Denna och nästa vecka har vi skola måndag-tisdag istället för bara fredagen. Alltså vabbade jag 2 dagar förra veckan, gick i skolan i fredags och har nu skola tills i morgon eftermiddag innan jag är tillbaka på jobbet igen. Ligger efter som fasen nu känner jag, och känner mig sjukt stressad över att vara bromsklossen för att inte tala om att jag inte hinner få fram saker till mina hantverkare eller ens svara på garantiärenden. Känns skit, rent ut sagt. Nästa vecka försvinner också måndag och tisdag till skolan, torsdag är röd dag och på fredagen har jag tagit ledigt för den första inbokade aktiviteten med familjen på typ ett år – så det tänker jag INTE ställa in. Ser liksom ut som jag bara kommer fortsätta halka efter i två veckor till, inklusive denna 😦
Vet ni vad som varit räddningen idag? Räddningen från att jag spenderat varje minut på rasterna med att försöka jobba ifatt mig så jag inte hade fått någon vila alls? Den här tösen:
Sandig i halva ansiktet efter att ha grävt…
Så, istället för att sitta och stressjobba när jag borde haft rast (tämligen krävande kurs) så har jag spenderat frukost och lunch på promenad med henne i skogen. Glatt mig åt att hon går så himla fint i koppel nu mot vad hon gjorde innan – såklart en hel del kvar men hon/vi har kommit så långt! Njöt av att se henne skutta mellan vitsipporna, tränade med henne lite och tänkte på just inget annat alls än att jobba med henne. Sen gick jag in och satte mig vid Zoom igen och pluggade (och jobbade lite samtidigt) – och sen gjorde jag om allt igen.
Det hjälper ju ändå att få den där pausen. Fast sen ändå inte när jag inte går med henne längre, för då kommer ju allt tillbaka igen såklart. Men ändå – några pauser om dagen är inte illa! Annars kunde det ju varit en stressfaktor i sig att hinna gå ut med henne, men det är (oftast) inte det?
För övrigt – mest för att jag själv vill komma ihåg och kunna gå tillbaka – så har vi nog fått en ganska nätt liten tös. Hon väger nu vid 5 1/2 månad ca 14,7 kg, och hennes syrror i Stockholm vägde runt 17 kg för drygt 3 veckor sedan redan. Är ju rätt stor skillnad ändå?! Känns rätt skönt att hon inte blir sådär superstor…
Herregud vad mätt jag är nu… Det här var verkligen en kanonfödelsedag matmässigt, hela dagen har bestått i mina favoriter! Och har såklart maken att tacka för det 🙂 Frukost av amerikanska pannkakor med rårörda jordgubbar och grädde, och MASSOR av paket?! Har nog inte fått så många paket i vuxen ålder tror jag. Allt var på pricken sånt jag älskar – kolla här vilken skön blandning av uteliv blandat med lite vardagslyx:
En fin flaska Diplomatico-rom, två champagneglas i trä för lyxigare vandringar, en perkulator att använda över öppen eld, grym choklad från chokladöverdrag och lite andra uteprylar. Tack! Fick också ett fint nagellack av Oliver som jag visst inte fick med på bilden, som han köpt själv.
Efter en morgonpromenad med Nala längs Lillåleden så blev det en överraskningstur till Girabäcken norr om Gränna. Där bjöds jag på grymt goda smörstekta mackor med lönnsirap, blåbär och pekannötter – typ sjukt gott! Ser inte så mycket ut för världen men var verkligen toppen. Testade såklart kaffe i nya perkulatorn med!
Smörstekt macka med lönnsirap, blåbär och pekannötter alltså… Mmmm…Kaffe är ALLTID godast ute!3 x pojkar 1 x tant
Nån gång mitt under grillningen slog vindarna om och blev iskalla, så det blev ett lite hastigt avslut.
Maken toppade dagen med middag på hemgjord poke-bowl med marinerad tonfisk, det var så fantastiskt gott! Det hela avslutades med mango-fromage, en riktigt väl sammanhållen mat-dag måste jag säga, imponerande 🙂
Typ allt det bästa jag vet!Tack älskling, för allt du ordnat idag!
