med att koppla om min hjärna så jag inte ska lägga så himla stor fokus på det, och det går ändå åt rätt håll tycker jag. Mitt mål nu är inte detsamma som 2014 utan bara en känsla av att det är ”OK”. Dock insåg jag efter julen att jag måste skärpa till mig ordentligt för att liksom inte ”flyta ut”, och därav skapade jag en enkel kostplan. Summa summarum så äter jag sedan 4 veckor tillbaka ca 1700 kcal varje dag varav minst 120-160 g är protein (vilket är ganska mycket när man väl ska äta det). Med tanke på hur pass mycket jag ändå tränar, och att den enda dagen jag gör någon utsvävning är på lördagar när jag inte är lika strikt med tex proteinintaget, men ändå absolut inte ballar ur helt, så måste jag säga att resultaten är… något deprimerande.

Jag tror att jag på något sätt har liksom börjat landa i att jag helt enkelt inte kommer kunna äta ”som jag vill” utan att det har tämligen stora konsekvenser, vilket ju kanske egentligen är helt naturligt men som ändå känns oerhört motigt att ta till sig. Det är ju inte SÅ länge sen man var ung och kunde äta både pizza och fika tämligen ohämmat, då känns det ju lite surt att behöva vara så himlans pass strikt redan nu – jag är ju ändå bara 36 (ja, eller typ). Men men, bara för att jag har börjat inse att det verkar vara så landet ligger till nu för tiden så behöver jag ju inte gilla det.

Så, kära vänner, ni som liksom jag har funnit att den där bullen sätter sig direkt på låren, hur ska man hantera skiten? Ska man bara inse faktum och bannlysa allt extra fika eller ger man efter? Jag är ju visserligen redan gift, men någon ynka mån av självrespekt har jag ju ändå 😉

*Det här inlägget lästes mest med lite humor, även om innehållet stämmer. 

Nämen en sopsäck då?

/ LindaG / Lämna en kommentar

Det här blir ett sånt där lite personligt inlägg, som kanske kan verka konstigt att jag skriver på en blogg så här, men dels hjälper det mig att sätta ord på mina egna tankar och dels så tänker jag att det säkert finns fler som känner igen sig. (Det här är ytterst ytligt, bara så ni vet)

Just precis nu sitter jag framför Nobelfesten och har just packat ihop ett gäng olika kläder till morgondagens julfest. Det är det jag vill reflektera över lite, inte Nobelfesten, och egentligen inte själva kläderna heller, men det de framkallade i mitt huvud.

Förra årets klänning var tämligen figurnära,
men å andra sidan vet jag oxå hur extremt mycket
tid och kraft jag lade på att hålla en strikt kost
och träna, vilket jag helt enkelt inte orkat/velat
göra i år. 

Som jag sagt tidigare så har jag ju landat i någon form av hyfsat okomplicerat och avslappnat sätt runt träning och kost, vilket till vardags känns ganska skönt, men det okomplicerade förhållningssättet gör ju även att jag gått upp en hel del i vikt (eftersom jag måste kämpa till 120% för att gå ner i vikt). Till vardags, när man kan gå i jeans och en tröja, kan jag liksom leva med det, men nu, när jag egentligen gärna VILL ha på mig en av klänningarna i garderoben så blir det ett problem. Jag är inte tjock, jag vet det, men för att jag ska kunna känna mig bekväm och snygg i en tajt klänning så måste jag tydligen ligga där i vikten där jag låg som lägst – nu är jag lite fluffig runt magen (helt normalt för i princip hela mänskligheten) och jag kan inte hjälpa utan att se det som att jag misslyckats. ”Jag har ju gjort det en gång, vad dålig jag är som inte klarat av att hålla mig där eller göra ännu bättre… ”

