Utmattning

Inte ens en sammanhängande rubrik

/ LindaG / Lämna en kommentar

Det har varit ganska tunga två veckor, trots (eller på grund av???) det fantastiska vårvädret. Jag har varit trött och lite deppig av olika anledningar, så ork och motivation har varit i botten. Det ser säkert inte så ut om man bara kikar på tex instagram, men instagram är min bubbla där jag bara lägger ut fina bilder och fina minnen – på samma sätt som jag nästan bara följer konton som gör detsamma. En typ av fristad, helt enkelt.

Jag har mest försökt vara ute så mycket som möjligt, för det är ju ändå där jag mår bäst. Gå runt och småskrota lite på gården, sitta i solen och dricka kaffe och läsa en bok, det är ju saker som jag mår kanon av, även om det känns som det ligger lite av en blöt filt över mig. Köpte förresten två nya stolar och ett litet bord till vår södervägg där vinkeln på huset gör det vindstilla och underbart varmt. Blev fint och var framförallt väldigt skönt att sitta i!

Den knallblå markisen är inte direkt en färg JAG hade valt, men oavsett så är det faktiskt väldigt praktiskt med markiser. Men visst blev det lite gulligt med möblerna?

Vi HAR de senaste veckorna sakta men säkert rivit badrummet med, framförallt stötvis på helgerna, när vi orkat med. Det är fin råspont bakom och allt har varit väldigt ordentligt gjort – vilket är suveränt förutom just när man ska riva såklart. Trots det så har det ändå gått ganska mycket enklare än jag var rädd för, även om det är mycket jobb ändå. I helgen rev Tobbe taket och så började vi med golvet nu på eftermiddagen (först nu vi fick lite ork), det gick visserligen lättare än jag vågat hoppas men jag missbedömde hur snabbt batteriet till slagborren dog – ska be att få låna ett extra på jobbet i morgon. Sakta men säkert så är vi i alla fall SNART i ett läge när man kan börja bygga upp allt med, det är ju mycket roligare!

Just nu klarar vi oss med en toalett och en dusch, men det är såklart efterlängtat att få ordning på det här badrummet med. Just nu är det rätt trångt i det lilla badrummet.

Denna veckan är det ganska mycket som händer. På onsdag går jag upp i tid igen …

Jag måste faktiskt skriva in en liten grej här. Jag känner mig lite rädd för att gå upp i tid, rädd att inte räcka till och rädd att inte orken ska räcka till. Jag VET att man inte ska låta själva rädslan hindra en eller stå i vägen och det gör jag inte heller, men jag vill samtidigt ändå erkänna för mig själv (och nu er då tydligen) att det är just så jag känner mig.

… sen ska jag klippa mig och OM jag orkar så är det middag med Brynolf och Ljung på kvällen sen. Just nu ser jag inte att jag kommer orka med det, men det vore så himla kul att se dem live ändå? På torsdag fyller Filip hela 5 år, vilket han för någon vecka sedan har börjat fira genom att gå in i en ganska o-charmig fas…. Nåväl, han är ju söt ändå som tur är 😉

Sådär, en lagom vimsig uppdatering, men jag har som sagt inte alls varit sugen på att skriva heller den här tiden. Är också inne i en sån där fas när jag känner att allt jag skulle kunna skriva är så himla ointressant, det går i perioder det där med. Äh, jag vet inte, helt enkelt.

Ett steg bak…

/ LindaG / Lämna en kommentar

Åh det känns så rörigt i mig just nu. Var på läkarbesök idag och tillsammans konstaterade vi att jag ska backa lite i några veckor, för att återigen komma på rätt spår och fortsätta min återhämtning lika bra som den gått innan. Det känns ju skönt, såklart, men samtidigt känns det också som ett väldigt misslyckande – vilket jag ju VET att det inte är, men det KÄNNS så. Det känns dumt mot jobbet och kollegor, det känns dumt HÄR för att jag skriver att jag känner mig oövervinnerlig när jag är hemma och grejar – vilket också stämmer men det är ju dels ett helt annan typ av arbete och sen innebär det ju också mängder med vila och återhämtning. Jag vet att ni är intelligenta människor som fattar att det är två helt olika saker och att inte allt skrivs här, så egentligen förklarar jag mig i onödan, men jag vill på något sätt ändå få ge luft åt min frustration när det inte går framåt i den takt jag vill.