Kände för att skriva lite men kom inte på nåt bra. Det som ploppade upp var att jag gör en lista över mina senaste 10 födelsedagar, för det är ju i över 10 års tid jag har bloggat ändå? Kan dock konstatera att jag har de mest ointressanta födelsedagarna typ, inget illa ment till min stackars make som alltid gör sitt bästa och allt jag önskat mig- men jag tycker själv det är svårt att känna nån mening i fira min egen födelsedag så då blir det ju inte helt enkelt. Det ska tilläggas att allas födelsedagar i familjen firas ungefär likadant, vi är alltså vara rätt kassa på att fira?
2011 Här fanns inga bilder med, tror det blev lite galet med de första bilderna när jag flyttade över bloggen. Var tydligen ingen toppendag…
Inte en av topp 10 födelsedagarna jag haft, men till slut blev den ändå rätt ok. Bland det som drog ner det hela var en dåligt natts sömn, hagel, en totalt övertrött och trotsig 4 åring, en gnällig 10 månaders och lite annat smått och gott, men men, vi firade ju egentligen i påskas när min bror var här och DET var ju trevligt så jag lever på det istället =)
-Jag, 2011
2012 Vi firade i vårsolen i stadsparken och jag försökte mig tydligen på en jogging-runda. O.o
Det är lite jobbigt att lägga ut de här gamla bilderna ändå.
2013 Fick en läsplatta och solade vinterbleka ben i kyliga vårvindar. Kanske repris på det i morgon – minus läsplattan då? Annars bara soft hemma.
2014 Skrev inte ens ett inlägg? Men hade i alla fall börjat med kickboxning, så närmsta inlägg handlar om det.
2015 Lugnt men trevligt – hotellfrulle (gud vad jag saknar det) och grillkväll med grannarna lite spontant.
2016 Trädgårdspill och ett besök på Pinchos – och vad det såg ut som ett himla trevligt väder.
2017 En bra födelsedag verkar det som, inget speciellt så men bara en lyckad dag vad det verkar.
2018 Firade på bästa sätt som småbarnsförälder – med en shoppingdag (utan barn) och ett besök på rosegarden.
2019 Det jämna och fina numret 40. Jag blev firad massor tycker jag, och fick en långweekend i Palma med kompis Åsa, fasen vad underbart det var!
2020 Åh nej, födelsedag med magsjuka… Inga bilder den här gången, såklart, men fick min absolut favorit-kaffemugg!
I går vabbade jag för Filip som är förkyld. Vi var ute på två promenader a ca 1,5 timmar vardera.
Vitt: (När jag sovit bra och är i mitt egentliga utgångsläge som är positivt)
Det var en fantastisk dag i går, jag vabbade med en Filip som visserligen är förkyld och snorig, men i övrigt rätt opåverkad och pigg. Vi tog två låååånga promenader – eller i alla fall under lång tid – där Filip mest fick styra vart vi gick och så följde jag och Nala efter. På förmiddagen blev det en sväng utmed Hallbyleden som är makalöst vacker med alla vitsippor och små, små knoppar på alla buskar och träd, innan vi spenderade en stund i en lekpark. Passade på att träna lite med Nala när Filip åkte rutschkana – så skönt att ha ordentligt med tid för en gångs skull!
På eftermiddagen efter lunch, fika och lite vila så åkte vi upp till Dumme Mosse. Det tyckte Nala var fantastiskt roligt och hon skuttade verkligen runt på stigen och i den omkringliggande skogen!
Svart: (När man sovit kasst i 10 nätter, känner sig stressad över allt man borde gjort på jobbet den här tiden och Filip som brukar vara så himla rolig för nån månad sedan sprang rakt in i trotsåldern med huvudet före)
Vilken jäkla dag. Vabbade Filip som var förkyld men ändå sådär pigg att det inte blir någon vila direkt. Enklaste lösningen att hantera honom och valp blev att gå promenad, så det gjorde vi. Vet inte riktigt vad det var med Nala men hon var extremt dragig – det har annars varit bättre ett tag tycker jag? Iofs blev det INTE lättare att gå med henne när Filip HELA tiden envisades med att springa i förväg så hon skulle jaga honom. Sa till honom tusen gånger innan jag lackade ut och skrek på honom att gå med mig – som vanligt en mycket lyckad lösning och man känner sig som årets förälder sen. Svinkallt i luften än, så händerna var helt stelfrusna när vi väl kom hem.
