Personligt

Hopp och förtvivlan

/ LindaG / 1 kommentar

Nä, nu tänkte jag berätta lite om den ena saken som har hänt den senaste tiden. Det som började som en så otroligt glad och oväntad nyhet men som sen blev en härlig tegelvägg att slå sitt huvud mot…

Jag kommer vara lite vag med vissa detaljer, det får ni leva med och förhoppningsvis om vi kommer någonvart så kommer jag kunna berätta mer framöver.

Nåväl, jag fick tips om ett ställe man kunde skicka in ansökan om att köpa mark på, som jag otroligt nog missat. Har nog försökt och letat överallt annars vad jag vet om, men detta hade jag missat i vilket fall. Skickade trött in en ansökan med ungefär noll förhoppning eftersom vi inte haft typ NÅN framgång i frågan – och blev gravt chockad när jag ungefär 5 minuter senare fick ett svar med att ”hej, vi har en tomt på 2,6 ha som nog kan passa er”. Blev så galet förvånad och nästan misstrogen.

Tomten består i princip bara av en liten åker mitt i skogen, där det skulle passa oss perfekt att bo. Vi åkte ut och kollade och hoppade runt lite i snön för att lyssna efter vägljud och försöka föreställa oss platsen utan snö, sen meddelade jag att vi är intresserade men behöver rodda lite i frågan om man får bygga hus där. För att få besked om det gör man en förhandsanmälan, men eftersom jag hade för mig att jag hört att det kan vara jäkligt svårt att få bygga på åkermark så skickade jag en fråga till en kontakt på kommunen. Och det var typ ett blankt nej… Från lycka till hopplöshet på ungefär 1,5 millisekunder.

Precis rakt fram här skulle jag vilja placera ett hus, men där är åkermark. Ute till vänster är det sten och minigranar, det räknas inte som skog utan där kan vi EVENTUELLT få sätta ett hus. Men sen då?

Nu KAN vi få stycka tomten lite annorlunda, så vi får med lite stenig skog precis intill där vi nog skulle kunna bygga själva huset (om vi har tur och de känner för att godkänna en förhandsanmälan), men då kände jag att jag måste reda ut en sak först – vad får vi egentligen göra med åkermarken? Jag vill ju anlägga trädgård och växthus, odla lite, ha höns och nån bikupa och kanske någon gång längre fram lite får eller grisar. Men hur är det, får jag inte göra något av det? Måste jag bara använda åkermarken ”traditionellt”? I så fall har vi ju ingen nytta eller glädje av att köpa marken alls… Så jävla tungrott och motigt…

Tänk, då skulle vi ha möjlighet att ha en tupp till hönorna – och med tiden få egna kycklingar och fler höns…

Har i alla fall skickat in just den frågan till länsstyrelsen som verkar vara de som avgör sådant, så får vi väl se. Får jag använda marken som jag vill så kommer vi försöka skriva ihop en bra förhandsanmälan (som mycket väl kan bli avslagen och då är vi på noll och intet igen), men annars kan vi ju inte köpa den här marken.

Så, någon form av litet envist hopp ligger ändå inne i bröstet på mig, men det är en stor, tung klump av hopplöshet när det gäller att få tillstånd från myndigheter och annat som inte direkt underlättar. Kommunen skrev till och med som avslut ”men vi ser gärna att man bebygger landsbyggden” – vilket bara är frustrerande för HUR SKA MAN GÖRA DET DÅ!?! Vi hade ju nästan gett upp tankarna på att kunna flytta till landet, men så kommer då ändå helt plötsligt en sån möjlighet och då väcks allt hopp igen – bara för att liksom falla pladask…

Så, nu vet ni en av de två positiva (typ) sakerna som jag skrev om förra helgen. Kikar ni in här under lördag eftermiddag så lovar jag att ni ska få läsa om den andra!

PS, har någon tips eller kunskap om saken så snälla skicka den till mig!