Det här är liksom något helt annat, såklart.

Det känns ändå deppigt idag, samtidigt så kan jag säga att jag åkte hem och sov två timmar på raken i soffan så det VAR rätt beslut. Jag kommer ladda om och det kommer bli bra, men just idag känns det tungt helt enkelt. Jag vill ju att min hjärna har en möjlighet att återhämta sig i samma takt som kropp och psyke, men det är svårare att påverka. Visste inte ens om jag skulle skriva om det här idag, men det är ju supervanligt att det blir så här vet jag, och så även för mig. Ok, nu har jag babblat färdigt, kram på er.

Fransar

/ LindaG / Lämna en kommentar

Minns ni, jag skrev att det gick så himla bra med min utmattning? Nu har nog faktiskt mitt första riktiga bakslag kommit. I några veckor har jag ju gått på 75%, även fast det varit en dryg veckas avbrott med Covid, och nu backar energin istället för klättrar uppåt. Jag kände att jag hade ungefär 60% laddat i ”mitt batteri” när jag klev upp i tid, men nu backar jag i energi i stället – ligger just nu på ungefär 50% (konstigt sätt att mäta kanske, men tycker det blir tydligast att tänka på det så.

Det märks nog inte så mycket här, för det ser ut som vi gör saker jämt, men det är ju för att det är himla tråkigt att skriva om en dag när man inte orkar gå ur soffan – men det är ju en vardag jag oftast lever i just nu. Sen är det ju också så att många av de små projekt vi har här hemma fyller ju PÅ min energi, eftersom de inte är komplexa eller mentalt ansträngande. Viktigt att komma ihåg alltså!

Just nu orkar jag nätt och jämt hålla i fram till lunch (5 h arbetstid av de 6 h jag gör varje dag nu) men då är jag också helt slut resten av dagen – det är ju såklart inte bra. På måndag har jag uppföljningstid hos läkaren och är rädd att hon inte kommer se hur det ligger till utan kommer råda mig att gå upp i tid till och med, men det är kanske bara oro hos mig, hittills har hon ju varit väldigt lyhörd. Det är oerhört trögt och deppigt att känna att man går ”åt fel håll” i återhämtningen, att det går sakta fram är mycket lättare att acceptera än att man backar.

Längtar så otroligt mycket efter värme och solljus!

Referensen till fransar kanske känns otydlig, men jag känner mig ungefär som en halvfärdig trasmatta som repat upp sig, där fransarna delar sig och trasar upp sig. Varpen finns ju där för att färdigställa mattan, men det kräver ork och tid och tålamod.

På något plan räknar man ju ändå med att allt ska bli stadigt bättre – även fast jag egentligen är fullt medveten om att det sällan eller aldrig är så, och att de flesta verkar backa vid minst ett tillfälle. Kan säga med att det INTE hjälper att det är grådassigt februariväder… Så, springer ni på mig kan ni väl ge mig en kram, det känns som det behövs just nu!

Deprimerande grått, blött och lerigt ute just nu…

*Nästan* på andra sidan…

/ LindaG / 1 kommentar

Ett inlägg på Underbara Claras fotoutmaning #fångafebruari

Det skulle kunna gälla flera saker i mitt liv just nu. Vi är nästan på andra sidan vad det gäller covid/VAB, vi är nästan på andra sidan med Nala som förhoppningsvis närmar sig slutet av tonåren, vi är nästan på andra sidan om vintern… Men det ”andra sidan” jag tänker fokusera på är att jag är nästan på andra sidan om min utmattning.

För det första, det är INTE tillbaka till samma sida som jag startade på som jag är på väg, utan det är just till den andra sidan, den som inte gjorde mig sjuk. Det går sakta men oväntat stadigt åt rätt håll, mina ”återfall” har än så länge varit mycket små och inte orsakat mer än tillfälligt problem – men jag ÄR inte på andra sidan än. Ibland ser jag den där framme, klart och tydligt och den känns inte alls långt bort, ibland känns den fylld av rev och med en förrädisk dimma som döljer sikten. Att avståndet dit ändras är tydligt, kanske är det lite som med ebb och flod och kommer kanske fortsätta vara så även när jag väl är där. Det känns faktiskt till och med troligt, när jag tänker på det, och lite blöt om fötterna är inte farligt att bli men det är viktigt att inte gå en gnutta för djupt så det kommer en osynlig underström och drar med en ut.

