FAN vad jag hatar vintertid. Alltså tidsomställningen, helt plötsligt försvinner allt dagsljus eftersom det är mörkt när man åker till jobbet och framförallt mörkt när man åker hem. Genom detta ”genidrag” har jag helt plötsligt NOLL fritid eftersom jag, likt tex någon form av björn, tenderar att bli helt oförmögen att utföra aktiviteter om det blivit mörkt. Det är lika segt att gå upp nu som i förra veckan men nu är det även segt när man kommit hem – blir rent provocerad av att VETA hur fint det är här omkring utan att kunna se det pga kolsvart!
JA jag är bitter över mörkret. Helt i onödan med eftersom det inte kommer göra ett uns skillnad. Men låt mig få åtminstone ett par dagar där jag tar tidsomställning och mörker som en personlig förolämpning innan jag rättar mig i ledet…
Det har varit lite deppigt här på sistone känner jag. Svårt det där, att hitta balansen med att kunna skriva om ALLT och ändå inte framstå som helt manodepressiv eller schizofren (ok, nu fick jag lust att skriva någon slags disclaimer om att det ju är allvarliga diagnoser men det tänker jag banne mig INTE för ni är INTELLIGENTA) (så det så).
För övrigt och för att hoppa lite fram och tillbaka så var det ju en för jäkla härlig helg ändå? Utefix i höstsolen, grill på kullen (visserligen blev det inte kanon pga blåst och bara inte så lyckat så jag blev kvar själv en stund efter alla andra gått in) och allmänt skönt att bara UTE hela helgen. Så himla bra man mår av det!
Eldade skit gjorde vi med. Mycket tillfredsställande. Och drack kokkaffe. Själv. Och utan fika till. Men jag är inte bitter.
Nej, nu är jag trött och tjurig och tänker nog gå och lägga mig i stället. Ni får ta det här inlägget med en sked salt eller så, det gör ni som ni själva vill. Kram på er!
Fy skrutt vilken skithelg det var, den som gick. Grått och regnigt inne och i humöret, och lagom fyllt med konflikter. Hatar när det ligger som ett täcke över himlen, det är som att jag inte kan tänka och det finns lika lite hopp som blå himmel i horisonten. Jag får liksom ingen riktig ork att ta tag i något heller vilket såklart också gör att humöret dalar. Bästa aktiviteten var nog ändå att jag köpte ett WASGIJ-pussel och körde igång med – det brukar annars vara tradition på jullovet men nu kände jag att det var en perfekt aktivitet. Den är sådär lågmäld och lågintensiv men ändå trevlig. Tycker dessvärre mig se att det är ungefär samma grå täcke i väderappen under överskådlig framtid, fasen vad surt. (ÄR jag världens mest väderpåverkade människa? Ja, troligen…)
Det känns för övrigt som det är så många parallella världar som existerar samtidigt nu, hos olika människor. Eftersom jag jobbar med hållbarhetsfrågor och energikrisen blir det såklart enormt mycket information och fokus på den, men även miljöfrågorna är högt på nyhetsbevakningen och likaså kriget (eftersom det påverkar energiläget i synnerhet och infrastruktur mm i allmänhet) – jag matas alltså dagligen med uppgifter som mer eller mindre ger mig känslan av att det samhälle vi levt i fram till nu (om jag ser till min egen livstid) står med en halv tå till godo och balanserar utför ett stup, och andelen sätt det kan gå åt helvete på är många (och kan säkert kombineras i oändliga nya varianter).
Och så träffar jag folk med vanliga jobb och ”vanliga” problem, eller så går man bara genom stan på vägen till bilen och allt ser ut och känns som vanligt och jag håller på att bli galen av den här splittrade känslan av olika ben i tidens långkalsonger* (*seriöst – världens bonuspoäng till den som förstod den referensen!) Såklart kan man inte gå runt och tänka att samhället kollapsar i morgon hela tiden, men de splittrade tankarna tar också en del energi.
