Jag har ju bestämt mig för att jag ska ge mig själv möjligheten att sakta komma i gång med att träna, och nu har jag just kommit hem från ett pass. Skönt trött i kroppen och vackert rödmosig i ansiktet så känns det väldigt skönt. Det passet föregicks av en vilsam förmiddag med lunch-tupplur och nu följs det upp av en hel eftermiddag med bokläsning (tills barnen kommer hem från badet åtminstone) möjligen med avbrott av en och annan hundpromenad.
Fota kottar – räknas faktiskt inte ens som en aktivitet, men möjligen en del av en promenad.
För det är just det, träningen i dag var min ”dagens aktivitet”. Har insett hur lite jag orkar nu när jag liksom tillåter mig själv att känna efter, och en aktivitet per dag verkar vara precis lagom. Då ska man dessutom ha i huvudet att som en aktivitet räknas t.ex.:
En längre hundpromenad
Ett träningspass
Träffa en kompis för lunch eller fika
Handla
Gå på stan eller i affärer – en liten stund
Alltså inga stora eller egentligen ansträngande grejor, men på inrådan av läkare så följer jag hennes råd och vilar mest och väljer bara såna aktiviteter som fyller på lite energi. Vad välbehövlig den här sjukskrivningen är! Vid tre tillfällen har jag lyckats kommer ner i lite mer djupsömn åtminstone en stund på natten och DET var både längesedan och extremt efterlängtat.
Fick för övrigt också bekräftat att det är ok att känna sig glad och vara sjukskriven samtidigt, på det stora hela känner jag inte mig misslyckad för att jag blivit utbränd, jag har gjort allt jag kunnat för att få dagarna att gå ihop, framförallt på jobbet, så jag känner ingen skuld där – alltså känner jag mig inte deprimerad heller. Trodde nog liksom att det hängde ihop och hade nästan lite dåligt samvete för att jag ändå känner mig glad över möjligheten att få starta om, ladda batterierna och hitta tillbaka till mig själv igen.
Nu ska jag sätta mig och läsa, men kanske blunda en stund först för det är tyst och lugnt i huset – övriga familjen är på badhuset. Kram på er!
Eftersom det ska vara sånt skitväder hela dagen i dag, så tog jag en lång, långsam runda längs en bit av Bankerydsleden i går med Nala. Dels för att hon inte brukar vara sugen på några jätterundor i ösregn och inte jag heller, men även för att nu börjar åtminstone jag få en känsla av att jag både vill och behöver få in så mycket vackra dagar som möjligt – för att orka en mörk vinter. Faktiskt så är det inte kylan längre som är mitt problem med vintern – inte främst i alla fall – utan det är mörkret.
Mer fina bilder på vyerna från gårdagen finns på instagram!
MEN, vi är inte där än och nu tankade jag massor igår! När jag gick där och tittade över böljande ängar och vidder så fick jag ett SÅNT längt till vår gård… ÅH vad jag längtar! Tänk att vi ska få bo så, på landet, och ha typ de vyerna utanför köksfönstret?! Det känns nästan overkligt! Kom dessutom på att det är två STORA lönnar precis vid grinden till vår tomt, och lönnar är ju de absolut vackraste träden på hösten… Nån undrade om jag kände mig stressad över flytt, men jag gör verkligen inte det? Det känns helt lugnt i hela mig, fast lite pirrigt – mycket för att vi dels har gott om tid på oss men sen har jag även beställt flytthjälp av möbler och flyttstäd, så de tyngsta (och tråkigaste) tjänsterna kommer vi köpa.
För att det nu inte bara ska handla om utmattning, både för mig och er, så tänkte jag skriva lite om hur jag tänker kring hus och inredning – just att få gå och fundera och tänka kring hur man vill att det ska se ut är så himla roligt. Och nu har jag till slut hittat ett köksbord! (Ja alltså, jag måste in och mäta först, kan inte beställa eller nåt innan dess, men ändå)
Vi tar en liten kik igen va? Förresten ser ni två fina lönnar rakt ut genom fönstret, den till vänster är en av de som är vid entrén.
