(Först en kort uppdatering – min fot är mycket bättre. I går kväll gjorde den så ont att jag var säker på att den skulle ramla av, men nu i dag känns den mycket bättre om än öm och instabil)
Jag gillar tiden fram till jul, förväntningar och förberedelser i den takt och nivå man själv känner för för stunden. Julafton däremot… Nja. Precis som förra året så finns det omständigheter, så vi kommer fira julafton själva hemma. På ett sätt skönt och opretentiöst, men på ett sätt lite tomt. Och vad skiljer då julafton från en vanlig helgdag, förutom julklapparna? Men det är som det är och även om det känns lite tomt så vill jag göra det mesta av dagen.
Planen är att vi får dra i myskläder fram till Kalle ungefär, för att byta om till finkläder till middagen (EFTER Kalle ) för att ändå få det att kännas lite festligt. Sen lär väl det innebära en jäkla massa tjötande eftersom ingen annan i familjen är intresserad av att klä sig lite fint, barnens version av ”nåt fint” är bara nåt som är rent och helst myskläder… Men lite får man ju anstränga sig.
Förra årets julfoto (med ipad som muta). Ska försöka få till NÅT foto i år i alla fall.
På morgonen blir det julbrunch med tomtegröt, skinkmacka och köttbulle- rödbetssalladmacka. Sen fikar vi lite innan Kalle, och så blir det middag nån gång efter sen, när vi blir hungriga. Kommer inte direkt göra nån julmat, för det övriga familjen gillar är just de sakerna vi äter till frukost, utan vi kommer nog grilla ankbröst till varmrätt. Tror förrätten blir ett litet knäckebröd med asiatisk laxröra. Övriga familjen har mycket starka åsikter om efterrätten däremot – det måste bli Ris a la Malta annars blir det katastrof!
Så ser planen ut för julafton hos oss – hur ser den ut hos er?
Så himla fånigt, skulle bära ner en whiteboard nerför vår spiraltrappa på jobbet idag, för vi höll på att städa av lite på kontoret. Men så, längst ner i trappan, så tror jag att jag är helt nere och missar därmed att det var ett trappsteg kvar… Foten trampar snett med hela min tyngd på sig och nåt knäpper till och så gör det djävulsk ont. Trodde allra först att jag bröt foten faktiskt.
Men men, jag fick upp foten meddetsamma och en snäll kollega kom med ett förband så jag kunde lägga ett rätt hårt band på foten direkt. Efter en lite stund vågade jag stödja på den och det funkar, även om det gör ont när man böjer den när man ska gå, så nu haltar jag fram som mormor Agda 92 år med bruten lårbenshals… Så jäkla dum man känner sig.
Vet inte om jag kanske lyckades dra av ledbandet, foten känns väldigt instabil, men det går ju ändå gå på den utan att det gör super-ont om man är försiktig, så kanske är den bara stukad och jag inbillar mig. Nåväl, skulle den bli mycket sämre till i morgon så får jag väl åka in och kolla på den, men även om ett ledband är av gör de ju inte direkt nåt åt det, så troligen struntar jag i det.
Ingen av mina föräldrar läste på högskolan, men de har så länge jag kunnat minnas alltid påtalat vikten av att skaffa sig en ordentlig utbildning för att ha så stora möjligheter som det bara går i livet. Därför var det ganska givet att jag skulle fortsätta plugga på högskolan efter studenten, men jag visste väl egentligen inte riktigt till vad.
På gymnasiet gick jag samhäll/humanist på Per Brahe och roade mig med att läsa en massa språk – tyska, franska, latin och gammalgrekiska. Har typ ingen nytta av de senare tre, men det var kul att läsa och det kan vara en anledning så god som någon tänker jag nu i efterhand.
Väldigt olikt den person jag är i dag så kan jag inte minnas att jag reflekterade så mycket när jag var tonåring, inte över vad jag ville i alla fall, utan kanske mer på att passa in, hitta kompisar och sånt. På ett sätt kändes det ju också som om min framtid redan stod i en mall – plugga vidare och skaffa bra jobb som inte innebar kroppsarbete (definitionen av ett bra jobb enligt mina kroppsarbetande föräldrar), så därför sökte jag till en ganska bred utbildning inom ett vagt intressant område – dataingenjör med inriktning informations- och medieteknik. En ganska ny utbildning då, och väldigt bred.