Jag har skrivit om det här innan, jag vet det, och som vanligt är det svårt. Svårt att ha en mental och fysisk förberedelse på att det snabbt kan gå väldigt fel samtidigt som man ska upprätthålla ett ”vanligt” liv där kanske min största fundering en dag kan vara hur jag ska klippa mig. JA, vi kan ha två saker i huvudet samtidigt, men när det blir så här stort gap mellan de ”alternativa världarna” så känner åtminstone jag att det skaver en hel del. Jag skulle så gärna vilja veta hur ni som läser känner? Om ni kanske ratar alla katastrofindikationer pga orkar inte ta in (vilket jag HELT ärligt kan säga att jag respekterar fullt ut, för är man själv helt slut så får man rädda sitt eget psyke i första hand) eller har ni världens preppingförråd i källaren?
En bild från när vi byggde vårt skafferi, ett av de bästa små rummen på gården, speciellt om man ska ha plats med extra mat!
Själv landar jag oftast i att vi är ”normalt” förberedda, dvs just nu skulle vi nog klara ungefär 2 veckor på den mat vi har hemma gissar jag. Men i vissa diskussioner jag hör viskas i korridorerna är det långt ifrån tillräckligt med… Jag lever mitt liv som vanligt, fast lite mer sparsamt, och kan absolut fundera på småskit som att jag vill ha en ny jacka eller måla om hemma, skillnaden är en molande oroskänsla i kroppen som jag inte helt kan bli av med. Jag är orolig för vilken värld mina barn kommer leva upp i, vilka val vi kan tvingas göra och hur trygg deras framtid blir. Om de kommer få oroa sig för triviala men akut viktiga tonårssaker som de SKA göra eller om de behöver anpassa sig till en helt annan verklighet.
Det blev visst en väldigt svart ton i det här inlägget, det var inte helt planerat men som vanligt så skriver fingrarna ut det som hjärnan sorterar fram. Kram på er, oavsett var på skalan ni befinner er!
Ligger på tvären i soffan bredvid L som kollar TV och Filip som kollar iPad (nackdelen med barn långt isär är att de inte tittar på samma saker). Har gjort veckans matplanering och om en stund ska vi köra maken till träning, släppa av L hos mormor och sen handla veckans mat. Det är nog den största skillnaden rent praktiskt med att bo här, det tar ju 25 minuter till stan men faktiskt är det inte den största anledningen till att vi veckohandlar, utan det är faktiskt för att vi helst inte vill åka härifrån om vi inte måste! Också skönt att inte behöva tänka ut mat när man kommer hem från jobbet ska tilläggas.
Den här veckan har det varit klimatvecka och vi har varit iväg på fyra event/seminarium/workshops jag och min kollega. Har varit HELT tom i bollen efter varje grej, det är mycket info att ta in och många ansikten som är nya. Den här helgen ska därför enbart ägnas åt vila (ja förutom att handla mat då 😅), vilket även det passande ut med tanke på vädret.
Regn, regn och åter regn
Har absolut fått höstens behov av att boa in mig nu, motvilligt accepterar jag mörkret och försöker bädda in det och mig med allt mysigt jag kommer över. Det blir som någon slags självmedicinering att koka te, tända ljus och brasa och läsa en läskig bok under en tjock filt. Jag kan inte göra något åt mörkret men jag kan åtminstone vara snäll mot mig själv, stoppa om mig och prata med snäll röst till mig själv. ”Det är som det är nu, det är dags att vila och gå in i höstens och vinterns lunk och lugn, tillåt dig att gå i ide lite efter sommarens arbete”
Vi är ju inga bönder längre i det här landet (generellt alltså, det finns ju riktiga bönder såklart), men behovet finns ändå i kroppen och huvudet av en lugnare period så här års känner jag. Mörkret tvingar en till att gå ner i varv, har märkt det på hela familjen som varit så trötta, så trötta den här veckan.
Fick förresten ett första litet pirr häromdagen när jag såg lite ”vinterpynt”, tror aldrig att jag ska vilja julpynta men sen så kommer det ändå alltid när det närmar sig (nej alltså inte än, men ett pirr är ändå alltid trevligt). Har rätt lite jul- och vinterpynt och skulle vilja fylla på lite i kategorin vinterpynt, men köper bara när jag hittar sånt jag verkligen blir kär i. Som u veckan förresten, när jag hittade den här underbara nere i Bredaryd!