Eftersom vi är 5 i familjen så vill jag gärna ha ett runt bord, annars blir det alltid nån som hamnar ”på änden”. Vår nuvarande köksbord kommer få landa i vardagsrummet som matbord, men jag vill ha ett bord i köket också. Det är svårt att hitta ett bord som är lagom stort, det jag hittat nu är 140 cm i diameter och det bör bli perfekt om det bara får plats.
Är rätt säker på att bordet som stod där på visningen är från Mio och i så fall 110 cm, tror att ett lite större får plats men det är svårt med vidvinkel-foto. Bordet är från Hans K, lite dyrare än nån matbord jag köpt innan (ca 12 000 kr) men jag har verkligen letat hur länge som helst. Det jag vill ha är i en ljus ask. Vi behåller de stolarna vi har nu till, vita trästolar från MIO.
Köket består av vita, högblanka luckor och svart kompositsten (tror jag det heter) från IKEA – och golvet är som i nästan hela huset en klinker i grå skiffer (eller nåt liknande). Jag vill mjuka upp det hårda lite, så jag kommer nog sikta på ljusa träslag i köket och passa på att nyttja att trenden med korgar mm i naturmaterial nu är jättestor så det är lätt att hitta mycket fint. Tapeten här kommer vi nog behålla tror jag.
Kan vi bara pausa här lite… Förstå att ha den här mitt i köket?! ❤ Tapeten till höger som tillhör hallen kommer vi nog däremot byta ut eller måla över, till något lite mildare.
Vill ha en massa små detaljer till med, tänker lite så här ungefär:
Just de här plockade jag ihop från HM home’s hemsida – inget spons.
Det har varit en rätt skön dag idag, alla barnen på skola/dagis och jag fick dricka mitt morgonkaffe i lugn och ro – DET är något jag verkligen njuter av att göra i tysthet, utan en massa måsten och tjat. Sov lite bättre än jag gjort på länge, det och så en tupplur efter lunchen gör att axlarna sjunkit ner en liten bit för stunden.
Vet att det är många som kanske har lite svårt att relatera till begreppet stress, men en väldigt bra jämförelse är att säga att det är som när en muskel blivit inflammerad av att vara väldigt överansträngd över en lång tid. Till slut funkar den inte längre, och även när du gör rörelser som INTE involverar den muskeln så kommer den ändå krampa och göra ont. Efter den fått vila ordentligt kan man röra försiktigt på övriga kroppen lite, och efter ännu längre tid kan man börja involvera även den inflammerade muskeln igen, försiktigt. Men du kan såklart inte använda den som du gjort innan – någonsin – för då kommer den ju såklart bli inflammerad igen, lite lättare den här gången. En muskel som varit överansträngd länge har dessutom troligen fått fler bieffekter än bara inflammation, du har troligen använt andra delar av kroppen fel för att kompensera och det blir lätt en snedbelastning, precis som både kropp och hjärna får sig en törn av utmattning.
Ibland kan man ju undra om saker inte har en mening ändå, utan Nala hade jag inte kommit ut så mycket på det här fantastiska promenaderna i skogen nu – hon är ju alltid ett sällskap och hon kräver dessutom inte mycket av en, men hon är ju alltid en anledning att komma ut och ta en promenad!
Jag orkar göra små saker för mig själv, en varje dag. Antingen en längre skogspromenad med Nala, ett kort besök på Backamo eller ett träningspass – förutsatt att jag får vila (och helst sova än så länge) direkt efter. Försöker komma ihåg att jag heller inte får använda hela min resurs (som nu är väldigt liten) under dagen, utan kanske max 30%, eftersom det ju kommer hem en hel familj sen med. De har inte fått någon % av min ork det senaste året, för den har varit helt slut långt innan jag kommer hem från jobbet – och att jag ska ha ork kvar till alla kommer hem är något jag faktiskt måste lära in på nytt. Som många saker, märker jag. Att man måste ha tid och ork för det där roliga i vardagen med, i ren självbevarelsedrift så skalar man ju bort allt som inte är direkt relaterat till överlevnad krasst sett.