För att komma in på den behövde jag mer kemi och fysik (matte hade jag redan läst extra), så jag gick ett tekniskt basår först. Här nånstans började jag väl inse att det var rätt roligt att gå på högskolan – inte för att plugga utan för att festa. Tur att den polletten trillade ner nån gång… Jag reflekterade däremot inte nåt vidare över att det faktiskt gick en kille i klassen som skulle få en *liten* roll i min framtid lite senare.
Den här gamla bilden är från första gången jag använde en digitalkamera – på ett fotoprojekt på högskolan.
Året därpå kom jag in på datautbildningen och jäklar vad vi festade på inspark och hela första året! NU däremot började jag hänga med ett gäng där den där killen från basåret också hängde… Kan ni möjligen gissa er till vem det var? 😉 Vi festade en massa och hade bara ROLIGT, en himla befriande känsla när man tidigare mest bara varit duktig och fokuserat på att få bra betyg. Och där på hösten, på en halloweenfest hos en kompis, så blev han min pojkvän, han som jag nu varit ihop med i 20 år (!!!). Himla coolt! Men det var såklart inte smärtfritt, inte när man är 20 och just hittat en ny del av livet, vi var av och på ett antal gånger.
Darth Maul i bakgrunden hade jag målat, gissa vem det var? 😉 (Det är jag med det vita ansiktet längst fram, från ”the Crow”)
När vi var klara med utbildningen så hade precis it-bubblan spruckit, och av vår klass på ca 45 personer så var det 3 st som fick jobb inom it. Själv hittade jag ett jobb på Sängjätten där jag ändå trivdes och stannade i hela 7 år, men det är en annan historia. Maken gick omvägen via Hemglass och Kjell&Co innan han hittade tillbaka till it-branschen, han jobbar ju mycket mer i den branschen än jag gjort.
Det här är från vår första gemensamma lägenhet, så jag var kanske typ 22 år här.
När jag tittar tillbaka på tiden efter studenten så tänker jag lite att jag kanske borde känt efter mer vad jag egentligen ville göra, inte bara göra det som förväntas eller som är en outtalad ”norm”. Å andra sidan har jag ju haft både roliga jobb och ett roligt liv, även om det inte varit några direkt stora utsvävningar. Svårt också, att veta redan när man är tonåring vad man ska vilja göra i sitt liv, nu har jag ju i och med mitt eget jobbyte förra året visat att man kan absolut byta både bransch och inriktning även mitt i livet, annars känns det som ett alldeles för stort beslut så tidigt. Jag vet ju fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor! (Nä jag har inga planer på att byta jobb, men ni förstår hur jag menar).
Ja egentligen var ju rubriken helgen som gick, men i söndags var det verkligen inte mycket som funkade av det jag försökte mig på. Jag skulle göra fransk nougat, det gick bra ända tills den var klar och bara vispades för att den skulle kallna, rätt som det var blev den alldeles sockrig och smulig. Fan.
Så här *skulle* den sett ut enligt allt om mat. Den såg ut så ett tag, sen hände nåt…
Dessutom misslyckades jag för första gången med att slå en majonnäs – inte EN utan TVÅ gånger?!? Första gången blev den bara som vatten och andra gången skar den sig. Sjukt sur var jag vid det laget, kan ha varit det som gjorde att det skar sig…
Annars var helgen trevlig och vi har lyckats handla klart de sista julklapparna – väldigt skönt!
I går var egentligen temat på julkalenderinläggen ”3 sliding doors-ögonblick”. Först tänkte jag att jag inte har några sådana som jag vet om, men sen kom jag på att jag faktiskt HAR ett par – men att det är alldeles för privata tillfällen för att jag ska vilja skriva om dem här, så det blev liksom inget. Vi alla de här tillfällena hade jag nog inte kunnat välja/agera annorlunda just DÅ, men nu i efterhand kan jag känna att det hade blivit skillnad åtminstone tillfälligt om jag gjort annorlunda. Konflikter som ligger och jäser under ytan känns ju som de förr eller senare bubblar upp ändå, men kanske hade inte konsekvenserna blivit så stora – vem vet.
I stället för att blogga om sånt i går så ägnades typ hela dagen åt att baka pepparkakshus och pepparkakor med barnen. Jag vet inte varför jag är så enveten och ska göra egen deg, just till pepparkakshus känns det ju rätt oviktigt vad degen smakar, men ändå kan jag inte låta bli att göra mormors gamla recept. Varje gång jag gör de pepparkakorna tänker jag på hennes pigga, grå ögon, krulliga kritvita hår och knotiga händer som med starka nypor och mycket erfarenhet kavlar ut lövtunna pepparkakor. Mycket tunnare än jag orkar med att göra, hennes kunde man se igenom och de smälte som smör i munnen… Det var många år sedan hon dog nu, men jag tänker rätt ofta på henne, även om jag typ aldrig tar mig tid att åka och tända ljus på hennes grav. Men jag tänker att hon förstår, att familjelivet här och nu måste få vara det som har högst prioritet utan att man för den skull glömmer.