Ingen fejkad fasad

/ LindaG / 1 kommentar

Jag är så dålig på att fejka. Fejka gott humör, fejka att jag tycker om nån som jag inte gillar, fejka att jag är intresserad av något jag inte är intresserad av (fast på sista punkten handlar det minst lika mycket om den som berättar, är det nån jag tycker om så gillar jag att lyssna ändå).

Nej att jag är lättläst och lätt-tolkad är det nog inte många som tycker, men jag är i alla fall genuin i mitt bemötande mot folk. Vilket i och för sig inte innebär att det är så det uppfattas..

Faktiskt så tänker jag själv att det egentligen är en ganska bra egenskap, även om den ibland ställer till det för mig. Jag skulle säkert kunnat knyta mer kontakter om jag kunde fejka intresse för folk jag inte känner för, men det GÅR inte. Men det bra med det är ju att alla personer jag tycker om att prata med och gärna gör så med, är ju personer jag genuint tycker om. Så verkar jag tycka om att prata med just DIG så gillar jag nog dig, som person. Okomplicerat liksom.

Men ibland blir det ju då dumt här, när det far runt en MÄNGD olika saker som jag inte kan prata om av olika anledningar, då får jag svårt att skriva här med. För jag kan ju inte fejka något halvglatt inlägg när det är en massa problem som virvlar runt i skallen – och alltså har det varit tyst här ett tag. Det är fortfarande lika många saker jag inte kan skriva om, men samtidigt så saknar jag ju SÅ att skriva, så jag får väl skriva om att jag har svårt att skriva? Jag brukar ju annars skriva om exakt det jag känner för stunden, men det funkar ju inte med alla saker.

Kanske, kanske finns det en liten ljusglimt framöver, en möjlighet som jag hoppas kan bli något bra, men det är alldeles för tidigt än för att veta. Det hindrar ju inte en från att bara dagdrömma lite, och kanske var det just därför jag ändå kände för att sätta mig och skriva här i dag ändå. Det är en liten chans att det blir som vi vill, men ibland gör ju själva möjligheten att man ändå får något positivt att låta hjärnan jobba med lite och det hjälper ganska bra tycker jag.

Det är en ljusglimt orelaterad till de skitsaker som hänt i övrigt, och jag vågar inte hoppas på mer än just att det blir lite dagdrömmar. Men om den HÄR punkten lovar jag att återkomma, inom kort, för när jag vet hur det blir då kan jag också berätta om det, till skillnad från det mesta annat just nu.

Det vänder igen

/ LindaG / Lämna en kommentar

Så, idag har jag sansat mig lite från gårdagens ryck – den sortens känslor kommer ju då och då till mig och bubblar upp tills det liksom bara svämmar över – så idag är det mer ett vagt kliande inne i hjärnan som inte riktigt nöjer sig.

Vad glad jag blev i morse ändå när det hade kommit rätt rejält med snö igen?! För det innebär ju att jag troligen kommer kunna åka längskidor i helgen igen! Det ser ju dessutom ut som det kommer ligga kvar ett tag, om man kollar 10 dygn framåt åtminstone, och jag tar alla gånger snö över slask. Ser ju också ut att bli lite sol till helgen, så tänker försöka kombinera längdskidor med att hinna ut med familjen nån av dagarna också. Önskedrömmen är ju att det hann frysa och komma tillräckligt med snö för dumme mosse, men det är väl i ärlighetens namn tveksamt… Annars kanske jag kastar mig ut på banvallen igen. Om ingen har tips om andra spår runt milen?

Välkommen tillbaka, snön!

I övrigt har jag jobbat hemifrån idag igen, är ju lite förkyld. Trodde nog innan pandemin att hemmajobb skulle innebära att man jobbade lite mindre, men tycker nästan att det blir tvärtom. Det blir frukost framför datorn och sen en kort lunch, däremot hinner man ju plocka lite disk och tvätt när man pratar i telefon så lite hemarbete blir ju gjort med. I morgon blir det ju också att vara hemma, då är det skola, så nu blir det inte till att åka till kontoret förrän på måndag. Synd, saknar mina kollegor! (och då har jag bara varit hemma ett par dagar, jag vet)

MEN vad trött jag är på de långa, mörka kvällarna/eftermiddagarna… Jag blir ju så förbaskat trött och oengagerad i det mesta när solen gått ner, kan inte förmå mig att ta mig för nåt mer än det som måste göras (nu är ju det rätt mycket med tre barn, middagar, läxor och aktiviteter, men det blir liksom inte ”extra” eller knappt ens en promenad). Längtar vansinnigt mycket efter ljuset nu, och är tacksam för att det ändå börjar märkas skillnad i soltimmarna.