Rent intelligensmässigt förstår jag ju att det är en konstig och smått sjuk tanke, men det hjälper inte, jag känner mig ändå misslyckad och skäms lite för att jag inte kunnat göra det bättre. Jag vet ju dessutom att det är en sjukt tråkig sak att höra från någon, det blir bara som om det vore ett komplimangsfiske, och känns bara ledsamt (jag blir ju själv jätteledsen när mamma säger så, jag tycker ju att hon är så fin), så jag försöker att inte säga nåt. Dessutom FÖRSÖKER jag verkligen att inte tänka det heller, att tänka positivt och snällt mot mig själv, men har man då dessutom en riktigt dålig och deppig vecka så sitter de negativa tankarna där lik förbannat. ”Du duger inte”, ”du borde kunna göra bättre”. En annan knepig bieffekt av det hela är att jag är rädd att någon ska tro att jag dömer DEM som jag dömer mig själv efter utseendet, men så är det ju verkligen inte fallet…

Förlååååååt att jag återkommer till det här jävla skitämnet lte då och då, men jag försöker verkligen bearbeta bort dem. I förebyggande syfte vill jag säga skål på er, och jag hoppas att ni får en fantastisk fredag och helg!

Nåväl, nu har jag fått tanka av mig lite, jag kommer plocka med mig både klänning och lite andra alternativ till morgondagen, så får vi väl se om jag kan gå upp humöret tillräckligt för att välja klänningen. Om inte annat så får jag väl ta ett par extra glas vin så kanske det ger sig =P.

36 år senare….

/ LindaG / Lämna en kommentar

Insåg att det var väldigt längesen jag skrev nåt om min träning, den har ju ändrats lite det senaste halvåret eller så, mest för att jag kände att jag inte längre hade riktigt orken eller drivkraften att hålla kost och träning på riktigt samma nivå som innan.

Nu har jag landat i någon form av riktigt bra basrutin däremot, på ett sätt som gör att träningen GER energi utan att i princip kräva någon mental ansträngning alls – för att vara utan träning är inte längre ett alternativ, inte när man vet hur mycket piggare man blir och hur mycket bättre man mår.

Nu ser rutinen ut som följande, det är tung styrketräning på lunchen två – tre gånger i veckan (ok nästan alltid två gånger) och så är det min lördags-HIIT som även blivit ett pass på tisdagkvällar. Alltså, fyra pass i veckan, tämligen högintensiva men inte så tidskrävande, och med tanke på att det bara är ett av dem som sker kvällstid så känns det inte som det direkt tar av min tid. Sen försöker vi ju komma ut så mycket som möjligt på helgerna, men då är det liksom inte för att träna man går ut, det är för att det är så skönt och det ger så mycket annat!

Kosten då… Jag gjorde ju ändå en hyfsat rejäl resa där med, men för att gå ner, eller ens hålla den vikten jag kanske egentligen skulle vilja hålla, så krävs det 110% ansträngning precis hela tiden. Det går liksom inte… Så, med ett antal kg plus på vågen så har jag liksom fått inse att det får vara bra nog med att hålla en vettig kost, men inte en perfekt sådan. Försöker bara lära min hjärna att den också får nöja sig.

Ta mig tusan, det här ger ju ett alldeles vanligt liv, att det skulle ta 36 år att komma fram till … 😉

Äggande fredagsmål

/ LindaG / Lämna en kommentar

Ok, jag erkänner, det här har varit en himlans tjurig vecka för min del. Som tur är så tog den väl mer eller mindre slut idag (den tjuriga delen alltså) tack vare lite mer sol och dessutom oväntat mycket shopping! Mormor hämtade barnen, maken skulle på AW och jag var shoppingsugen – då brukar man ju visserligen ALDRIG hitta något, men på något underligt vänster gjorde jag visst det ändå idag! Toppar, en klänning och en kavaj, känner mig sjukt nöjd!

Hem efter det, lagom hungrig, och hämtade in dagens ägg från hönorna. Kom på att det vore fruktansvärt gott med ett par mackor med pocherade ägg och ansjovis…. Blir alltid sugen på det när påsken närmar sig!