Det här är en riktigt gammal bild på mormor och morfar, de kan inte varit mer än max 60 år här.
Dagens lucka ska ju handla om ”det här var 2014”, men eftersom jag redan babblat på alldeles för länge så kör vi en kort foto-session med de stora höjdpunkterna bara:
Jag försökte mig på en tävling i kickboxing. Det gick inget vidare, men jag var rätt stolt över mig själv att jag vågade försöka. Sjukt vältränad var jag med, det här var lätt året jag toppade formen – över hela mitt liv sett.Nej det här är inte Filip, det är Lukas som fyller 4 det här året. Sjukt lika är de dock. Korthårig var jag med, i vårljuset. På en tripp till Göteborg lyckades vi träffa några stormtroopers!Såna små sötnosar!!!! Oliver blev 8 det här året. Vi bilade till Franska Rivieran där mamma firade att hon fyllt år och bjöd på boende en vecka. Brorsan med ❤Alltså förlåt att jag ger mig hän lite, men fan vad vältränad jag var. Den där kroppen krävde dock en sisådär 10 timmar i veckan på gymmet, så den lär jag aldrig se igen. Efter första veckan vid rivieran åkte vi till en veckas boende vid Paris. Hade dock riktig otur med vädret så det var en rätt skruttig vecka, förutom att det är helt meningslöst att åka till en storstad med två ganska små barn. Vi bodde rätt mysigt ändå, på en bondgård lite utanför Paris. Hönorna fick också flytta hem till oss – de var egentligen en 60 års-present till mamma som pratat om hönor länge, ihop med hönshus och gård, men hon kände att hon inte ville ha ansvaret så då fick de flytta hem till oss. Jag tror att det här kan ha varit en av de första utflykterna ”ut i naturen” (eller till dumme mosse), precis i början av det där längtet att komma ut lite mer. Ser inte som det var kanonmycket snö den vintern, åtminstone inte på den här sidan nyår.
I onsdags hämtade jag de tre små ökenråttor som Oliver fick i födelsedagspresent, alla bor hos Oliver men jag och Lukas har också del i varsin liten krabat. Väldigt små och söta är de! Vi köpte från en uppfödare runt Hjo, så de är handtama, orädda och väldigt nyfikna – mycket roligare än om det är små skrämda saker från nån djuraffär (gick inte ens att köpa från djuraffär). Låt mig presentera…
…Leo – Olivers ökenråtta. Färg Dark eyed Honey. Den mest aktiva av dem!
Kanel – Min ökenråtta. Färg Agouti (naturfärgad). Lugnast av dem.
Sötis – Lukas ökenråtta. Färg Blå. Skyggast av de tre.
Bra med ökenråttor är att de inte är nattaktiva djur, de är aktiva i perioder hela dygnet i stället och går bra att leka med nästan när som helst. De här små har inte ens visat en antydan till att nafsa heller, de är snabba, små och makalöst söta.
Jag använder Instagram rätt frekvent tycker jag, även om jag nog bloggar oftare än jag instagrammar. Men ändå, på mitt instagram har jag i skrivande stund inte mindre än 1905 inlägg, från starten! (Jag heter LindaGladh där om ni vill följa mig)
Det här året då? Vi kikar väl lite! Nu kommer ju bilderna i lite omvänd ordning på instagram, så vi börjar i nutid och går bakåt i året.
