Jag har haft så svårt att identifiera vad jag skulle vilja göra för något för att fira att jag (och maken) fyller 40 nästa år, och det känns väldigt ovant för mig. Normalt sett känner jag ganska omedelbart vad jag vill göra och så kör jag på det, men just nu får jag liksom inte riktigt fram vad jag vill göra. Först tänkte jag att det kanske var någon form av stressreaktion, men det kändes konstigt för stressad är jag inte, men nu under helgen har jag nog banne mig kommit på vad det är…

Jag känner mig nöjd. 

Det låter kanske lite förmätet men jag kan garantera er att det var så längesedan jag mådde så här bra att jag först inte ens kunde identifiera känslan. Jag vet inte ens om jag någonsin varit så här just nöjd – jag har varit gladare än jag är nu vid speciella händelser, men jag har aldrig varit så här långvarigt tillfreds. Med det menar jag inte att det inte finns saker som inte kan bli bättre, men just nu känns det för bra för att jag ska känna mig motiverad nog att jobba för de sakerna. 

Så vad är det som är så bra då? Ja men det är just det, inget är väl egentligen exceptionellt fantastiskt, men nästan* allt i mitt liv känns mer än bra nog. Vi är alla friska, maken trivs på sitt jobb, jag ska få ett nytt jobb där jag känner mig välkommen, uppskattad och satsad på, det går bra för barnen i skolan och de har kompisar, Filip är åtminstone mellan förkylningar (så som det är när man är 20 månader och går på öppna förskolan ett par gånger i veckan) och är allmänt väldigt nöjd och glad med. Vi har inte så mycket att göra med huset, visserligen krånglar vår gamla bil men å andra sidan har vi en buffert undanlagd för just sånt här så det är inget jätteproblem om än sura pengar. Jag får till träning, ofta tre gånger i veckan även om det ibland blir färre, vi äter bra, ekologisk mat som vi lagar från grunden (hej matkasse), vi gör det vi kan för att på ett rimligt sätt minska vår klimatpåverkan och alla har aktiviteter som vi visserligen får pussla ihop men som vi ändå oftast lyckas lösa. För första gången i mitt vuxna liv har jag (nästan aldrig) kroppsångest längre och jag vet inte om det bara är ”åldersbetingat” men jag har en mycket större distans (på ett bra sätt) till det som händer runt mig, jag känner mig liksom lugn.**

Det ändrar ju inte det jag skrev om häromdagen – klimatångesten – men i mitt dagliga liv som jag själv kan påverka känner jag mig ändå nöjd med att vi lever ”good enough”. 

Jag känner att den här känslan är flyktig, att det när som helst kan hända något som vänder upp och ner på livet eller att bara humöret svänger, så jag försöker verkligen att njuta av den och ta tillvara på den. 

Det här kan kanske kännas som ett provocerande inlägg mitt i julstressen (kan ju för övrigt vara bra att komma ihåg att vi är föräldralediga än vilket gör att man hinner en massa som man inte hunnit annars), men det jag hoppas är att det kanske kan inge hopp till någon som känner sig fast i den där galna karusellen där allt bara rullar på och man inte har kontroll över något. Det går att landa, helt enkelt!

Hur är det med DIG? Finns det något du känner dig nöjd med, eller känns allt bara som kaos?

*Det finns en sak jag saknar, eller åtminstone skulle vilja hinna med mer av, och det är att träffa vänner mer!

**Jag gissar att alla som är äldre än mig fnissar lite åt denna ”nyvunna insikt” på samma sätt som jag lite godmodigt kan fnissa för mig själv åt en naiv 25-årings insikter om världen. Men det är ok, jag bjuder på det 😉