 När jag pocherar ägg gör jag Jamie Olivers variant, dvs jag knäcker dem i en kopp, sen får de bara slinka ner i en kastrull med småkokande vatten. Ingen ättika, inga virvlar, men har man färska ägg som håller ihop så blir de lika fina för det – och det är ju svårt att få färskare än att de kommer direkt från hönsgården…

En av anledningarna till att jag varit på så uselt humör är att jag för tredje veckan i rad gått UPP i vikt av denna jädra 10-veckors diet… Och inga centimetrar som försvunnit heller, så antingen gör jag nåt fel eller så vet jag inte vad som händer. Riktigt jädra surt, och det jag tjurat mest över är de tre väldigt dåliga valen jag har – antingen måste jag korrigera dieten MYCKET, dvs dra ner från 1600 kcal till typ 1300 kcal, och det skulle jag lik förbannat inte fixa, skippa de fria lördagarna, eller skita i allt överhuvudtaget.

Just nu känns det sista mest lockande – trots att jag fortfarande har vinterns fluff som jag vill bli av med. Så, jag känner mig just nu lagom misslyckad, förbannad, frustrerad och tja, tjurig. Jävla skitsatan rent ut sagt. Skit, nu blev jag tjurig igen, det som hade släppt av shoppingen… Får väl gå och kika på mina inköp och se om det hjälper!

Har nån några intelligenta och hjälpsamma tankar, trix eller åsikter så ventilera dem, för all del…

Vårens kost- och träningsschema

/ LindaG / 2 kommentarer

Ok, nu är det dags, jag har ”bulkat” nog (vilket ni nog sett på recepten den senaste tiden) och börjar känna att jag inte trivs med mig själv riktigt längre. Den här gången har jag lagt upp en något mer genomtänkt kostplan, där jag i teorin går ner ca 0,5 kg per vecka, något jag iofs inte brukar lyckas sådär jättebra med (har tämligen svårt för att gå ner, om det nu är för att jag omedvetet fuskar någonstans med energiintaget eller vad det nu är). Då bör jag – med lite marginal – landa på min tänkta målvikt (66 kg) till i början av maj, och det känns väl ganska lagom.

Kosten

Mitt upplägg är baserat på mitt basala energibehov, enklast är att använda uträknaren på styrkelabbet. Med träning 4-6 ggr/vecka landar jag på 2250 kcal / dag, och för att gå ner ca 0,5 kg /vecka behöver man ligga under det med 500 kcal / dag.

Vardagar: 1600 kcal/dag
Lördag – söndag: 2000 kcal/dag

Jag har inga jätteproblem med att hålla koll på kosten på vardagarna, det är på helgerna när man är hemma som jag alldeles för lätt äter väldigt stora portioner bara för att det är gott.

En av de stora utmaningarna när man vill bli av med vikt, är ju att det är FETT och inget annat man vill bli av med, så av mitt energiintag så vill jag satsa på att minst 140 g av det består av protein – det i kombination med styrketräningen kommer hålla uppe proteinsyntesen och se till att det främst är fettet som förbränns. Jag kommer återkomma lite mer till maten i ett senare inlägg.

Träningen

Träningen kommer te sig ungefär som nu:

Styrketräning 3 ggr/vecka
Övrig träning 2-3 ggr / vecka

Den övriga träningen kan vara HIIT, kickboxing, bodybalance, promenad (har så himla svårt för uttrycket powerwalk) osv.

Eftersom styrketräningen äger rum på lunchen borde det inte vara några jätteproblem att lösa den övriga träningen, om inte annat efter barnen lagt sig.

SÅ, nu börjar det nästintill omöjliga projektet att hålla i det här i ca 10 veckor… Jag kommer behöva all hjälp jag kan få, så all pepp och ett och annat bannande ord tas tacksam emot! Det här är ett STORT och svårt projekt för mig, även om det kanske inte verkar så när man vet hur mycket jag tränar, men när det kommer till kosten så får jag verkligen kämpa som fan för att lyckas. På riktigt.