Längtar till vår, gör man allt.

Utmattningen är på vissa sätt en av de bästa saker som kunde hända, nu känner jag mig betydligt mer balanserad (om det än är skört än så länge) och väldigt mycket mer HÄR och NU. Det är faktiskt svårt att engagera sig i tankar som rör sig alltför långt fram, och det är inget jag försöker ändra på utan jag njuter faktiskt av det. I dag och kanske i morgon, det räcker att ha i huvudet just nu. Jag har omprioriterat och återprioriterat sådan som fallit bort, och jag mår psykiskt sätt faktiskt riktigt bra. Med lite reservation för vinterdepp som gärna smyger sig på när det är skitväder ute och ”vintern” känns orimligt lång, men man måste inte må bra jämt.

Det jag saknar nu är min ork, såklart, den tar än så länge slut före min vilja gör det, men det går sakta åt rätt håll. En annan sak jag saknar mer akut är min träning, JUST som jag kände att det började gå åt rätt håll kom Covid och det är nu 2 veckor sedan jag tränade – kroppen gör ont lite här och var och jag saknar att känna mig lite starkare. Än så länge är jag ju både lite hostig och snuvig, och jag har flås som en 93 årig gubbe med KOL, så vi får väl se när det går att träna igen. Skulle verkligen vilja smyga igång med lite styrka, ett av mina favoritpass går i morgon, vet inte om jag försiktigt ska känna lite på det – utan konditionsbiten. Om inte annat för att bara få röra mig lite, det går ju jättebra att träna hemma egentligen men det kommer inte hända så det är lika bra att jag slutar låtsas att jag tänker göra det – ”sen”.

Så jag ser den där framme, den andra sidan, och jag vet att jag är på väg åt rätt håll, men än så länge kan jag inte svara på när jag tar det första steget där – och hur många gånger jag kommer få blöta fötter innan de håller sig torra en längre stund. (Förlåt min cheesy liknelse, men det är ungefär så det känns).

Mina ambitioner 2022

/ LindaG / 3 kommentarer

Nej nyårslöften och dylikt blir det inte, men nyåret är ändå en bra tid att både sammanfatta året som gått (första och andra halvan) och att lägga upp någon form av plan eller ambition för året som kommer. Om inte annat så för att det är bra att medvetet fundera över vad man har för önskningar och förväntningar på framtiden – såklart med insikten om att det kan hända en massa saker som man inte kan påverka och som kan ändra allt.

Om det är en sak jag lärt mig under det gångna året är att det inte funkar att prioritera bort mig själv. MEN, jag märker också att om jag inte öronmärker och bokar in tid för det så kommer den tiden att försvinna i ett hav av måsten och andras behov. Det här är skitsvårt, men det är ju det mesta som är värt något så jag får väl öva! Vad behöver jag då avsätta tid för? Jo:

  • Jag ska fortsätta träna minst 2 gånger varje vecka. Än känns det inte som jag kommer någonstans och kroppen svarar himla dåligt, men förr eller senare ger det sig väl. Jag TAPPAR åtminstone inte mer muskler nu.
  • Tid för vänner och relationer, det här är något jag saknar så mycket till vardags, att sitta och småtjöta om stort och smått med kompisar. Svårt som f-n att få till, för det hänger ju inte bara på mig och alla kompisar har ju familjer med där man behöver hitta tid (och bara tajma så alla är friska är ju nästan omöjligt). Kanske man kunde lägga upp någon återkommande tid ändå, så att det finns NÅT inbokat? Kanske ett par timmar varannan månad, till en fika, en AW eller bara en promenad?
  • Tid för vila och återhämtning – det är ju lättare på så sätt att behöver jag vila så kan jag inte längre trycka det framför mig, men vitsen är ju att få in vila och återhämtning INNAN jag blir sådär akut trött. Också en svår balans att hitta och i väldigt stor utsträckning en övningssak, det är än så länge mycket ”trial and error”, bland annat på grund av att behovet ändras hela tiden utifrån förutsättningarna.
Tid för att fota – lättare att se allt smått omkring sig då
  • Tid för egna nöjen, oj vad svårt det här är! Eller rättare sagt är det så himla lätt att prioritera bort… Men tid med vänner kvalar ju in här med, sen handlar det om att ibland välja att göra det hemma som är roligt framför det som måste göras – tex är det ju roligare att måla om ett rum än att ta hand om disken, eller att odla tomater istället för att klippa gräset.
Om inte annat ska vi väl åtminstone kunna odla lite kruktomater – får se om vi hinner/orkar bygga stora lådor till bl.a. Brandywine.
  • Dessutom ska det alltid finnas en bok här hemma som jag vill läsa i. Inga mål med läsningen, inget mått på hur mycket jag ska läsa, men det ska ALLTID finnas något här hemma jag kan läsa när jag vill.