En tämligen snöfattig start på vintern har vi haft, så de tillfällen som gått har jag försökt dokumentera för lite vinterkänslan. Annars har det mest varit göttigt , med rom-kalender och champagneprovningar. Oliver blev tonåring, jag har lagat nya recept och jobbat. I höstas var det bröllop som var höjdpunkten, och alla vackra färger i trädgården!Sensommar och vi fick äntligen klart vårt utekök. Dessutom hittade vi enorma mängder kantareller typ för första gången i mitt liv! Vi körde go-kart med brorsan och vi var i Hjo och badade. I slutet av sommaren lade vi klinkers på altanen och hängde mest med barnen ❤Vi var också på semester i södra Tyskland, men de bilderna hamnade på mitt privata, stängda instagramkonto: Vi äter gott, dricker en massa underbar tysk veteöl och åkte på nöjespark – superkul! Men inte så mycket semester med en lite väl företagsam 2-åring…Mitt i sommaren, och vi firar att vi varit ihop i 20 år med att köpa nya vigselringar. Så glad för dem! Tomaterna växer i uterummet och vi försöker ta oss ut i naturen när vädret tillåter. Jag firar min 40-årsdag och får en resa till Palma på Mallorca i present, dit jag åker med Åsa. Så fantastisk upplevelse, väldigt glad för den! Senvinter och Filip fyllde 2 år. Jag jobbar i kylan och vi äter semlor, mums!Förra vintern, och jag åker med de stora grabbarna på en alldeles egen skidweekend i Branäs. Det var så himla mysigt! Blir nog dock ingen hel sån weekend i vinter, utan mer dagsutflykter. Vi firar maken som fyllde 40 och fick en resa till Prag med en kompis.
Det var en kort tillbakablick av året som gick, ett ganska bra år när man ser det så här. Det har hänt väldigt mycket, trots allt!
Det blir inget julkalendersinlägg i dag, jag är så himla trött. Dels för att vi var på en grymt trevlig konferens med jobbet i går – vi var i Gränna och fick baka polkagrisar och åt en av de absolut bästa 3-rätters middagarna jag ätit lite otippat på Grenna hotell – och dels för att Filip sovit apkasst den senaste veckan. Ja och veckan innan det sov han kasst för han var sjuk, och veckan innan det… Ni fattar. Vet inte om det är växtvärk, magont eller bara mardrömmar, men han vaknar stup i kvarten och är arg/ledsen.
Han har för övrigt utvecklat två nya sidor, en charmerande när han pratar och sjunger en massa (även om mycket fortfarande är svårt att tyda) och en mindre charmerande när han trotsar mot ALLT. Precis ALLT är en kamp med honom just nu känns det som, riktigt jobbigt.
Jag tänkte att han INTE behövde ärva mellanbrorsans humör och vilja. Det tänkte inte han.
Just nu sitter han vid mina fötter och leker charmerande sött själv, men det är numer ganska kortvarigt alternativt nåt jag inte vill att han ska leka med (typ smutsig disk) och jag står vid vårt datorbord och somnar nästan. Maken är på AW med kompisar, den här veckan träffas vi knappt alls. I morgon ska jag försöka hinna sätta pepparkaksdegen som vi ska baka hus på till helgen, innan jag och Oliver ska på lussefirande på Junedal. På fredag har maken sin julfest, så då är han borta igen – vi går verkligen om varandra just nu. Nämnde jag förresten att de stora grabbarna fått Filips förkylning? Smidigt värre när det bara går runt hela tiden… Men de klarar sig ju hyfsat ändå.
Nu är jag så trött att ögonen faller ihop, måste få i säng Lukas och Filip åtminstone innan jag lägger mig själv… God natt!
Det här var ju ändå en ganska intressant fråga, och konstigt nog en av dem jag inte funderat på sådär jättemycket? Livet bara händer liksom, man stretar på i sin vardag utan några direkta tankar på vad man tror att det ska bli av livet.
Eller, det är ju inte helt sant, för nästan ”medärvt” sitter ju en underförstådd mening med att man ska skaffa man, barn, hus och bil, en vanligt norm som inte alla passar i och som kanske många gånger känns alltför ouppnåelig i det här livet där man aldrig är garanterad att ens träffa någon man vill dela livet med.
Jag har inte så storslagna tankar med mitt liv, eller på ett sätt har jag ju det, för just mallen passar mig rätt bra. Jag vill ha en ”vanlig” familj med man och barn, jag vill bo i hus – fast på landet. Jag vill ha ett bra jobb som jag tycker är roligt, men det är inte viktigt att karriärsklättra, bara jag får utvecklas.