Tänker att jag nog kommer bli klokare av det här, och väldigt, väldigt mycket gladare (igen), men än så länge är det mycket jag måste tänka aktivt på för att inte köra på. Tekniskt sett så håller jag fortfarande på att varva ner – och det kommer ta ett tag inser jag innan jag kan tänka på att varva upp igen, även om det kommer börja med småsaker mest för skojs skull.
Ska INTE bara skriva om utmattning framöver, utan istället ska jag nog försöka fota lite mer, och kanske blir det en del inredning med. För även om jag just nu absolut inte kan fatta beslut om ens jag vill köpa den ena eller andra blomkrukan så blir jag verkligen glad och får energi av att kolla på lite inspiration och inredning till det nya huset. Och DET, det är verkligen något jag längtar efter och ser fram emot! Drygt 3 veckor kvar bara!
Ok, nu är jag sjukskriven pga utmattning – ”på riktigt” (dvs en läkare har gjort bedömningen). Det känns så himla konstigt, först en stor lättnad att bli tagen på allvar, sedan läskigt för det ÄR på allvar, jag mår inte alls bra, rent utmattningsmässigt, och det är skrämmande at se det på papper. Konstigt nog fortfarande ändå ganska ok i humöret (eller ja, fråga inte maken eller barnen för humör och tålamod med DEM är gräsligt), eller i alla fall inte direkt deppig.
Befinner mig inte längre balanserandes på kanten som jag gjort i ett år, utan har trillat i. Fast skönt på ett sätt, även om det låter konstigt även i mina öron. Men nu vet jag ju vart jag är i alla fall.
Tanken är, om försäkringskassan tillåter, att jag ska kunna gå 1 dag i veckan i skolan. Eller ja, de dagarna som är exjobb där kan jag ju såklart fördela ut tiden mycket mer. Jag ska känna på det, det är ju en stress i sig att känna att man måste gå ”ifatt” den sista terminen nästa höst, med en helt ny klass, så min förhoppning är att jag ska kunna avsluta utbildningen som tänkt. Det är i alla fall inga direkta beslut eller några tentor som ska göras nu, så det skiljer sig ju markant från mina övriga dagar.
Förlåt, det blir en himla massa navelskådande här nu, kanske inte så intressant för någon annan att läsa – åtminstone inte om man inte varit i samma sits själv. Men det finns liksom en liten del av mig som står lite utanför och analyserar och funderar, och det är väl den delen som gärna vill formulera sig här.
Det kommer små insikter varje dag här just nu. Till exempel den inte så trevliga insikten att det verkar som det kommer bli värre innan det blir bättre. Jag har liksom hållit ihop mig själv och allt annat i ett sånt järngrepp så länge och bara matat på för jag har dels inte sett nån annan utväg och sen har det känts som jag ”borde kunna” alltför mycket. Men nu verkar det bli lite samma effekt som när man blir sjuk lagom till man går på semestern, för att dra en parallell nog många känner igen.
Ok, vi tar ett litet steg varje dag, men det vore ju trevligare om det gick åt rätt håll.