Ungefär samma sak upprepades på eftermiddagen, Filip bara kutar och skrattar och jag försöker få ordning på Nala som blir helt stirrig. Hon for som ett jehu över hela dumme mosse, och var allmänt spattig – det blev ingen sådär mysig promenad nu heller.
Väl hemma var det som vanligt aldrig tillräckligt med det man gör med barn så Filip villa ha med mig samtidigt som jag behövde ha knas på Nala. När det stora barnen väl kom hem var det mest tjafs, och hela dagen slutade med att jag bara kände mig förbannad och otillräcklig.
Kontentan av det här är ju att varje sak jag skriver om här reflekterar just den känslan jag har för dagen eller stunden, vilket gör att det lätt blir lite hoppigt och jag kan tänka mig att det känns osammanhängande från dag till dag. Men så mycket är ju vad man väljer att visa, och hur man tolkar saker för stunden. I vilket fall är jag glad att det snart är helg, för hur man vänder sig så är det inte så mycket vila att ha 4-åring och valp – men det är ju både självvalt och inte så mycket att göra något åt.
I morse när jag stod framför spegeln i badrummet och plockade på mig ansiktet för dagen så for tanken förbi att jag fyller år på lördag. Jag brukar ändå gilla födelsedagar, man blir ju aldrig firad annars så någon dag om året är det ju väldigt trevligt, och jag älskar att få paket, men nu kändes det bara … ingenting? Jag stod där och kände hur deppigt det kändes att bara vara helt likgiltig inför en annars rolig sak. Ibland kan man ju gå runt hur länge som helst och bara inte kunna fånga vad det är som gnager, men bitarna föll väl på plats under natten eller nåt, för i morse kändes det väldigt tydligt.
Jag har tappat bort mig.
Jag har (tack och lov) fortfarande en i grunden positiv syn på det mesta, men jag är ganska säker på att jag brukade kunna ha roligt – och till och med VARA rolig ibland. Jag gillar ju att göra saker nu, men det mesta handlar om att man får en känsla av lugn (tex promenader i naturen) – jag vet inte hur länge sedan det var så att JAG faktiskt hade roligt? Det känns mest som hela jag består av en massa jävligt tråkiga måsten och rutiner (för att ens få vardagen att gå ihop), inget tålamod och ”polis”-sidan av mig där man mest hela tiden kollar så ungarna har gjort läxor, duschat, bytt kläder (ja, jag har ju tre killar som tycker det är pest) och annat så jag måste vara den tråkigaste jävla mamman någonsin. Ibland försöker jag, men det är som jag inte ens hittar dit själv.
Gud vad jag hatar den här personen känner jag.
Jag VILL inte vara fast i alla måsten och borden, jag vill skratta och kunna ha roligt utan att jag känner att jag borde ”ha koll” på allt och alla – men jag vet inte hur jag ska komma dit igen. Jag vet inte hur jag fastnar i det heller, men det är ju så mycket man behöver ha koll på när man har barn tex? Eller jag ser ju att andra klarar sig fint UTAN att bry sig om att kolla så läxor är gjorda, barnen har plockat upp sina kläder från golvet eller hålla ett öra på om leken håller på att urarta till bråk (=alltid, förr eller senare). Hur gör ni?
Fysiskt känns det som jag åldrats typ 10 år det senaste året och jag har inte heller kvar mer än få, små spår av alla muskler jag jobbade mig till för några år sedan för det hinns inte med – och får jag väl en lucka så orkar jag verkligen inte motivera mig själv nog för att gå och ställa mig på gymmet och lyfta något. Fredagsträningen är guld värd för det är ett så roligt gäng och jag trivs suveränt bra där – fast jag blir också lite deppig efter varje träning eftersom jag märker så himla väl allt jag tappat. Där det var muskler är det bara mjukt och vad gör väl det egentligen, men inte är det då något som höjer humöret. Ändå ligger det här långt ner på listan att få ordning på, för vad ska jag med muskler till om jag har glömt att ha roligt? Och vad gör det om kläderna sitter kasst när man känner sig ful inuti?
Vill bara avsluta med att säga att det är jobbigt att skriva om det här – för jag vet ju att det finns HUR mycket folk som helst som har det mycket värre än mig? Vi är två vuxna som har jobb, vi har tre barn där vi visserligen har saker att jobba med men vi har inga diagnoser att kämpa med, ingen av oss är sjuk osv. FÅR jag ens vara deppig då? Men samtidigt kan jag ju inte bara INTE känna det jag gör. Har en kille i ett annat företag vi jobbar med en del som alltid är glad och som alltid har attityden att ”det blir ju inte bättre av att deppa” – han är fantastisk att jobba med och hur jäkla svårt ska det vara att vara mer på det sättet?