Kunde inte låta bli, tyckte den var perfekt hem hit!
Nu har jag jobbat 100% i två veckor. Eller ja, det har ju varit lite VAB och så så det är nog ändå inte mer än 80% på jobbet, men jag är absolut tröttare nu – även om jag tror att det kommer ge med sig. Värst är sena eftermiddagen när hjärnan känns som gröt, fast det kunde den ju i ärlighetens namn även göra innan utmattningen, hahaha!
Den ökade tröttheten skapar en liten konflikt i mig känner jag. Jag skrev förra veckan om att jag ÄNTLIGEN känner mig så pass återställd att jag för första gången på säkert 10 år har börjat få ett sug efter att göra något kreativt – bara för den kreativa känslan i sig själv och inte nödvändigtvis för att något kreativt ”ska göras”. Men där blir det ju lite dumt då, när jag samtidigt dels är för trött efter jobbet för att orka starta något och dels så finns det så lite ”dag” kvar när man kommer hem runt halv fem. En halvlösning har varit att sätta mig och läsa i en bok i stället för att skrolla på mobilen, och det är banne mig lite av en övningssak för om jag förr kunde läsa och vara helt omedveten om min omgivning vad som än hände så är jag nu väldigt mycket mer lättdistraherad, vilket gör att läsningen blir mer upphackad såklart.
Att fixa med växter och att fota är ju oxå kreativt, men blir ju liksom bäst med dagsljus och helst höstsol…
Kanske är det även så att projekten på gården tillfälligt nu är ganska få – höstens intågande har inledningsvis inneburit en hel del förberedelser för vintern, men när det mest akuta är gjort så finns det inte SÅ mycket mer att göra ute förrän till våren. Eller ja, det finns en del lite större projekt som ska göras i vinter någon gång, men de kräver ett par heldagar gissar jag så det måste bli när vi har en hel helg ledig och lite vettigt väder. (Det största projektet som ska göras i höst/vinter är att stängsla in den lilla kullen bakom huset som ska bli fårbetesmark, behöver ju inte vara klart förrän i vår men vore skönt och roligt att jobba med även under hösten)
Vet inte vad dessa söta blommor heter men de har precis nu börjat blomma?! (fotobomb av… spindel? Flygfä?)
Kanske blir detta förresten julen då det känns lite roligt med jul igen, efter många jular utan nån vidare glädje över julen? Jag kanske får ta ut min kreativitet på att göra julpyssel och julbaka?!? Fast det är ju det där med att det inte är så kul om ingen annan uppskattar det heller, faktiskt. Nåja, vi får väl se, det är ju en lång höst och en lång vinter som kommer…. (*suck*)
Svårt att inte älska höstfärgerna i all sin prakt ändå!
I dag är jag riktigt mör i huvudet efter två ganska intensiva möten som tagit upp större delen av dagen, där man verkligen vill känna att man är 100% med och delaktig, speciellt i det ena där jag höll i själva mötet. Och det märks, efter dessa så var det ekande tomt i skallen och det enda som funkar är att göra rutinuppgifter. Ibland kan jag tycka lite synd om min nya arbetsgivare som fick den här varianten av mig, utan korttidsminne och som blir så mentalt trött av krävande dagar, men förhoppningsvis blir det bättre med tiden (och jag tror inte det upplevs som att jag sköter mitt jobb illa på något sätt heller), men vad ska man göra?
Det var i vilket fall fruktansvärt skönt att ägna kvällen åt något som inte alls hade med ansvar och komplicerade tankegångar att göra utan istället använde i princip bara den kreativa delen av hjärnan. En del som jag för övrigt inte har märkt någon skillnad på alls efter utmattningen, nu när jag tänker på det? Ja såvida jag inte är väldigt trött då, då blir man ju inte så kreativ, men det gällde ju innan med. Det var nämligen så att jag och en kollega anmält oss till att testa på att dreja på Annas krukmakeri i Smedbyn, via personalklubben på jobbet. Har drejat någon gång under skoltiden (för 100 år sedan) men inget sedan dess, minns däremot att jag verkligen tyckte det var galet roligt. Och vet ni, det var det nu med!