De två senaste dagarna har ju inte varit optimala heller, sjuk 4-åring är påfrestande även i bästa fall, även fast vi är 2 vuxna på plats. Han är ju heller inte direkt vare sig tyst eller låter bli att pilla på saker annars, och inte blir det bättre nu hellre. (Japp, älskar honom massor, helt klart roligaste 4 åringen med). Men ändå, ambitionerna har varit nära noll. Och just när vi typ sitter och slappar framför tv’n eller läser en bok eller nåt så känns det typ inte SÅ illa. Men herregud vad lite jag ”klarar”, skulle (utan tidspress) laga middag idag så maken fick jobba klart och så vi kunde äta innan barnens aktiviteter, men jag höll på att falla sönder helt. Det var alltså det enda jag aktivt ”gjort” på hela dagen. Ingen komplicerad mat, bara vegetariska biffar som skulle stekas och ris som skulle kokas. Och det var liksom för mycket?
Det blir lite tydligt också hur många stresskänslor jag liksom vant mig vid, och knappt lagt märke till förrän nu, när alla stresspåslag aktiverar hela systemet så att säga.
Med det sagt, jag mår inte psykiskt kasst ”normalt” sett, jag har det bra så länge det är lugnt. Frågor på det?
Först och främst – tack! Tack för all omtanke, alla tips och att ni också delar med er. Det är för övrigt helt sjukt att så många bränt ut sig?! Jäkla knäppt samhälle vi lever i…
Har bokat in både tid med läkare och med psykolog i nästa vecka, det känns bra. Har också insett att jag är sjukt glad att det tog stopp nu och inte blev ännu värre, men har även börjat inse att det är mycket värre än jag kanske trott. Det är som att stressen ligger så nära till hands att det bara är ett tunt lager ytspänning som håller ihop det (och mig), minsta störningsmoment och det skvimpar över direkt.
Till exempel, hade en klipptid i dag, inbokad sedan innan sommaren, så ganska tidigt i morse åkte jag ner till stan. Inga konstigheter i sig, ingen stress att hinna dit eller nåt – men på vägen såg jag en bil från mitt jobb. Det var nästan sjukt, fick sånt stresspåslag, pulsen gick upp och andhämtningen blev ytlig. Det behövs egentligen inte ens en sån sak, lite småtjafs hemma och det händer typ samma sak. Så ja, det är nog värre än jag tänkt från början.
En totalt omotiverad bild på svampar, för det är roligare än ett inlägg utan bild och för att svampar ser så coola ut?
Mindre vila idag med, visserligen har vi varit två vuxna hemma men en förkyld och gnällig fyraåring ger inte så mycket sinnesfrid direkt, och inte nån vidare sömn heller… Men det är ju övergående, åtminstone. Fast jag längtar till nästa vecka när jag förhoppningsvis är själv hemma igen, nu hann jag ju typ få en dag för mig själv innan Filip blev sjuk…
Ps, gissa hur många gånger jag torkat en liten näsa under tiden jag skrivit detta? 12 gånger. 12.
Jag har blivit sjukskriven. För stress, eller säger man för utmattning? Men jag har nog aldrig varit med om någonting som gett mig så mycket motstridiga känslor som det här?! Jag ska försöka förklara, så kanske det klarnar även för mig.
För det första, jag är HELT slut i huvudet nu, två veckors extremt intensivt jobb som förekommit av nästan ett år med hög arbetsbelastning mentalt. I fredags efter att jag varit på skolan en halv dag så letade jag efter min bil i en kvart i p-huset, för jag hade ingen aning om vart jag parkerat den. När jag skulle lämna över mitt projekt idag så kände jag mig nästan packad, totalt rörig, sluddrig och fick inte hjärnan att funka hur mycket jag än ville. Jag är sjukt trött i huvudet – inte minst för att när Filip väcker mig varje natt så kör kropp och hjärna igång på maxfart med jobb”smet” (känns så i huvudet) och det tar jättelång tid att komma ner i varv igen. Jag har haft en konstant massiv huvudvärk i två veckor pga spänningar i nacke och axlar, och jag har haft en massa ont i magen av stress. Det är nästan ett år sedan jag sökte till vården för jag var helt säker på att jag fått problem med sköldkörteln eftersom jag känner en stor, fysisk klump som trycker i halsen, men det var ju ”bara” stress. Så ja, jag fattar att jag behöver vila.