Jag borde kunna…
Men ibland går det inte och så är det väl bara. Mina svackor brukar inte vara långvariga heller, så ni får ursäkta mitt svammel, i morgon känns kanske allt bättre. Men jag är inte så naiv att jag tror att jag hittar tillbaka till hon den där som en gång hade roligt – om hon ens fanns? Kanske kan jag däremot hitta fram och ut till nån som KAN släppa på allt och bara ha roligt för egen del? Till nån lite trevligare människa som är mer lättsam att umgås med och som inte har en hjärna som går på högvarv hela jävla tiden. Kanske…
Hur gör DU för att inte tappa bort dig i vardagen?
Kanske är det bara lite vårdepp och allt jag behöver är sol och värme.
Vet ni, kanske är hela det här inlägget enbart ett resultat av en veckas kass sömn, och en dag när jag vaknar utvilad kommer allt kännas bra och som vanligt igen, och så har jag gnällt helt i onödan. I vilket fall ser jag att mina ”gnälliga” inlägg är de som flest läser – antingen för att man tycker det är skönt att relatera eller för att det är gott att läsa om andras problem, oavsett så hoppas jag det ger er nåt. För egen del får jag i alla fall lite ordning i mitt huvud när jag skriver, sen kan man väl ibland fundera på själv om det ska skrivas ut ”offentligt” eller ej.
Nej men alltså, jävla enformigt och gnälligt, men nu är jag helt slut. Det var en bra helg, men sen i måndags morse så fick vi helt plötsligt en hemtenta (vi visste vi skulle få den nån gång framöver men det lät som om det skulle dröja några veckor) som skulle vara klar i dag. Måndag, tisdag har jag ju jobbat heltid, fixat mat, hämtat barn, skjutsat till basket och gått på valpkurs – tentan har gjort runt nio på kvällen måndag och tisdag. Till det så har jag haft två riktigt mastiga möten på jobbet där vi har gått igenom vad som känns som 999 saker jag inte kunnat innan och som jag nu ska ha koll på – charmen med ett hus byggt typ 1904, inget är som man tror. Det tar ENORMT mycket energi när man ska sätta sig in i en massa nytt, mycket mer än man kan tro.
I dag hade vi också skola istället för på fredag – så missade lite pga det stora mötet. Dock gav det en stunds vila på lunchen så jag lade mig i soffan en stund med Nala som var lika trött som jag (efter valpkursen i går). Två kassa nätter i bagaget med, såklart. Men men, nu har valp och jag tagit en promenad i de sista solglimtarna innan snön/regnet. Det är alltid så skönt att gå ut med henne ändå, just för att man får en chans att släppa allt annat för en stund. Önskar att det var fredag som alltid annars när jag har skola…
Min terapi-hund. Vem hade anat det? Så vackert med alla vitsippor som börjat slå ut, önskar så att det kunde bli lite vårvärme på riktigt nu.
Bestämde mig i alla fall för att bara fylla i godkänt-frågorna på tentan, hade inte ett uns ork över till att ge nåt mer åt den. Ska inte heller göra nåt mer i kväll, alla ungarna får nog en skärm av önskat slag och så lägger jag mig i soffan och äter chips typ. Så, kunde inte göra så mycket åt jobb eller tenta i veckan, men kan i alla fall se till att det blir en lugn kväll nu. Kanske ändå något.
Innan jag skriver om själva kärnan i det här inlägget så vill jag förklara en sak känner jag – nämligen om hur jag ser på hemma-projekt och hur det kan funka när jag i övrigt är överstressad. För det kan låta väldigt motsägelsefullt, att jag gärna vill ha ett hemmaprojekt när det redan är för mycket överallt, men faktum är att det är en av de sakerna som verkligen gör mig glad och GER mig energi. Då ska också tilläggas att projekt vi gör hemma är helt lust-styrda och utan vare sig tidspress eller någon annan form av krav på prestation, det är något som fyller på batterierna eftersom jag ÄLSKAR att ha nåt att gå och pilla med. Då får min hjärna vila, den får gå och småfnula på något lättsamt och roligt och händerna får göra något meningsfullt med. Ok, det var väl världens längsta inledning till ett blogginlägg, men jag kände att det var viktigt att tala om hur det här funkar för MIG, eftersom jag annars kan förstå att man tycker att det bara är knäppt att hitta på ett projekt.
