*Vet att fenomenet TBT (Throwback Thursday) är tämligen dött, men ibland är det kul med en liten återblick.

I dag har vi varit tillbaka i jobb och skola, väldigt skönt att inte må dåligt längre! Jag har dessutom fått klura hela dagen på att sätta ut väggar (det heter egentligen ”slå ut” men det tycker jag låter som man river väggarna), vilket är som att lägga ett pussel och det är väldigt roligt, så humöret är gott 🙂

Men, det var inte det jag tänkte säga, jag tänkte att vi tar en liten kort återblick på en vardag i sena september under de 9 (!!!) år jag bloggat…

2010

Vi försöker få Lukas som då är ca 3 månader att äta lite ur flaska, han har tydligen magknip. Minns typ bara den här tiden som i en dimma, när de båda nu stora pojkarna var små…

2011

Jag har tydligen relativt nyligen börjat träna kickboxing efter ett träningsuppehåll på en sisådär 12 år eller så. Då visste jag inte att det skulle bli starten för en MASSA träning framöver, jag var mest glad att få komma ifrån lite och att träna något alls.

2012

Ah, här har vi precis satt upp vår plankvägg och gjort om i vardagsrummet, ganska tidstypiskt för tidig höst skulle jag vilja säga, blir alltid vansinnigt sugen på att inreda om lite då. Har till och med börjat få med lite bilder till bloggen:

2013

Oliver som nu är 6 år har tappat sin första tand, i övrigt är jag mitt upp i det som alltid var den stressigaste perioden när man jobbade på Elmia, dvs hösten. Tydligen har vi även en konferensresa till Mullsjö på schemat med – har TOTALT förträngt den? Har verkligen NOLL minne av att jag varit där, trots att det är med en bild till och med, i inlägget efter. Sjukt det där.

2014

Usch, det här är nästan lite jobbigt att läsa i efterhand. Nu är jag MITT uppe i min absoluta tränings- och kostperiod och all vaken tid läggs på vad jag ska och inte ska äta samt hur mycket jag kan träna. Träning är asbra och bra mat med, men inte när det blir så här mycket.

2015

Återigen, det är MYCKET på jobbet just nu och jag håller nätt och jämt näsan över vattnet. Har börjat komma på att det är skönt ute i skogen och knatar en promenad för att träna (suck) och varva ner.

2016

Jag är nu gravid i vecka 15 med Filip i magen – fast det vet jag såklart inte än. Minns hur extremt trött jag var, som vanligt en stressig höst på jobbet och så graviditeten på det… Fy sjutton. Men jag var också så himla glad, det var inte självklart att vi skulle kunna få en 3:a bara för vi ville det, de andra två har ju inte blivit till helt okomplicerat och nu var jag ju dessutom 38 år.

2017

Vi hade MÅNGA dagars VAB den här hösten ser jag. Jag är precis på vippen på att gå in och börja jobba halvtid efter att ha haft 6 månader heltids föräldraledighet, från och med nu delar vi lika jag och maken, som vi gjort med de andra barnen. Vi har absolut kommit in i hur fantastiskt det är att vara ute i skogen och är ute och vandrar så fort vi får möjlighet. Än så länge har jag inte helt släppt tanken på att jag ”borde” träna lika mycket som innan, samtidigt som jag på de flesta plan inser att det kommer inte gå – och jag vill egentligen inte göra det heller.

2018

Japp, det här är helt klart en månad för VAB, och jag verkar ha haft en riktig skitmorgon med först skrap av rutor på bilen och sen punka. Vi jobbar fortfarande halvtid jag och maken, och jag har nog redan här bestämt mig för att det är dags att göra något nytt och utmana mig själv lite, även om det tar ett tag innan jag hittar rätt jobb. Som ”vanligt” vid det här laget så knatar vi ut i skogen med, när jag kollar tillbaka så är det de inläggen som gör mig gladast för man SER på bilderna hur skönt det är och hur bra vi mår av det! I år har det blivit alldeles för lite av den varan, dels är det lite bökigt med en extremt viljestark och snabb 2-åring men sen har vi haft lite otur på helgerna med, antingen har någon varit sjuk eller så har det varit skitväder. Gud vad jag längtar ut! Hade ju tänkt gå ut nu i helgen, men det vet vi ju hur det gick med det….

Sådär ja, det var en ”kort” tillbakablick. För MIG är det här jättekul och en av anledningarna till att jag har en blogg, det gör att jag uppmärksammar saker som händer och uppskattar nuet mycket mer. Att få vara närvarande och hitta något fint att fota, eller något att skriva om som skvalpar runt i huvudet, det är bland det bästa jag vet! Men vad tycker du som läser om sånt här, är det jättetrist eller kan det vara kul att se?

Igår blev det ett ganska personligt inlägg, kanske snudd på privat, och jag märker ett ganska mycket större motstånd till att skriva såna inlägg nu för tiden. Vet inte riktigt varför, kanske för att jag har fler följare, kanske för att det är svårt att få fram en helt nyanserad bild av sånt man skriver, eller förmodligen en kombination av båda.

På nätet blir allt väldigt snabbt vitt eller svart och man gör som bedömning på bara en kort sekund. Många gånger läser man kanske inte ens hela inlägget eller artikeln och då kan det bli en sån skev bild mot vad författaren till detsamma menar. Samtidigt tycker jag själv att utan lite personlighet och åtminstone en gnutta privatliv så blir bloggar helt platta och ointressanta. Dessutom, som jag nämnt många gånger, så använder jag den här bloggen som både dagbok och terapi för mig själv. Jag skulle kunna dölja inläggen eller liknande, men då blir det återigen bara ytligt och glättigt.

Vad tycker ni som läser om den här frågan? Är de privata inläggen bara tråkiga eller kanske rent av skämskudde på? Eller gillar ni blandningen?

Jag har skrivit lite om det här innan, men ibland blir det så tydligt att något i mugg har ändrats. Det är andra gången i mitt liv det blir en sån stor förändring, men till skillnad från första gången känns det den här gången som om det är till det bättre. Det slog mig lite förra veckan när vi pratade om vad man har på sin bucket list, nu har jag ju en gammal liggande på bloggen, men skulle jag skriva en i dag så skulle jag inte komma på något att skriva. Jag känner mig liksom så himla nöjd? Eller jo en sak skulle få stå kvar, att åka på en vandringsresa någon gång.

Att fota för bla bloggen gör också att man stannar upp och njuter av det som finns runtomkring.

Det är inte så att jag inte VILL göra saker, men det känns inte alls lika angeläget och viktigt? Och det är förknippat med så många känslor, lugn och lycka mestadels, men även med ett uns skam eftersom man i dagens samhälle hela tiden ska ha mål och vilja sträva mot höga mål och faktiskt med ett uns rädsla eftersom jag inte riktigt känner igen mig. Kanske är det bara det att det helt enkelt inte finns tid för något annat än att vara i nuet med tre barn? I vilket fall stannar jag gärna i känslan ett tag till!

Vi får väl se hur det känns efter fyra veckors semester med 😄 Sen ska väl tilläggas att jag ändå har både deppiga och tjuriga stunder, men det där vanliga drivet framåt har stannat av, om ni förstår hur jag menar?

Här skymtar en tös till som är bra på att njuta, lilla hönan Agda 😊