Det är inte hållbart att lägga 120% av sin energi på jobbet bara för att komma hem till sin familj och redan ligga på minus. Jag är så himla ARG på mig själv för att jag hamnat här? Så jävla onödigt av mig, så inkompetent att jag inte lyckats göra något annorlunda så att jag inte hade behövt sjukskriva mig.
Samtidigt – jag är inte sängliggandes, jag sover inte hela dagarna (men absolut en liten stund mitt på dagen) och kanske konstigast av allt så känner jag mig inte direkt just deppig – nåt jag liksom fått för mig att det hänger ihop med en utmattningssjukskrivning? Sen kan det väl komma, för all del, men inte just idag.
Jag känner däremot typ ALLT annat.
Jag känner mig lättad, för att jag kommer få vara hemma och vila helt utan barn, jobb eller andra krav. Jag känner mig misslyckad, för att jag hamnat här.
Jag känner mig just som jag gör nåt förbjudet – för det känns jättekonstigt att vara hemma och få vila ”bara”, när jag inte är typ sängliggande eller sjuk (som i typ influensa-sjuk, och då hade jag väl ändå jobbat en del hemifrån).
Får jag vara glad för att jag kommer hinna gå långa höstpromenaden med Nala? Får jag hämta Filip en liten stund tidigare från dagis för att dels hinna vara med honom lite mer och samtidigt inte få den där massiva stressen just när mat ska vara färdig, läxor ska hjälpas till med och det ska skjutsas till aktiviteter som alltid inträffar mellan 16-18? Får jag INTE hämta honom tidigare en dag bara för att få tid för mig själv? Är det över huvud taget tillåtet att njuta av att faktiskt FÅ möjlighet att vila – alldeles bara för min egen del? Eller ja, det här är ju lika mycket för min familjs skull som min egen, jag har inte haft NÅT tålamod med mina stackars barn det här året och det är ju helt galet.
binary comment
Jag kommer inte få behålla mitt projekt, för att inte jobbet tycker att det är en bra ide att gå tillbaka till det som gett en stress. Jag fattar väl det på ett sätt, men samtidigt gör det mig väldigt ledsen, för det projektet betyder mycket för mig, jag är stolt över hur vi ändå tagit oss framåt och jag hade verkligen velat se det klart – men inte under sån tidspress eller själv på posten som platschef. Det känns som ett misslyckande, helt enkelt.
Det är 1000 känslor till som cirkulerar i huvudet kring detta, det växlar hela tiden (hjälp, det är rätt utmattande bara det när jag tänker efter) och jag vet på det hela taget inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det hela. Vad gör jag? Hur funkar det här? Kan jag få ihop det så jag kan gå klart min utbildning som är en dag i veckan? Det hade känts rent för jävligt att inte göra klart nu när det bara är den här terminen kvar – det är dessutom inte så tunga ämnen riktigt som tidigare terminer – och kanske kan det också vara bra att ha en rutin kring något? Jag har också bestämt mig för att se till att jag tränar – är det något forskningen visar så är det ju att träning är enormt viktigt i att kunna hantera stress.
Förresten, JÄTTESTORT TACK till alla fina meddelanden, hälsningar och erbjudande om hjälp jag redan fått av de som förstått, ni anar inte hur glad det gör mig!
Nu ska jag bara försöka förhålla mig till att jag inte har en aning vad som händer i veckorna framöver, hur jag kommer reagera när jag får vila och hur det kommer kännas efter ett tag, och hur lång tid ”ett tag” är.
Lika hattigt som det här inlägget är, lika hattigt är det i min hjärna nu. Ni får ha lite överseende!
I dag har jag varit hemma hela dagen, sjukanmäld. Hemma för att det tog stopp på jobbet, jag var helt slut och såg ingen ljusning på överskådlig tid. Valde mig själv, och skrev in att jag var sjuk på telefon och jobbmail. Tagit det lugnt, gått en lång promenad med Nala, läst i en bok och kollat tv. Sovit en stund i soffan.