Nåväl, till saken. Förra året skulle vi ju byggt ett växthus, men pga både att vi gärna vill flytta ut på landet och pga svindyrt (det enda vi hittade som är i rätt storlek och mot en husvägg var från Willab Garden och kostade skjortan) så blev det aldrig av.
Nu i veckan så satt vi och kikade på nåt program med ett halvt öga, tror det var ”hjälp vi har köpt en bondgård”, när jag kände att fasen, drömmen om ett växthus finns ju ändå kvar där. Hjärnan tuggade långsamt framåt och så kom jag på att herregud, vi har ju just bytt ut en massa gamla fönster på ett hus på jobbet – de fönstren ska ju direkt till tippen så varför inte försöka bygga ett växthus med dem? Så, i veckan hämtade jag ett litet gäng (kommer behöva fler) och tog hem. De är gamla och i ganska skraltigt skick, men jag kommer inte lägga en högre ambitionsnivå på dem än att jag tar bort den färgen som flagnat och fräschar till med lite färg, det kommer inte bli en total skrapning av färg eller något sånt. På de fönster jag tog hem nu är det redan skrapat, vi ska såga av lite kantlister med bara så är de redo för lite färg, så det var inget omfattande underarbete. Man kan säkert göra dem superfina och som nya med att skrapa dem helt rena, men DET är inget jag tänker lägga energi på.
Så, när vi fått hem resten av fönstren (de är inte bytta än) som är mycket större, då ska vi försöka lägga ut dem som ett pussel på gräsmattan för att se hur stort som blir lagom att bygga. Vi kommer göra stommen av tryckimpregnerat virke, så kan vi måla de delar som är utåt nästa år om vi vill. Återigen – ambitionsnivån är att det ska vara kul. Som grund tänkte vi mura upp med Leca-block, för det har jag alltid velat testa att göra och taket det blir kanalplast. Det enda jag behöver lösa är någon form av glasad dörr, sen har vi nog allt vi behöver!
Det känns så kul, både att ha fått lite ork till inspiration och att ha något positivt att fundera på och greja med. Troligen kommer det ta hela sommaren, men vad gör det, det här är ju bara ett tillskott – inget måste.
Förresten, på tal om växter, i uterummet står nu ett gäng tomater och chiliplantor och växer, de kan visserligen stå kvar i uterummet men det hade ju varit extra kul att få ställa dem i ett växthus sedan!
Nehej, inte COVID den här gången heller. Tror jag testat tre gånger, en gång för varje barn som smittat mig med nån förkylning sedan i somras typ. Men hängig är jag, lik förbaskat, en envis förkylning som antagligen fick bättre fäste i en trött och stressad kropp (dessutom allergisk, det är ju heller ingen höjdare för immunförsvaret). Jag hostar och snyter mig, men framförallt är jag TRÖTT. Det blir små punktinsatser hemma, med några korta kisspauser i trädgården med Nala så har jag klippt ner den gamla humlen som klättrat på hönsgården. Älskar att klippa ner gamla döda saker i trädgården, det känns så himla tillfredställande på något sätt.
Lika grön och fin som den var i somras, lika trött och risig var den nu.
När psykologen förra veckan frågade vad jag tycker om att göra för att fylla på med energi så var mitt huvud helt tomt. Jag kom inte på EN enda sak som ger mig energi? Men idag kom jag ju ihåg en av dem, att pilla och greja i trädgården ger ju energi! Förutsatt att det såklart inte är för mycket jobb med det så det stjäl mer än det ger.
En annan sak som jag faktiskt inte räknat med skulle ge mig energi, var något som hände i morse. Jag tog Nala på en långsam promenad utmed Hallbyleden här nedanför, typ inget folk ute utan bara hon och jag. Och hon börjar svara på det vi tränar med henne! Hon har lärt sig, att springer hon så långt fram att kopplet blir sträckt så stannar jag, och hon får springa till min sida innan vi fortsätter gå. Hon har lärt sig att om hon kommer till mig under promenaden och har koll på vart jag är, så får hon belöning (oftast godis), och hur självklart det här än är för andra hundägare så hade jag inte alls räknat med att det skulle ge MIG så mycket tillbaka att få den kommunikationen? Jag tänkte liksom att, ja det ska ju funka bara, jag trodde inte att jag skulle tycka det var så givande att få till kommunikationen? Det var riktigt, riktigt kul!