Längtar så tills man kan kliva ut på ett solvarmt altangolv med bara fötter, istället för att försiktigt trippa runt på ett snötäckt sådant nu, för att inte halka.

Livsfrustration

/ LindaG / 2 kommentarer

Känner mig lite lätt småhängig med huvudvärk i dag, så har jobbat hemma hela dagen. Har haft sällskap av maken som jobbar hemma typ hela tiden och tonåringen som haft ont i halsen. Dagen har som vanligt gått ganska fort, för det är så mycket att göra, men den har också eventuellt innehållit ett par utbrott av livs-frustration från undertecknad. (För att undvika missförstånd – jag trivs jättebra på mitt jobb)

Men alltså jag översköljs ibland av sån frustration att jag bara har lust att skrika rakt ut ibland – ÄR DET DET HÄR DET GÅR UT PÅ?! Eftersom jag nu med mina kollegors mått mätt är nästintill pensionär och man själv känner av att man inte är 20 längre så måste man ju på något sätt inse att det är himla lätt att nåt händer. Nån man känner eller man själv – man kan bli sjuk, råka ut för en olycka, ja men ni fattar. Lite ”livet är så skört”, ni vet.

Det hade ju varit enklare om jag visste lite VAD det är jag känner att jag saknar (ja just nu är det ju en massa saker, men den här frustrationen är ju inte pandemi-unik). Så att man tänker att ”om jag visste att jag skulle dö om ett tag, vad hade jag velat göra då?”. Eller ja, det blir ju inte rätt heller, för VISSTE man så skulle man ju inte jobba en dag till utan bara typ resa (om det går) och hänga med familj och vänner, men så kan man ju liksom inte leva i verkligheten.

Kloka människor säger ”sätt upp delmål, ta ett steg i taget” men det är ju jävligt svårt när man inte vet exakt vad det är man vill? Och en del saker som man vill – tex bo på landet och ha en hund – det är ju sådant som bara går att påverka till en viss del och det vi kan påverka det gör vi ju. Dvs vi letar aktivt efter mark och valpar i nämnda exempel.

Exempel – jag vill gärna åka mer längdskidor, men jag kan ju inte påverka om det kommer snö nog. Eller jo, jag kan åka uppåt norr någonstans, men eftersom jag är den enda i familjen som åker längdskidor känns det inte som ett riktigt görbart alternativ för bara mig. Jag KAN däremot se till att åka så fort det finns möjlighet, och det gör jag ju med.

Klart det här är priviligierat, jag har möjligheten att sätta högre mål för vi har två fasta inkomster, en familj, hälsan och kan betala räkningarna varje månad utan att det är ett pussel. Men för den delen är det ju ändå en frustration? Sedan ska det heller inte misstolkas som jag inte är nöjd med det jag har – för det är jag, det mesta har jag eller vi jobbat hårt för, men när det känns som det saknas en pusselbit, vad gör man då?

Är alla sådana här? Eller är det bara jag? Är det den jäkla ambitiösa ”duktiga flickan” i mig som bara inte kan finna sig tillrätta i det som är, eller är det bara en mänsklig jakt på att göra saker bättre?

Edit… Gud vad sur och trött på mig själv jag blir såna här dagar.