När jag börjar fundera på det så blir det rätt tydligt att jag har haft sån himla tur – dock ska man också lägga till att det ligger mycket arbete bakom (ni vet som Stenmark vars tur blev mer ju mer han tränade). Men i grunden har jag haft sjukt mycket tur. Fram till jag var ungefär 20 var jag helt säker på att jag inte skulle hitta någon partner, jag var alltid ”den snygga tjejens kompis” som fick hänga på på ett hörn. Lätt klichéartat så var det först när jag verkligen själv började njuta av att vara singel och tyckte det var roligt som jag träffade han som blev Maken. Det var väl inte planerat att det skulle vara min livskamrat redan som 20-åring, men man kan ju inte låta bli att hålla fast med någon man älskar bara för man inte är så gammal…
Jag hade himla tur som träffade just han som blev min man ändå. Det är ju helt sjukt bara det. Vi har haft många och långa problem och vi har gjort slut och blivit ihop, men vi har kämpat oss igenom allt hittills och jag er inte att det helt plötsligt skulle ändra sig. Han är min livspartner, helt enkelt, och utan honom skulle jag vara halv. Vi har ändå varit ihop i halva våra liv dessutom!
Vi har också haft sjukt tur med våra barn. Det var ett himla kämpande för att bli gravida, med våra tre barn har vi sammanlagt försökt i nästan 6 år, eller 2 år per barn, och det var verkligen en kamp. Men vi klarade oss med medicin som hjälpmedel och behövde inte gå så långt som till tex IVF. Våra barn har överlevt sina förlossningar och tiden i magen, och alla 3 barnen är friska – det är sinnessjukt mycket tur kan jag känna, speciellt när nära och kära kämpar och har kämpat med olika saker där. Då kändes det ändå självklart, men för varje barn vi fått så har jag känt att oddsen för att det ska vara ett friskt barn ändå blivit högre (lägre? Kommer aldrig ihåg vilket som är vilket….)
För ungefär 1,5 år sedan, så små!
Vi har tre kanonfina pojkar – som vi också lägger ner himla mycket tid och energi på. Inget av det som ytligt sett kanske ser ut som ”tur” kommer ändå gratis skulle jag vilja säga, men att de är friska ÄR ju tur.
Vi har ett superfint hus, mycket tack vare att vi hade lite tur med tajmingen när vi skulle bygga men även tack vare att vi lägger ner en massa jobb på huset hela tiden. Jag älskar det här huset och det kommer alltid betyda väldigt mycket för mig, även om vi nu känner att vi så väldigt gärna skulle vilja flytta ut lite mer på landet.
Mycket arbete och mycket kärlek går det åt på ett hus!
Himmel vilket långt inlägg det här blev… Så blev livet som jag tänkt då?
Skulle egentligen skrivit om hur det var 2012, men kände mig himla oinspirerad till det, så jag hoppar över det.
Rätt go helg det här ändå, de stora grabbarna har varit på scoutläger så vi har varit enbarnsföräldrar. Vad enkelt det är ändå, trots att det är den minsta som är den som helt klart kräver mest jobb. Men det är lite tomt utan de stora, en helg går ju an men mer vore väldigt tråkigt och tyst.
På sistone har det dessutom helt plötsligt gått upp för mig att vi är fem i familjen – eller tja, det har jag ju vetat länge, men det jag menar är att vi är ju snart fem ganska stora personer här hemma. Vårt matbord som har platser för fyra med Filip på änden kommer ju snart behöva bli lite större och med stora stolar för alla. Vår soffa rymmer inte 5 ”stora” personer på ett riktigt bekvämt sätt (för man SITTER ju inte i en soffa, man ligger eller halvligger i alla fall). Vårt hem måste liksom växa med familjen, för även om vi inte växer i antal så har vi ju nu en tonåring, en lång 9-åring och en som snart inte ryms i bebislösningar längre.
Matbord har jag börjat leta efter, men har inte hittat något jag riktigt fastnat för. Det är ju apsnyggt med klädda stolar tex, men det är helt värdelöst med barn (eller för min egen del ens). Där har jag tillfälligt gett upp, jag hittar inget jag verkligen gillar.
Soffa snubblade vi däremot över i helgen när vi var på Mio och letade matbord, jag tror vi kommer sikta på en ”Friday” som ser ut ungefär så här:
Vi har ju en fåtölj med, som oftast jag sitter i.
Men jag är faktiskt lite orolig för att den ändå är snäppet ”liten”, det går att välja till en till vanlig sittplats tex. Och så finns det ett extra armstöd man kan sätta i mitten av soffan – rakt fram som den ser ut på bilden ovan. Då kan man ju hänga eller luta sig på mitten med, tänker att det är himla bra. Nåväl, vi får väl se, avvaktar till att se om det blir nån julrea, lite saftigt att slänga ut en massa pengar på en soffa precis innan jul annars. Lär ju behöva en större matta till med, och sen drar det alltid med annat annat smått och gott med. Som sagt, vi får väl se.
godatankar.com 