Vår lilla valpis 🙂
Så kan det gå, när man inte haft hund innan, man lär sig något om sig själv på kuppen!
Jag och Nala har varit uppe ungefär en timme, när hon behöver gå ut på morgonen sätter hon tassarna på sängen och slickar (och nafsar) mig på näsan. Då var klockan 06:00 – helt ok när man varit småbarnsförälder i över 14 år och dessutom har ett jobb som börjar 06:45 varje morgon. Just nu sitter jag i soffan, med en svart, hårig kringla tätt intill mitt ben och en kopp kaffe på bordet framför mig.
Nä men avslappnad är ju åtminstone en av oss 😂
Snyter mig typ var tredje minut och är hostig med, men inte direkt nån feber utan bara vanligt förkylnings-hängig. Testade mot Covid i går, får se om resultatet kommer framåt kvällen, tror inget annat än att det är negativt men det kan ju vara bra att ha ändå. Det kom nästan lite passande, denna förkylning, på så sätt att jag fått vila och sova utan att direkt göra några extra åtgärder. Filip har varit rätt hängig och lugn med (det lär nog vara annat idag tror jag) och de stora hör ju på mig att jag är sjuk och är därmed lite lugnare med. Himla skönt! Till och med Nala har varit lugnare, antingen för att miljön ÄR lugnare när jag är sjuk eller för att hon kanske varit extra trött hon med.
Om en stund ska vi ta en morgonpromenad hon och jag (jag som är morgonpigg tar gärna morgonen), det är också himla mysigt nu när det kvittrar fåglar överallt och även om plusgraderna är få så finns det löfte om varmare dagar. Just en sån här stund känns det makalöst rätt att ha skaffat en hund! (Men frågar du mig mitt på eftermiddagen när hon får ett spatt-ryck samtidigt som alla 3 barnen och jag kommer hem och vi ska laga middag kanske svaret blir liiiite mer tveksamt 😉 )
Kort instick, nu vaknade Filip (längesedan han sov så här länge), jag hämtade honom och kom ut till en liten dam som stulit ett paket näsdukar och glatt fördelat över soffan. Nåväl, det var ju bara näsdukar och inget värre.
Busfrö 💕
Tycker för övrigt att det är helt galet att det är sommartid i morgon, jag har VERKLIGEN inte hunnit komma dit rent mentalt? Men det är väldigt efterlängtat med både värme och ljus!
Det var lite glatt morgonbabbel från hon som sovit riktigt gott för första gången på länge och som fick lite energi av det (plus att morgnarna är bäst för inget har hunnit gå åt skogen då). Hoppas ni får en bra helg!
Det är bara att erkänna, jag är på gränsen till en utmattning. Vad konstigt, för jag har inte känt att jag kunnat eller velat skriva om det här tidigare, men så idag kändes det som om bitarna föll på plats. Jag har fått hjälp, ska tilläggas, efter ett standard hälsobesök via jobbet så fick jag rött på staplarna som gällde stress, och i dag var jag på ett av de samtal hos en psykolog som mitt jobb generöst bjuder på om man vill eller behöver. Det är många saker i det här jag vill förklara känner jag, det är på något sätt viktigt för mig att jag får en chans att förklara hur och varför – och som vanligt eftersom jag har en blogg så kan jag ju faktiskt göra just det utan att någon avbryter 😉
I vilken ände ska jag börja då? Jo, till en början vill jag säga att jobbet är inte den största enskilda faktorn till att jag är så stressad, det är en samling av många saker varav de flesta gäller familjen på ett eller annat sätt och de kommer jag inte skriva om nu heller. Ni får helt enkelt ta mig på mitt ord. MEN, jag har ett jobb som kan vara stressigt och mycket i perioder, har jag då INTE ett grundläge där jag är så stressad att jag är på vippen att slå över så har jag inga jätteproblem att hantera den stressen och hålla den ifrån mig. Men har man redan andan i halsen och en halvt förlamande känsla av stress så hinner jag liksom inte hålla undan stressen på jobbet heller, då är den helt plötsligt redan över mig och jag har inte hunnit få upp guarden.