Vi fick två ”lerklumpar” på sammanlagt ett kilo att jobba med, och en av sakerna vi gjorde kommer bli bränd och glaserad och klar ”på riktigt”, den andra fick vi ta hem och lufttorka om vi ville. Däremot fick vi ju göra om klumparna så många gånger vi ville, och det var ju som sagt hur kul som helst att dreja så jag tror jag hann göra 5-6 varianter på skålar under tiden vi var där. SÅ skönt att sitta och bara meditativt göra något med händerna, låta dem göra hela jobbet och bara vila den tänkande delen av hjärnan. Hade det inte varit typ svindyrt så hade jag gärna haft grejor hemma för att dreja lite, men ärligt talat är det liksom inte motiverat att skaffa alla prylar och så som behövs för att det ska bli nåt. Nåväl, kul att prova på i alla fall, jag blev dessutom nöjd över mitt resultat och har likt ett stolt barn visat upp det för alla som vill (och inte vill) se!
Om det är något jag kan känna att jag saknar i mitt liv lite så är det någon form av kreativt skapande. Det blir ju lite när man fixar och donar här hemma och så skriver jag ju på bloggen, men jag hade väldigt gärna haft mer kreativ tid i mitt liv. Att skriva på en bok, måla eller rita, dreja eller forma med lera, det är ju sånt som är så himla tillfredsställande att göra – OM man har förutsättningar för det. Och med förutsättningar menar jag inte de fysiska prylarna utan att man är i ett tillräckligt lugnt och avslappnat tillstånd för att kunna komma åt kreativiteten som annars gömmer sig långt inne i hjärnan någonstans. Faktiskt är det ju en väldigt konkret mätare på hur jag mår, när jag tänker efter, hur kreativ jag har lust och orkar att vara! Så att jag har längtat efter att fixa på Filips rum är ju tex en kanonbra indikation på att jag mår bra och har tid att fundera på såna ”oväsentliga” saker.
I vilket fall, nu är det ändå dags att sova för klockan är mer än halv tio och jag är TRÖTT men GLAD. Önskar att ni var och en hittar era saker ni ”unnar er” att göra när ni mår bra och att ni får möjlighet att utöva dem!
Det här har varit en riktigt seg vecka, fredag till onsdag hade tonåringen feber och var hängig (inte för att man behöver vabba eller så på något sätt så det påverkar ju inte rent fysiskt mig eller maken), sen blev maken hängig och nu har jag blivit det med. Mest jättetrött och jätteont i huvudet, men det kommer och går på ett sätt som gör att man i ena stunden känner att ”äh, det var nog inget” för att fem minuter senare känna att ”jo, jag känner mig jättehängig” – och så har det hållit på så hela helgen. I morgon allra minst blir en dag hemma, får bedöma efter dagsformen om det blir något jobb eller ej. Blir nog i alla fall inte heldag, om jag inte känner mig väldigt mycket bättre i morgon. I slutet av nästa vecka är det lite viktiga aktiviteter på jobbet jag gärna vill bli frisk till, men jag vill inte riskera att åka in för tidigt och smitta min kollega som ska ha barn typ vilken sekund som helst.
En bild från mitt i veckan, den första morgonen här med frost på riktigt.
Vädret har i alla fall varit passande grått idag, likt mitt humör känner jag. Men men, ni vet ju hur det är, med hängiga föräldrar och friska och väldigt pigga barn så blir det inte supervilsamt på helgen heller, kanske rent av blir bättre möjlighet till vila i morgon. Kram på er, i höstrusket, hoppas ni håller er friska!
PS, är det bara jag som ibland drömmer om att man ska vara precis sådär lagom sjuk UTAN BARN HEMMA så man bara är nöjd med att gosa ner sig i soffan under ett täcke och kolla Netflix en hel dag?!
Krickelin skrev ett inlägg idag som verkligen satte fingret på något som skavt i mig ett tag. Det handlar om ängsligheten som kommer, om att man alltid känner att man behöver tillägga -”men det finns ju många andra som har det mycket värre”.