Legat i soffan och sett vilka söta blommor det är på bordet.
Känner mig lugn just nu, accepterar att jag inte kan ha det så här, och kramar lite om mig själv – rent mentalt. Lyssnade på en podd om hur man känner sig nöjd, mycket tänkvärt.
Jag kan inte vara helt slut efter en dag på jobbet, jag har en familj jag vill ha ork att vara med. På tal om familj förresten, jag har inte varit själv hemma, O är hemma med huvudvärk och ont i kroppen med.
Nu ska jag ta hand om mig lite mer, träna en stund och sen åka hem och vila framför en bra serie.
Jag ska nog kunna ta mig ur det här med, till en annan vardag för den jag har nu funkar ju inte. Nu får verkligheten anpassa sig efter mig istället för tvärtom.
UnderbaraClara är ju en av de bloggar jag följt längst, häromdagen hade hon en riktigt rolig lista och ni VET ju att jag älskar listor… Så jag lånar den lite!
Helt omotiverad bild på söt flugsvamp jag hittade på kvällens promenad.
DET GÖR MIG…
Rasande: När någon behandlat barnen illa på något sätt, eller när jag ser att någon far illa eller behandlas orättvist.
Glad: När man får en sån där riktigt go kram av barnen, när de är riktigt närvarande och man liksom andas in hela deras kropp. När vi är ute och vandrar och jag ser att alla trivs och har det bra. Typ alltid när jag får en kram.
Fascinerad: Det mesta som har med kroppen att göra, har inga problem att kolla på program där de opererar på folk eller där de visar förlossningar, tycker det är så fascinerande att kroppen funkar?
Illamående: Korv stroganoff framkallar orimligt mycket illamåendekänslor. Och så är jag lite åksjuk med, kör helst själv. Och allt som snurrar på typ Liseberg!
Generad: Komplimanger, men blir också väldigt glad oavsett vad komplimangen gäller.
Rädd: Miljöförstöring och när barnen har sådär riktigt hög feber.
Föraktfull: Folk som trampar över andra för att ta sig fram.
Pirrig: Att vi ska flytta!
Var ute med lite grejor i helgen och gick runt och längtade efter att få göra huset till VÅRT!
Panikslagen: Att vi ska flytta! Nämen skämt åsido, lite läskigt är det allt. Men förutom det så blir jag panikslagen av att ha glömt eller missat något viktigt antingen i jobbet eller om vi typ ska på semester.
Irriterad: När ungarna går och stryker runt benen på en och man vet att det enda de väntar på och vill är att spela, så de blir helt handlingsförlamade. Och när nån ifrågasätter saker jag vet att jag jobbar hårt med, för att inte resultatet syns omedelbart.
Energifylld: Energi är inte något jag har ett överskott av just nu, men något jag ändå FÅR energi av så är det att fundera över saker jag vill fixa med i nya huset, fundera över tapeter, kolla vad jag vill greja med ute i trädgården och sånt. Att tänka på att få göra huset till VÅRT.
Flamsig: Haha, allra mest tror jag det är kompis K – när vi är sådär trötta och fnissiga så allt blir hysteriskt roligt eftersom också allt blir sådär lite fel på ett komiskt sätt.
Avundsjuk: När jag ser föräldrar och barn som bara ser ut att ha det sådär bra jämt – jag fattar ju att alla har sina issues, men ni förstår kanske hur jag menar ändå.
Hysterisk: Oj, det är inte ofta jag blir hysterisk? Kanske om det händer nåt allvarligt med ett barn?
Lycklig: En massa olika saker – de flesta okomplicerade. Senaste tex när jag och Nala gick på Dumme Mosse i skitväder och vi var helt själva, men det var ändå skönt att komma ut och det var härligt att se att hon hade det bra när vi gick tillsammans.