För övrigt så är det jag ser fram emot mest med detta året att uppleva alla årstider här på gården – att se vad som växer och vart, att odla och skörda eget och att bara se hur naturen här runt förändras.

Vad ser du fram emot mest? Och har du avgett några löften?

Ett år olikt alla andra

/ LindaG / 2 kommentarer

Vi fortsätter väl sammanfattningen av året, lämpligen där vi slutade ☺️.

I juli var det semester och fullt ös på hemmafronten med att förbereda och sedan även sälja vårt gamla hus. Det var verkligen 1000 känslor på en och samma gång, det var oro för att vi köpt gården för dyrt, det var ett glädjerus för att vi äntligen köpt en gård, ångest för att vi hade köpt en gård – skulle vi trivas? Precis i slutet av juli avslutades försäljningen och vi sålde för nästan exakt lika mycket som vi köpte för, och därmed släppte oron för framtiden. Annars var det en himla fin månad, med fantastiskt sommarväder och mycket sol vill jag minnas.

Som alltid – ett hus som är så fint till visningen som det aldrig någonsin är annars.

Augusti började tungt på jobbet, mitt jätteprojekt startade sin typ 5:e fas och allt var kaos. Så mycket som skulle bli klart på kort tid och så mycket som hela tiden ändrades på grund av att man aldrig vet hur ett gammalt hus beter sig. Jag hade weltschmerz, vandrade och insåg att om jag ska orka med mitt liv så måste jag börja träna igen, så jag körde en introkurs på Crossfiten vi tränar på med jobbet på fredagar. Men min hjärna började bli till gröt.

Hade det inte vart för våra helgvandringar så tror jag att det hade gått åt skogen mycket tidigare. Har ju haft ett sån OTROLIGT behov av just att komma ut så här och det är väl ren självbevarelsedrift egentligen tänker jag mig.

Sen hände det där som bara händer andra – jag gick in i väggen. Jag kan förstå uttrycket lite, för känslan är just att det finns ingen mer mån att pusha och dra ut sig själv, det tar bara stumt stopp. Det fanns inga mer marginaler, inget ytterligare extra växel att lägga in och helt enkelt bara inget mer av MIG kvar. Hela septembers inlägg handlar nästan uteslutande om just detta. Den enda kvarstående delen av jobbet jag fortsätter med är min utbildning, den får fortsätta på fredagar eftersom det hade varit mer stressande att känna att jag skulle komma ifatt nästa år.

Jag fullkomligt badar i ensamhet och vila, något jag inte gjort sedan… jag vet inte ens när. Och det behövs, verkligen.

Oktober kommer och är även den fokuserad på återhämtning och vila. Tittar jag på det nu så var det så mycket lättare att faktiskt få kvalitet och ordentligt tid till just detta som heltidssjukskriven, nu är det mycket svårare att få tiden att räcka till (självklart på ett sätt, men jag menar att det känns som jag inte har tid i proportion till sjukskrivningen). Men sen precis i slutet av oktober, då är det till slut dags att flytta till vår gård! Och även om dagarna där omkring var stressiga och otroligt jobbiga, så finns det ändå ett bakomliggande lugn.

Så glada och stolta!

I november jobbar jag 25% förutom då min skola. Det känns typ ok, jag får inte längre stresspåslag över att se en byggställning eller en hantverkarbil, och det är kul att träffa lite folk ändå. Nästan all tid går åt till att bara vara här i vårt nya hem, tända en brasa, gå ut och utforska omgivningarna och packa upp en och annan låda – även om det mesta var klart efter nån vecka vid inflytt.

Har tusentals foton i mobilen härifrån, allt är så vackert och jag kan inte förstå att det är vårt? På instagram är det kavalkad av bilder på gården, för den som är nyfiken på att se mer härifrån.