Tvivel och rosenskimmer

/ LindaG / 2 kommentarer

Om ungefär en vecka beräknas det födas valpar hos ”vår” uppfödare. Jag spenderat kvällarna med att läsa om hundfostran, foder och valptiden, och om någon tror att vi funderar på att skaffa valp med ett rosenskimmer så kan jag meddela att det gör vi absolut inte. Jag läser om de besvärligaste sakerna, om valpar som ska ut och kissa varannan timme HELA dygnet i början och självklart tvivlar jag. Kommer vi orka, herregud vad mycket de ska aktiveras, vad händer om… Osv. Maken tänker likadant.

Men sen tänker jag på hur naturligt det känts att ha hundarna vi lånat här hemma, på att en hund varit nåt jag önskade så mycket när jag var liten, på hur underbart det vore att ha med en hund på våra skogsturer och tänker att jo, men kanske.

Sen pratar vi om det här hemma, på allt som kan bli jobbigt, och vi inser att även utan rosenskimmer så vill alla ha hund. Vi pratar med barnen om att det blir jobbigt, om att det kommer behövas hjälp från dem vid enskilda tillfällen fast de inte är sugna (det här är väl mest nåt O förstår, de andra två är lite för små) och känner lite att har vi tagit oss så här långt i livet ska väl inte en valp (eller unghund) få oss på fall direkt.

Jag vet, vi åker och tittar på valparna när de kommit, så blir det nog lättare att göra en objektiv bedömning 😜 (bild från tidigare kull hos xoloanne)

Och om, bara om, jag får dagdrömma en kort liten sekund om att vi någon gång flyttar ut lite mer på landet, då vore det extra fantastiskt med en hund. (Ps, vi har inget rosenskimmer över tankarna att flytta till landet heller, även om det kanske kan låta så när jag skriver kort om det här)

Alltså, känslan är väl någon form av skräckblandad förtjusning över tanken på denna eventuellt blivande familjemedlem. Vad tror du om det hela?

Babbel och rollspel

/ LindaG / Lämna en kommentar

Hahaha, jag har sån sjuk träningsvärk i mina benböjare idag (ljumskarna typ), nu på eftermiddagen har jag typ stapplat fram som jag-vet-inte-vad, måste se sjukt kul ut!

Känner mig lite allmänt prat- och sällskapssjuk, men det är bara Lukas och Filip hemma, Lukas spelar TV-spel och Filip är visserligen världens roligaste att prata med – men det är inte riktigt DEN sortens prat jag är sugen på. Fast jag har inget direkt konkret sådär att säga, så jag gör som vanligt och låter fingrarna babbla på av sig själva här.

Förresten, jag hade slut på poddar att lyssna på häromdagen, följer i princip bara En Underbar Podd och Gynning & Berg, och klickade mig runt i Spotify’s utbud. Under humor dök Rollspelsklubben upp och jag tänkte att jag bara måste höra lite vad det var för nåt. Har aldrig spelat själv, men klickade upp ett avsnitt att lyssna på (varje ”story” är i ungefär 4 avsnitt verkar det som). Och alltså, det är så jäkla skruvat och kul? Dels känner man sig lite delaktig i podden, sådär som de bra poddarna gör, det känns som man sitter med runt bordet liksom. Sen kommer det såna galna kommentarer ibland att jag FLERA gånger har bara garvat rakt ut för jag inte kunnat hålla mig, och det får man väl säga att det är ett grymt bra betyg det med.

Haha, nä den hade inget med inlägget att göra den här bilden, men ett inlägg med BARA text blir kanske lite väl trist, så ni får hålla till godo O.o

Det verkar ju vara lite olika (mer eller mindre kända) gäster vid varje omgång, så av det lilla jag hunnit lyssna får man nog ändå göra en bedömning för varje story om man kommer gilla den, mest baserat på sällskapet. Den första jag lyssnade på ”Har ni sett Harri?” och har som deltagare Allan E Galen (en anka), en halvalv som bara vill spela dåliga låtar på sin ukulele samt Is Björn som är en, tja, isbjörn. Det är inte helt barnvänligt direkt, men herregud så skruvat och hjälp vad jag skrattat! Ett sådär oväntat tips för den som ”vågar” testa att lyssna på en lite annorlunda podd.