”Det blir svårt det där när ens egna svårigheter i den lilla cirkeln runt ens person inte får pratas om eller ta plats i rummet för att det finns större problem i världen. Kanske gör det att man tystnar och redigerar sig själv så mycket så man krymper ihop till en influencer som bara delar recept och bilder på blommor. ”
Det som fick mig att börja fundera på just detta var faktiskt Underbara Claras podd om det självupptagna skrået influensers, där hon spyr lite galla över hur självupptagna främst influenser är när de skriver att de ”har ont i magen över nattens valresultat” eller ”känner att det känns tungt att Ukraina är i krig”. Hennes motivering var att det är så självupptaget att berätta att man får ont i magen när folk faktiskt DÖR i krig, det är bättre att man GÖR något aktivt. Jag håller inte riktigt med henne, eller jo, jag tycker såklart att det vore kanon om alla skred till verket i konkreta handlingar när något är fel – men jag håller inte med om att man inte ska få säga att man mår dåligt över saker som händer.
Jag mår dåligt över en massa saker, att vi snart har en regering med SD, att Putin aldrig kommer erkänna sig besegrad och kanske till slut tar till den värsta ”lösningen”, att energipriserna kommer svida i min plånbok i vinter och kanske göra så folk får gå från sitt hem, att matpriserna kommer orsaka detsamma, att en ny pandemi med ett mycket värre virus skulle kunna stå precis runt knuten utan att vi vet det, att forskarna skickar en raket för att styra om en asteroid för det ”är ett reellt hot” och att *någon* börjat nafsa på gränserna till svensk territorium genom att spränga gasledningar. Över alla dessa anledningar ligger den största – att vi redan passerat en hel del ”tipping points” för klimat och miljö och att därmed konsekvenserna kommer bli enorma till och med om vi på något sätt kunde få världen att ställa om precis just NU – samtidigt som det faktiskt på något sätt fortfarande finns HUR många människor som helst som fortfarande hävdar att klimatfrågan bara är humbug?!
Så ja, det finns gott om anledningar till att må dåligt och jag tycker att man ska få säga det. Det betyder inte att jag vill ta fokus från katastrofen och vända den till något som handlar om min maghälsa, som Underbara Clara verkar syfta till, utan det handlar om att jag SER att ni lider och har det svårt, och det gör mig ont! Det innebär inte heller att jag INTE gör något konkret, jag stöder de biståndsorgan jag tycker jag kan, jag jobbar ju konkret med mitt jobb för miljön och nej visst, Putin känner jag inte att jag kan göra något åt i allmänhet. Att jag talar om att jag mår dåligt över SD är andra största parti betyder inte att jag vill att ni fokuserar på MIG, utan att jag på något sätt vill utrycka stöd och ge en röst till alla er som känner som mig. Lika lite är det självcentrerat som att säga till någon att man beklagar dennes sorg vid en anhörigs bortgång och säga att man är ledsen för dennes skull – jag uttrycker medkänsla även fast det inte är min anhörig som dog.
Jag kan själv känna att ängsligheten att utrycka sina egna små futtiga problem inte ger positiva effekter. Ska vi som bloggar sluta skriva om våra vardagsproblem eftersom andra har det ju mycket värre så blir ju vårt innehåll både tomt och falskt. För även om jag har ont i magen av alla anledningar jag rabblade upp, på ett övergripande plan, är jag ju en människa som till vardags är rätt glad och emellanåt har skitproblem som att bilen strular. Att skriva en förklarande ”jag vet att så många andra har det värre” hjälper ju inte ett smack – och jag VET att jag själv gjort mig skyldig till det en massa gånger i syftet att liksom meddela er att jag är minsann inte ignorant till andra som har större problem. Men effekten blir lite att vi censurerar oss själva, jag har ju fördelen att ha min blogg helt privat och på hobbynivå utan några måsten kopplade till den, men det är ändå en viktig plattform för MIG att skriva.
Jag vet att ni inte är dumma, jag har smarta läsare och ni kan hålla två saker i huvudet samtidigt. Jag vet också att ni är vana vid att den här bloggen hanterar både högt och lågt helt omvartannat, beroende på vad jag känner för att skriva för i just denna stund, så därför tänker jag egentligen bara tala om att jag tänker fortsätta ha det så. Jag tänker fortsätta berätta om mina sketna vardagsproblem för det får MIG att må bättre att skriva om dem och kanske nån av er att må bättre av igenkänning, men när andan faller på så skriver jag kanske några rader om de stora frågorna med, oavsett om jag får ont i magen av dem eller ej. Men hörni, ser ni att jag ängsligt drar mig undan och ursäktar mina ”småproblem”, så får ni ryta till åt mig! Ok?!
