Torsdag betyder skola – nu på distans – och i dag är inget undantag trots Valborg. Vi räknar på hållfasthet i balkar, och det har nu börjat utkristallisera sig ett visst mönster dessa dagar. Parallellt har klassen även en messenger-grupp där vi kan ge utlopp för diverse frustrationer över dagens lektion, uppgifter eller brist på underhållning.

Morgonpasset fram till frukost – Den bästa stunden, man är hyfsat pigg och det vi räknade på förra gången och hade som läxa har ändå ramlat på plats oftast. Vi repeterar lite och man kan fråga om man fastnat någonstans (ingen som gör, naturligtvis, trots att alla fastnar, men oftast har man ju ändå rett ut det till kommande lektion)

Frukost till lunch – ja men ändå rätt så ok, det är en enorm mängd beräkningskunskap som ska tryckas in på kort tid, vår lärare räknar och visar och själv så skriver jag väl typ mest av honom och försöker förstå sammanhanget. Det går, men det känns lite som hjärnan ska explodera av all info. Bäst är när vi får räkna själva, för då hinner man tänka efter och fatta vad man gör.

Efter lunch – nä alltså, nu har hjärnan stängt av och det GÅR inte trycka in mer information? Här har vi dessutom en lärare som gärna går in för information av typen ”men man kan också göra på de HÄR andra sätten när man räknar ut samma sak” (mycket onödigt) och ”fast det här behöver ni inte kunna” (efter en lång utläggning). Nu är det verkligen ett fysiskt motstånd i huvudet och det är endast små glimtar av ”aha-upplevelser” som trillar in. Det är det här man får plugga in själv sedan i veckan och som nästa vecka kommer bli den enkla biten på morgonen (som tur är).

Nu har vi en kort rast, om nu nån undrar varför jag hinner blogga, så det ska strax räknas mer.

Hur firar du din Valborg? 😉