December kommer och har med sig fantastiskt vacker snö, återigen går jag runt här och bara får dåndimpen över hur vackert allt är. I min utmattning tappar jag bort mig lite, det känns i skrivande stund som jag inte riktigt får nån bra ordning, jag som hade en så bra plan. Får fundera på det över julhelgerna. Förutom detta så tar jag även examen som Byggproduktionsledare, ändå en prestation det med 😊

När jag sammanfattar året så här så har nog det har varit ett av de mest händelserika åren i hela mitt liv. Vi har skaffat hund, vi har köpt och sålt hus, jag har blivit utmattad och jag har tagit examen. Vilket sjukt år?!

Inför nästa år ser jag allra mest fram emot att få möta alla årstider, här på vår gård. I övrigt så tänker jag mig att jag INTE ska bränna ut mig igen och jag ska absolut inte köpa hus igen. Kram och en eloge till er som orkat läsa ända hit!

Vad hände nu?

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag har tappat mitt flow.

Det är nog det bästa sättet att beskriva situationen, det jag menar är att jag ju fram till nyligen haft en ganska bra rutin och plan för min återhämtning och dagarna har liksom varit tydliga. Men nu vet jag inte vad som hände? Jag sover lite kasst igen, dagarna känns som de bara drar mig med sig utan att jag har någon kontroll, jag hinner (???) inte göra något jag tycker är roligt och som laddar batterierna. Svintrött och får liksom inte riktigt grepp om situationen.

Vet inte exakt när det här hände, men förra veckan med VAB erbjöd ju inte så mycket ordentlig vila, kanske det blev galet då. Nu känns det deppigt och rörigt, jag vet inte riktigt vart jag ska nysta i utmattningstrådarna och blir frustrerad.

En bild på hon som oxå stökar till det genom att rymma titt som tätt

Jag klamrar mig ju fast vid minst 2 (oftast 2, någon gång 3) pass träning i veckan för att jag VET att det är så bra. Men även den har känts så deppig, dels för att jag tycker att kroppen liksom inte riktigt svarar och utvecklas men även för att det är väldigt ledsamt och frustrerande när det blir något ”stressmoment” på träningen. Exempel – vi hade gjort ”cleans” ett helt pass i olika former, jätteroligt, fick massa bra tips och jag kände att jag vid åtminstone några lyft fick till LITE teknik. (Det är för övrigt en övning som känns ganska avig när man bara styrketränat innan). Men sen skulle vi avsluta med 4 minuter där man skulle göra så många som möjligt (enligt personliga förutsättningar) och ALLT bara låste sig. Jag tappade ALL teknik, fick varken fart eller styrka och absolut ingenting fungerade. Fick ta mig i nackskinnet och liksom tvinga mig att försöka tänka om, att inte göra dem fort utan att bara göra utan att bry mig om alla andra och att göra många. Lyckades väl med några till, urusel teknik och allt. Det kändes bara så himla ledsamt, när man känner att man VILL och sen blir det bara tvärtydligt att både hjärnan och kroppen slår bakut helt och hållet.

På något sätt måste jag få tillbaka kontrollen över situationen denna veckan känner jag, kontrollen över min egen återhämtning, för det här känns inte bra alls.

Nu ska jag åka och hämta Filip, och fundera på hur jag ska lägga upp det här de kommande dagarna.

Social trötthet

/ LindaG / Lämna en kommentar

Oj, nästan en vecka sedan sist, och en väldigt trött sådan därtill. I fredags var vi på julbord med jobbet, jag var hemma och sov en stund innan och valde bort julölen pga alkohol gör mig tröttare än vanligt nu. Det funkade rätt fint, vi satt och åt och pratade och hade det väldigt trevligt, men när jag satte mig i bilen sen så slog tröttheten till totalt och jag var nästan orolig att köra hem. Har varit så otroligt trött efter det sedan, under hela helgen, men det var det värt för att få komma ut lite. Också väldigt roligt att få klä upp sig och göra sig fin, jag minns inte senast det hände. Passade på att ta nån selfie, jag måste verkligen vara på gott humör för det men jag tycker själv det är roligt att fågå tillbaka sen och se hur man sett ut. Har dessutom ett så snällt porträtt-läge i nya mobilen som tar fram det bästa och ger fint ljus, inget filter direkt fast nästan?