Helt ärligt, sånt här gör mig med lycklig! Från att grilla ute till att äta såna här godsaker, men även att fota dem!
Otålig: Hahaha, det mesta jag ser fram emot!
Kär: När jag känner mig sedd och uppskattad.
Förskräckt: Om jag kommer på att jag missat något på jobbet.
Bjussig: När jag känner mig glad och umgås med folk jag tycker om.
Likblek: Vintern och mörkret….
Avtänd: Folk utan självdistans och människor som har ett behov av att trycka ner andra för att framhäva sig själva.
Småaktig: När jag är sötsugen hemma och det kanske bara finns nån liten godbit, som jag inte alls vill dela med mig av…
Snål: När jag ska lägga pengar på bara mig själv, på något som inte är nödvändigt, typ åka på SPA känns alldeles för extravagant för att jag ska kunna med att lägga pengar på det bara för mig?
Snygg: Oj, det känns som det var längesen. Men kanske när jag är lite sommarbrun och har fått fräknar.
Här kände jag mig fin.
Trött: Typ ALLT. Men mentalt blir jag trött på mig själv när jag glömmer saker, eller på andra när de inte gör det vi kommit överens om.
Utmattad: Nej men bara mitt jobb och min familj, helt rimligt… Mest är det väl känslan att man aldrig räcker till.
Förlägen: När jag glömmer fråga vänner om sånt som är viktigt för dem för att mitt huvud är fullt med så många saker.
Stolt: När jag känner att jag banne mig är riktigt bra på mitt jobb och har koll på allt! Sen kan den känslan vända på en femöring när det händer nåt jag inte kunnat förutse eller missat, men ändå. När barnen uppför sig på ett bra sätt (vilket de i princip alltid gör när vi inte är själva), när barnen är självständiga och fixar saker jag inte tror jag hade gjort i deras ålder – typ sova i vindskydd en vecka med scouterna, göra mat till sina scoutkompisar eller annat häftigt som de löser galant!
Skamsen: När jag misslyckats med något eller missat något på jobbet.
Förnärmad: När någon antyder att jag inte gjort tillräckligt, oavsett sammanhang!
Förvånad: När barnen gör saker för första gången, för att de vuxit in i nya uppgifter, det kan vara allt från att packa sina kläder själv (typ Filip) till att ta med brorsan och åka till Rosenlundsbadet (O tog med L).
Ni har säkert varit med om det nån gång, känslan att det man gör för sekunden SKULLE kunna tolkas på ett komiskt eller felaktigt sätt och genast infinner sig en lust att förklara sig. Det kan vara när man går på systemet höggravid och köper vin till helgens gäster, jag VILL skrika ut i hela butiken att det inte är jag som ska dricka vinet med alkohol i, det är mina gäster! Jag får det numer i princip varje gång jag åker och tränar med jobbet och inte orkar lyfta typ nåt, jag vill SÅ gärna förklara att jag HAR varit i toppform och att det är en graviditet och tre barn sedan dess så jag har inte hunnit/orkat. Men mest av allt har jag just nu en skrikande lust att förklara något annat – och nu har jag bestämt att jag minsann ska unna mig att göra just det för er som läser här (troligen helt i onödan och ganska meningslöst, men ni väljer ju själva att läsa 😂
Jag har i princip inte pratat med någon de senaste veckorna som INTE vet att vi köpt en gård, dels läser många här, dels jobbar jag i en bransch där ”skvallret” sprider sig som en löpeld och sen har jag även mina stora barn där framförallt L berättar vitt och brett för exakt alla han ser att vi köpt en gård, vad den kostade, när vi flyttade och allt annat han kommer på. Så vad vill jag då förklara?