Sitter på köksgolvet med ryggen lutad mot öppna spisen. Blev så trött och frusen här under kvällen och det finns verkligen inget som värmer så gott då som en eld ♥️. För att fira att jag och tonåringen är själva hemma ikväll fick han välja mat och då blir det i princip alltid sushi, inte mig emot, men jag blir lite kall av kall mat en sån här dag. Sötsugna blev vi med, så jag slängde ihop lite smörstekta äpplen med glass och en hemgjord kolasås med kardemumma. Låter så avancerat men tog mig max en kvart. Gillar inte köpt kolasås för den är så läskigt sötsliskig, men den jag gör själv blir mild och med en mjuk sötma, vansinnigt mycket godare!
Pratade med en av mina nya kollegor om det här med att blogga, det är verkligen min räddning i mångt och mycket känner jag. Det är ju min möjlighet att reflektera över dagen eller vad jag nu tänker på, och sortera i tankarna, få distans och kanske låta erfarenheter landa. Hade jag inte fått in det här reflekterandet i min vardag så hade jag nog inte kommit lika långt med mig själv, tänker jag?
Jupp, kvällens efterrätt och fredagsmums. Toppar nog med ett litet glas mörk rom med tror jag, men den delar jag inte med tonåringen 😂😅
I mitt instagramflöde fladdrade idag nån sån där klok text förbi, de brukar kännas platta och klyschiga, men den här fastnade jag lite för. Rubriken var lite halvdan med, nåt om att de här åtta vanorna löser 99% av dina problem som ung vuxen, men faktum var att jag gillade punkterna. De var enligt följande (översatt så kanske lite justerat):
1. Sluta leta efter genvägar, det finns inget piller för att göra dig till ditt bästa jag, det är bara att arbeta sig fram till det.
2. Tillåt dig själv att utvecklas, du kanske känner att du misslyckas eller inte kan nog, men ge dig själv tillräckligt med tid för att lära dig och testa dig fram
3. Sluta komma med ursäkter. Du har kanske gjort fel, misslyckats eller förlorat allt – acceptera det och lär dig av det, gör aldrig om det.
4. Konfrontera dina rädslor, du är bara rädd för det du inte stått inför. Identifiera dina rädslor och lär dig vad du behöver göra för tt konfrontera dem, så lär du dig att rädslor är en illusion
5. Ta hanterbara risker. Med tiden kommer du lära dig, utvecklas och tillslut lyckas.
6. Var närvarande. Olycka kommer från att jämföra nutid med dåtid och önska att saker skett annorlunda. Fånga din tanke och ta den tillbaka till din nutid, så snart du känner att sinnet börjar vandra tillbaka.
7. Öva på acceptans. Acceptans betyder att vara ok med vad nu än utfallet må vara. Om du vill ändra något, se till att det sker, om du inte kan ändra det, acceptera det. Kan du inte acceptera det så lämna det.
8. Gör det du vill. Folk kommer försöka tala om för dig vad som är rätt, men du kommer inte veta om det stämmer förrän du provat själv. Stå upp för din egen vilja.
Allt detta är ju väldigt basalt egentligen, men samtidigt så lätt att glömma i alla måsten, inbillad eller verklig press, stress eller jobbiga tider. Faktiskt tyckte jag ändå att det var väldigt vettiga punkter, och det är punkter jag känner att jag gärna skulle vilja att mina barn bär med sig, vilket är jättesvårt när det är typ det tråkigaste i världen att lyssna på vad morsan tjatar om.
Nehej, nu ska jag nog ta och förflytta mig till soffan istället, kanske vara smart och ta ur linser och smink så man kan somna gott framför en film – typ det skönaste som finns….