På grund att tröttheten har jag i princip inte gjort nåt denna helg, förutom haft dåligt tålamod med mina barn 🤦🏻‍♀️ Gick dock runt ute idag och ”Oh-ade” och ”Åh-ade” över hur fantastiskt vackert det är ute nu, och använde ovan nämnda mobil igen för att fota (de flesta av er har nog redan sett det på Instagram, men ett par bilder får ni här med!

Fatta vilken himmel…

I morgon börjar min sista vecka som elev, på fredag har vi redovisning och tar examen vilket ska firas tillsammans i klassen. Önska mig lycka till ☺️

Julklappsinventering

/ LindaG / Lämna en kommentar

Sitter i soffan och vilar lite, med Nala bredvid. Vi har just varit på 1-års hälsokontroll och vaccination med henne, så nu är vi båda rätt trötta – även om det faktiskt gick väldigt bra (förutom en del skäll). Om en stund ska vi ta en promenad i skogen hon och jag, men inte än, först lite vila.

Det där är ändå nytt – vila FÖRST, inte när allt är ”klart” för det blir ju aldrig det? Nu försöker jag tänka att jag ska hinna vila ordentligt innan barnen kommer hem, för att ha en chans att orka med. Det går bra rätt ofta, men än räcker inte energin ändå till hela kvällen (dvs efter ca 16 då jag hämtar Filip). Längtar efter att ha ork…

Hoppas SÅ att kylan håller i sig, så det kanske kan få bli en vinter med mycket längdskidåkning. Det är verkligen nåt av det roligast jag vet och det laddar batterierna massor!

Har varit på nytt läkarbesök, och jag kommer fortsätta med 50% sjukskrivning (som ju när skolan tar slut i december blir 50% jobb, inte 25% jobb och 25% studier) fram till 20 januari då jag ska gå upp på 75%. Precis i skrivande stund ger det lite ångest kan jag säga, för jag vet inte hur jag ska orka med det, men det är ju ett tag tills dess så kanske hinner det bli bättre. Vi får väl se. Lite jobbig känsla ändå, att liksom ”dras” framåt fast det känns som man inte kommer orka.

I helgen ska de stora grabbarna på lillejul – en slags julavslutningshajk med scouterna, och vi blir själva med Filip. Eller ja själva och själva, en kompis med familj kommer på söndag för lite adventsfika, DET ser jag fram emot! Nästa fredag sedan så har vi julfest (eller julbord kanske man säger) med jobbet, har gått och sett fram emot och inte förrän häromdagen slog det mig att jag ju inte kommer orka så mycket. Hoppas i alla fall kunna vara med en liten stund, men det blir ingen alkohol för då blir jag ännu tröttare, och jag behöver kunna åka hem när jag blir för trött.

Det här är från en tidigare jul, i gamla huset. Men kanske att man skulle sikta på att få in en gran till helgen?

Ska försöka sätta mig och inventera lite julklappar här strax, det blir lätt så att man köper lite då och lite då, både jag och maken, men nu behöver vi se över vad vi har och vad som behöver kompletteras. Så himla skönt när de bitarna är klara tycker jag.

Annars blir det nog en jul själva igen, det blir ju så nu för tiden. Men ändå, vi får ju vara HÄR och fira jul, det ska nog bli bra 😊

Bortom trött

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag vet inte om det beror på att jag börjat jobba (eller vad man nu ska kalla 2 dagar a 3 timmar på arbetsplats), eller om det är sviterna efter flytten eller om jag helt enkelt håller på att bli sjuk, men jag har aldrig varit så trött i mitt liv som jag varit denna helgen. Det här är tredje dagen jag lägger mig innan nio på kvällen, och nätterna har ändå varit rätt bra så det är inte sömnbrist. Hade en kort känsla av energi lördag förmiddag, då bakade jag lussekatter eftersom jag var själv hemma – lugnast så, men sedan dess har jag inte gjort nånting. Och eftersom jag tydligen ändå mäter mitt egenvärde i min prestation så har det varit en rätt deppig helg.

binary comment

Nåväl, jag har i alla fall hunnit läsa en del, nu är jag mitt i sista boken av Wheel of Times (igen) och ser med viss oro fram emot serien som kommer ha premiär inom kort. Oro, för jag undrar om serien kommer kunna hålla måttet som böckerna gör… Nu ska jag sova, kram på er!