Annars är det ju himla trist att snön just nu håller på att regna bort! Jag hoppas SÅ att det ser bättre ut i Habo så jag får åka längdskidor igen…

Men hörni, vad är din favoritpodd? Och din mest oväntade podd du lyssnar på?

Tillit och tankesortering

/ LindaG / 2 kommentarer

Det är lite av en röra i mitt huvud just nu. På ett sätt känns det som jag har tusen tankar och på ett sätt känns det inte som jag har någon, klart är i alla fall att jag inte sorterat ihop mitt huvud än. Det är liksom heller inget som går att ”skynda på”, utan det kommer små insikter farande när man minst anar det. Vi får väl se om jag får ihop något vettigt av nuläget.

I vilket fall, i morgon är det sista dagen av jullovet då. Ett rätt skruttigt jullov, men det har åtminstone på vissa sätt erbjudit lite vila, vilket iofs inte är samma sak som att en fyllts på med energi. I dag fick vi låna två hundar igen, mysiga lugna ”tanten” Zally och lilla nakenvalpen Maya. Det är ju liksom en aktivitet i sig, att få låna ett par hundar, så dagen idag har gått väldigt fort och ändå varit mysig. Och det är ju något så vansinnigt gott med att någon kryper upp i ens knä, lägger sig till rätta och se somnar? Lite som när man har en liten spädis som bara ger en all sin tillit (inte för de har så mycket val, men ni fattar) som också bara slappnar av och sover i ens famn.

Trötta efter promenad, och skönt avslappnade får man väl ändå säga ☺

Lite promenader har det därmed blivit i kylan med, inget kanonväder idag utan ganska rått, men nu hoppas vi på lite mer snö i morgon så det kanske kan gå att åka pulka för barnen till helgen.

För övrigt vet jag inte riktigt hur vi ska ta tillvara på denna sista lovdag?

2021 alltså

/ LindaG / 2 kommentarer

Nyårsafton kom och gick, för den som är nyfiken kommer jag inom kort uppdatera inlägget nyårsmeny med bilder. I går var mest en slappardag som sig bör, med film och pizza. I dag har vi varit barnfria och passade därför på att gå en led på egen hand, det blev Stråken-leden – men mer om det i ett eget inlägg.

Så nytt år då. Kan vi hoppas att vi får ordning på pandemin i år kanske? Jag vågar i alla fall inte göra några storslagna planer till sommaren känner jag, det är för mycket som kan ändras, så vi får väl se.

Nyårslöften kan ju kännas både fåniga och lite uttjatade, men samtidigt kan jag tycka att det faktiskt ibland ÄR bra med en given tidpunkt att liksom se över sitt liv, att rensa lite i behoven och kanske göra en önskelista. Efter ett par dagars betänketid har jag nog ändå landat i några saker jag skulle vilja jobba mot, under året som kommer…

Jag VILL röra mig mer. Tänker inte sätta några hårda mål som stressar, inga krav och jag tänker fortsätta med att inte räkna eller på något sätt mäta min aktivitet. Det låter kanske lite konstigt, men jag mår bäst då, har jag kommit på, när jag bara gör det som känns bra i stunden. Och att man mår bättre av att röra sig mer känns väl inget som jag behöver övertala någon om. Jag ska passa på att röra mig så gott det går i min vardag helt enkelt, och komplettera med nödvändig övrig träning för att kroppen ska hålla. Kanske lite fler promenader, med en hund?

Jag MÅSTE öva på att inte ta med mig jobbet hem och att inte ta åt mig av det. Det här är så sjukt svårt men jag brukar vara väldigt mycket bättre på det än jag varit det senaste året, det måste bli ändring på det. Har ingen exakt plan här, förutom att jag måste jobba med det. Kanske hitta något sätt att ”slussa ut” jobbet innan jag kliver in hemma, jag vet inte direkt vad men det kan vara en tanke.

Jag VILL sålla mer i ”striderna” med barnen. Jag säger sålla, för att det blir konflikter är ju inget konstigt och ska inte undvikas heller, men nu när jag varit stressad så hoppar jag ju på allt och det funkar inte. Det här är den punkten som jag tror är svårast av de här tre.