I går var jag hemma och VABBADE Filip som varit snorig och förkyld ett par dagar. Jag gick hela dagen och mest njöt av gården och höstsolen och vi pysslade med grisarna och småfixade lite, så jag varken lyssnade på radio eller kollade TV på hela dagen. Nöjd och lugn kände jag mig, till jag precis när jag skulle lägga mig fick reda på att räntan gått upp en hel procentenhet – AJ?! Vi har två medelinkomster åtminstone, men också en hel del lån, så ja, det kommer märkas.
Så här kan man ju också ligga och måla…
Elpriser, matpriser och räntor som stiger, det lägger ändå som ett blött täcke över det mesta. Vi har inga dyra vanor, har ett hus med bergvärme och solceller och inga stora utlägg förutom mat i övrigt, men det kommer absolut bli en jobbig vinter ändå*. Denna månaden ut jobbar jag ju fortfarande 80% med, så min lön är just nu ganska skral, men det blir ju såklart bättre när jag går upp till 100% i oktober. Det kommer för övrigt vara första gången jag jobbar heltid sedan augusti 2021, gissar att jag kommer vara väldigt trött ett tag där.
Vi är nog självförsörjande på potatis fram till jul ungefär, om det inte blir så kallt att det fryser i jorden. Inga små knölar!!
Kombinerat med alla klimatrapporter som ingår i vår omvärldsbevakning så kan man ju bli deprimerad på riktigt, men vi försöker balansera upp det med att försöka fokusera på det arbete vi faktiskt gör, kombinerat med så knäppa lunch- och fikadiskussioner som det bara går, för skratta måste man ju också!
Att komma hem hit är ju också som balsam för själen, gå ner och mata grisarna och kolla om något är moget att plocka in i trädgården. Jag vet ärligt talat inte om jag hade kunnat må så bra som jag mår nu utan att fått flytta hit – och även att byta till ett lite lugnare jobb. Absolut kom inte flytten kanonbra under en utmattning men det positiva väger över med råge! Snart har vi bott här ett helt år, men om det kommer ett alldeles eget inlägg framöver.
ENORMA hösthallon som sakta börjar mogna en efter en, inget vi överlever på men det gör en i alla fall glad!
Kram på er!
*Det finns givetvis en massa människor som det kommer bli mycket, mycket jobbigare för än oss!
Oj jösses, nu är jag trött! I tisdags höll jag och min kollega i en stor workshop för att bilda ett nätverk i bygg- och fastighetsbranschen som ska jobba mot en klimatneutral bransch till 2045. Jätteroligt, spännande och väldigt givande, men absolut också något som krävde mycket av oss båda.
Onsdag till idag så var vi dessutom på konferens med jobbet i Toftaholm (ca 1 timme resväg söderut). Det har varit två väldigt roliga och givande dagar med både bra konferens-/utbildningsdelar och jätteroliga aktiviteter med femkamp, musikquiz och hur mycket skratt som helst, men också något man blir väldigt trött av.
Så himla fina omgivningar!Vi har grym tur med vädret och var bara ute i sol ☀️Jäkla pussel i femkampen som vi inte hann få ihop 😂
Mina strategier för att orka med en så här intensiv vecka (intensiv för mig efter utmattningen alltså) är att för det första lägga nivån för ”hemmasaker” så nära noll det bara går. Lägsta nivå på allt – inget fix, enkel mat, lugna stunder i soffan och delegera allt som går till (de större) barnen. På jobbet blir det att jag väljer att jobba hemma i morgon för att ”vila” från den sociala biten och alla intryck runt omkring, och jag kommer bara välja arbetsuppgifter som inte är så krävande – eftersom jag (oftast) kan lägga upp arbetet så jag kan välja när jag gör lite mer krävande jobb som tex innebär mycket inlärning eller hög koncentration.
Alltså känner jag mig ändå hyfsat tillfreds, trött som jag är, eftersom jag har en plan för att hantera det hela. Sen inser jag ju att det kan gå helt och hållet åt skogen eftersom det ju händer saker, men en plan är ändå ett steg i rätt riktning. Har dessutom en känsla av att jag håller på att bli sjuk, men det kan vara bara trötthet med, lär väl i vilket fall märka vilket i morgon.
Nu ska jag ta och lägga mig tror jag, klockan är inte ens nio men det behövs känner jag! Kram på er, och hoppas ni hittar era egna strategier!
godatankar.com 