Får absolut en overklighetskänsla när jag tänker att vi ska bo här, med utsikt över ängarna, om bara ungefär 2 månader…
Jo, i min värld är det inte normalt att kunna köpa en gård för 7,7 miljoner, det är ju helt sjukt?! Så hur har vi kunnat göra det då? Vi är båda uppvuxna i familjer där våra föräldrar varit låginkomsttagare, man fick inte köpa något ”extra” men vi har ändå haft allt vi behövt (vilket man såklart INTE tyckte var crocker jeans när alla andra hade Levis i nian, hahaha). Både jag och maken pluggade på högskolan (det var ju så vi träffades) men ingen av oss fick ju några utbildningsrelaterade jobb när vi gick ut, mitt i it-bubblan. Istället hamnade jag som säljare i en sängbutik och maken på Kjell o Co – heller inga jättelöner direkt. Ändå tog vi det då extremt stora beslutet att bygga hus, här på Hisingstorp. Vi valde ett hus där vi inte behövde göra några direkta tillval eller ändringar, vi gjorde alla invändiga ytskikt själva (med hjälp) och vi höll vår budget! Maken körde ut jag vet inte hur många ton matjord med skottkärra (jag var såklart extremt höggravid och sen nyförlöst) och så lyckades vi bygga ett hus och då bara stå med ett lån på ca 3 miljoner. Eller ”bara”, det var ju galet mycket pengar, men tack vare en bra budget och vad som visade sig vara en sjukt bra investering så värderades huset upp redan innan det var klart, och vi klarade oss utan topplån från start. Himla tacksamt, med tanke på att räntan låg på över 4% om inte ännu mer, om jag inte minns fel.
Alltså, vi var så unga!? Men gissa om jag är glad nu, att vi vågade ta steget DÅ? Här hade vi bott i huset i två veckor, och varit föräldrar i typ 3,5 veckor… puh. Allt som inte var själva huset gjorde vi själva – trädgård, garageuppfart, altan och allt annat.
Sedan dess har vi byggt till, amorterat och sparat, bygg uterum, altaner och jobbat fram en trädgård. Vi har inga dyra vanor någon av oss, inga hobbies som tar en massa pengar och har bra koll på våra utgifter. Så har vi klarat oss genom föräldraledigheter och jobb-byten, tills där vi är i dag, men en snittlön mellan oss som ändå är lite över medel antar jag. För första gången sedan vi blev ihop för 22 år sedan så får vi en ganska stadig slant över och eftersom vi aldrig haft så mycket extrapengar så är den ganska lätt att lägga undan, att ha till det nya huset och allt däromkring.
Stackars maken fick jobba hårt… 😘
Som ni vet vid det här laget så sålde vi ju nyligen vårt hus för nästan lika mycket som vi köpte gården för – men även med den galet bra försäljningen så går det åt nästan en halv miljon åt pantbrev, lagfarter, mäklararvode och att betala in en uppskjuten vinstskatt från vår lägenhet vi hade innan huset. Men nu känner vi att det funkar och att det är värt den extra klumpsumman som hamnar på lånet.
Vi har haft tur, varit smarta, gjort genomtänkta men vågade val och vi har jobbat hårt – och just därför vill jag förklara mig. Av oklar anledning är det viktigt för mig att ingen tror att vi ”är rika” (kan inte riktigt förklara definitionen av det i mitt huvud, jag vet) eller bara obetänksamt köper ett för dyrt hus. Jag kan inte förklara riktigt varför jag vill förtydliga hela husköpet, men i grunden handlar det väl om att jag inte vill att någon får en bild av mig som är ”fel”? Sen kan jag själv tycka att det är rätt intressant med folks vardagsekonomi, ibland undrar man hur folk har råd med nya bilar hela tiden eller att resa på både skidsemestrar, sommarsemesterar och ett gäng SPA-vistelser.
Har ni läst hela vägen ner hit är jag sjukt imponerad, det här var nog både långt och hoppigt känner jag. Förstår ni min känsla av att vilja förklara sig? Har ni kanske frågor?
godatankar.com 