Jag ÖNSKAR så att jag får träffa mina vänner mer, men det är kanske inte något som är helt lätt att styra över själv.

Jag har ett par andra mål med, men de är mina egna och hamnar inte här.

Har du satt upp några mål eller visioner för året som kommer?

Reflektioner

/ LindaG / 2 kommentarer

2020 var inte direkt ett toppenår, utan kanske att det snarare hamnar i botten-ligan. Eller ja, det har funnits höjdpunkter med som lyft året med, och jag har haft sämre år också.

Vi kan väl hoppas att det är ett ljusare år vi har framför oss nästa år?

Som vanligt är det svårt att minnas våren (pga senil gammal tant och det var längesedan), men då höll vi ju ändå på att planera en sisådär 10 dagars semester i Tyskland och hade lite hopp om sommaren. Det var jättekonstigt väder och varannan månad var superfin och varannan var katastrof, det fortsatte ju ända in i hösten. Tyvärr prickade vi ju in vår safaritälts-upplevelse precis i iskalla maj med regn.

Annars var det nog mest odling som upptog tankarna i våras, jag gjorde lite mer ordentliga försök på tomater och annat som behöver förodlas, för det har jag aldrig orkat göra innan. Tänkte nu när det snart är dags igen att jag nog borde vänta lite längre med att sätta tomatfröer – men å andra sidan var det ju precis i lagom tid tomaterna mognade i somras så kanske inte ändå? Sen kom ju Covid och allt kändes konstigt och långt bort i början, det var nog inte förrän efter sommaren det kändes som det kröp närmare för min egen del.

Sommaren lyckades ju såklart hamna mitt i en månad med dåligt sommarväder – i alla fall den månaden då vi hade semester – och semesterkänslan infann sig knappt alls. Bästa var nog när vi fick låna ett sommarhus åt Östkusten till i en långhelg, det kändes mest som semester ändå. Sen kom augusti och räddade väl sommaren vädermässigt, det blev åtminstone lite bad och lite sol.

Men hösten har varit jobbig och fylld med konflikter med barn, det har tagit så otroligt mycket energi. Det har varit fullt ös på jobbet och även fast vi också haft några riktigt roliga perioder där vi skrattat massor så har jag känt mig orolig med, lite omorganisation, covid och allmänt världsläge samtidigt som man ska klara en utbildning har gjort att jag känt mig otillräcklig precis överallt. Det känner jag av än, även en bit in på jullovet, jag känner att min stresstolerans är nära noll, jag har noll energi till att fatta beslut och tålamodet med barnen är inte vad det borde. Inte bra, jag vet. Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det heller.

Att vara ute mycket har ändå hjälpt mot stressen, men är det alltför skruttigt väder blir det bara nån promenad och det gör inte lika stor skillnad.

En avsaknad av roliga saker som ger energi har gjort hösten och vintern jobbigare än den brukar vara – inga aktiviteter med kompisar, inga event, inga roligheter inplanerade som kan bryta av vardagen. Det och så avsaknaden av kramar har varit och är jobbigast med COVID.

Vi har ju varit ute massor det här året med, skillnaden har varit att övriga Sverige också har varit det, så det har varit trängsel på våra vanliga leder och goto-platser. Att vi numer allihop är beroende av att komma ut oavsett väder (även om man ju inte tar en långgrillning i ösregn utan kanske som mest en promenad) ihop med ökade möjligheter att arbeta hemifrån och lite annat har ju gjort att vi ändå bestämt oss för att vi vill skaffa en hund. Jag inser att det kommer bli ett ökat stressmoment stundtals, men jag hoppas också på att en hund även ger en avslappnande effekt. Vi är ju många i familjen som kan hjälpas åt med hund och har dessutom två potentiella hundvakter om det skulle knipa, så jag tror ändå på att det kan bli väldigt bra.

En bra sak med det här året har ändå varit att jag faktiskt lärt mig sticka lite, igen.