Jag har aldrig varit hos en psykolog innan – bara för min egen skull – och jag måste erkänna att jag inte direkt trodde att jag skulle få så mycket hjälp av det. Men såklart dumt av mig, det här är inget som är unikt på något sätt och det är proffs som jobbar med det hela tiden, så hon hade såklart mängder med bra frågor, förslag och så. Hon ringade ganska snabbt in hur illa det egentligen är trots att jag kände att ”äsch, det är väl inte så farligt, varje enskild sak är inte så stor och det här borde jag klara själv” och satte väl ganska snabbt fingret på vad problemet/problemen är i att må som jag gör. Egentligen och i vanliga fall VET jag att jag måste hålla min högpresterande sida i schack och det brukar jag kunna göra med, men det har som sagt krupit över mig lite obemärkt till ett läge där jag inte längre kan hantera det.
Hur dum man känner sig? Jättedum. Dum som inte fattar bättre än att se till att jag inte blir utbränd, dum som tänker att jag ska kunna klara det själv, dum som fortsätter försöka prestera på 120% i precis allt jag gör – jag VET ju rent teoretiskt att det inte funkar, att ingen tackar en och att det bara är dumt, men det smög liksom upp på mig och det är lite som att vara begravd under ett ton fjädrar – varje fjäder väger inget men tillsammans är det lik förbannat ett ton. Mina starkaste känsla just nu är en stark känsla av otillräcklighet och mitt största problem är att det inte går att få till någon återhämtning just nu, stressen är helt enkelt konstant och hög.
Hur mår jag då? Det knäppa är att jag vill skriva ”men typ ok” på den frågan, fast MINSTA lilla antydan till egentligen vad som helst gör att jag får ett tryck över bröstet och min andning blir ytlig så den knappt ger nåt syre. Min hjärna är TRÖTT, jättetrött och jätteseg vilket i sig är ett problem eftersom den glömmer saker som gör mig stressad – jag ni fattar vad dumt det blir. Det jag oroar mig för mest när det gäller jobbet är att det ska anses vara en svaghet och att jag därmed inte ska få behålla ”mina” projekt, något som jag verkligen inte vill. Nu ska också tilläggas att den oron finns troligen bara i mitt huvud, jag har ett bra företag i ryggen som inte borstar av sig sånt här, så missförstå mig rätt.
Det känns bra att ha börjat ta tag i det hela med lite hjälp. Mitt mål är att jag inte ska må så dåligt under ”hell hour” (dvs första timmen man kommer hem efter jobbet, alla är hungriga och vill ha mat och precis alla vill ha något av en samtidigt) att jag inte får luft och bara vill skriva rakt ut. Att jag återigen själv ska kunna ha kontroll över stressen på jobbet så den inte styr mig utan istället tvärtom. Och visst ja, den lilla detaljen att jag kanske kan hitta tillbaka till att ha lite roligt med…
Förresten, en liten passus, den kommentaren jag fått oftast när jag nämt att jag känner mig trött och sliten är att ”det var ju smidigt att skaffa valp med då”. Och ja, det var kanske inte den bästa timingen, men samtidigt som hon ju kan vara en handfull pga valp så ÄR hon ju också återhämtning. Att gå ut med henne kräver 100% fokus på bara henne och inget annat, att gosa med henne gör hela kroppen lugn och framförallt – är hon totalt spattig en stund kan jag avgränsa hennes yta med kompostgaller, något som inte rekommenderas i övriga familjesituationer tydligen 😉
Sådär, nu har jag delat en del av min känsla just nu med er. Varför? Jo men dels för det får mig att bena upp saker och få dem att inte kännas så stora som de gör när de stängs in i mitt eget huvud, men även för att jag ju inte är dum – jag VET att det är många fler än mig som är eller har varit i ungefär samma situation. Och är det nåt jag lärt mig i denna pandemi så är det att om man inte delar med sig av saker så blir allt så stort och mörkt i ens huvud att man inte kan hantera det. Frågor på det?
(Medans jag skummade igenom det här – det gör jag i princip aldrig men det kändes som ett sånt inlägg man måste göra det på – så känner jag att det är 1000 saker till jag vill utveckla runt detta, men nu har jag redan tagit din tid läääänge, så det får bli en annan dag)
godatankar.com 