Jag har lite tankar inför nästa år med, men det får nog bli ett eget inlägg för det blev rätt långt det här. Hur tycker du att året 2020 har varit?

Två i ett

/ LindaG / 2 kommentarer

Kom på att jag aldrig skrev julkalenderinlägget i går, så här kommer både gårdagens och dagens inlägg ur Kajsons julkalender.

Något jag aldrig kommer göra igen

Ganska intressant inlägg egentligen. Funderade ett bra tag utan att komma på något först, för förutom små dumma saker man kanske inte vill göra om så kom jag först inte på något. Sen kom jag på att det behöver ju inte handla om något dåligt man aldrig kommer göra igen, och helt plötsligt var det lätt att veta vad jag skulle skriva om.

Jag kommer aldrig få barn igen.

Alltså, det är ju inte 100% garanterat att man inte ”råkar” bli gravid, men nej, jag varken vill eller orkar få mer barn. För det första – herregud vad det sliter på kroppen! Jag fattar inte de som bara ”studsar tillbaka” efter en graviditet, eller som skaffar mängder med barn (där det är frivilligt och inte beror på kultur eller brist på preventivmedel), själv har jag nog åldrats 10 år med varje barn – och då har jag ändå haft ganska okomplicerade graviditeter.

Det spelar ingen roll att det är det sötaste som finns.

För det andra – herregud vad det sliter på psyket. Japp, barnen är det bästa jag gjort och jag menar inte på något sätt att jag ångrar något alls, men man oroar sig, blir arg, försöker hjälpa, försöker lotsa, hanterar trots, hanterar utbrott, hanterar hormoner, hanterar deras känslor överhuvudtaget och ja, det är helt utmattande. Jag tror många här är oerhört mycket bättre än mig på att inte låta det ta så mycket energi, men jag verkar ha så jäkla svårt att bara släppa dem. Gud vad jag önskar att jag bara kunde låta allt vara ibland utan att fundera, oroa mig, planera, medla och fan allt man gör, men jag vet inte hur jag ska låta bli. Hjälp?

Så, nej, inga mer barn. Älskar små bebisar och lånar dem mer än gärna en stund, men inga mer själv tack. Både lite vemodigt och skönt.

Möjligen en hundvalp… (få se om jag ångrar det sen)

Det här längtar jag efter

Det här inlägget är nog det enklaste hittills, för det är många saker! Jag längtar efter…

Att KRAMAS kommer nog först på listan.

Att träffa vänner och sitta och snacka om allt och inget i några timmar, att få vädra och få höra hur de har det och haft det, att hjälpa och stötta om det går och att själv få stöd för sånt som känns jobbigt. Bara få sitta och babbla, länge, länge tills man kommer in på sånt som verkligen är viktigt.

Att gå på stan i lugn och ro en stund och bara riva runt lite i affärer utan att oroa sig för Corona. Att gå ut och käka en kväll, sitta och titta på folk och ta ett glas bubbel till maten.

Att åka längdskidor längtar jag grymt mycket efter, undrar om det ens blir nån snö att tala om i vinter.

Att åka på semester, nästan varsomhelst, men just att sen något annat än hemma. Att bila i Europa, att bada i det fantastiskt vattnet i Kroatien, att äta något gott ute för en billig peng och att titta på solnedgången över havet medan ungarna badar.

Att träffa min brorsdotter Elsa längtar jag massor efter, och min bror och svägerskan med. Att luncha med mamma.

Att få gosa med en alldeles egen liten lurvig valp med en kall nos och mjuka öron.

Att komma ut och vandra, inte bara en kort bit till en grillplats utan faktiskt få gå en runda på nån mil.

SOLEN!

Att få börja odla lite igen.

Att bo på landet där det alltid finns något att greja med när man går hemma och har tråkigt.

Massor, massor och återigen massor av saker längtar jag efter – förhoppningsvis kan vi framåt få uppleva allt här ovanför igen, för inget av det jag längtar efter är ju något som är omöjligt.

Vad längtar du efter?